- I de magiska kvarteren i Paris-

-Dominic-

"Du har EN chans älskling," kvittrade Mei ifrån andra sidan luren.

"En chans," fräste Yi

"Jag fattar," svarade jag lugnt. "Så vad är det jag ska hämta?"

"Det vet vi inte," suckade Pei, "men det är något speciellt så var diskret."

"Okej," svarade jag sakligt men kunde inte låta bli att undra vad i helvete jag skulle hämta och tänk om jag tog fel?

"Vi skickar adressen," Systrarna la på och jag stod tålmodigt och väntade medans jag tände den tionde cigaretten för dagen, men va fan, jag skulle ju knappast dö av lungcancer. En av de få positiva saker med mitt nya liv tänkte jag med ett flin.

Det bästa var dock att jag skulle få leva i hundratals år med mitt stora lejon tänkte jag med ett barnsligt leende på läpparna och drömde mig tillbaka till morgonens heta kyssar och äppelpaj-frukost i sängen.

Mobilen plingade till och en adress visades på skärmen. Jag fimpade cigaretten och hoppade in bakom ratten i en gammal svart Citroën och började köra genom stan och ut mot utkanterna.
Jag var sällan där, men det här området var ett av de finare och än en gång undrade jag vad fan det var jag skulle hämta.

På adressen låg ett stort hus som påminde om en mindre herrgård. Pei hade lovat att stället var tomt, inga vakter eller annat löst folk skulle störa mig. Så varför behövde dom någon som mig för att hämta vad det nu var som behövde lift tillbaka till Paris.

Hela situationen kändes skum, som en fälla av nåt slag. Men varför skulle dom besvära sig med att skicka ut mig hit om dom tänkt döda mig?

Med försiktiga steg hoppade jag ut ur bilen och tog ett varv runt huset för att få en uppfattning om vad det var för ställe jag hade hamnat på. Huset var välskött, trädgården var vacker med många sovande fruktträd och frost som klädde rosenbuskarna och de annars gröna häckarna.

Jag sneglade upp mot en altandörr och tog beslutet att skippa huvudingången. Med handen på handtaget så hann jag bara öppna dörren en liten glipa när jag hörde en rasande mansröst skrika från övervåningen och vad jag misstänkte var nävar som dunkade monotont mot en dörr eller en vägg.

"SLÄPP UT MIG!" Med en lättnads suck insåg jag att jag inte behövde fundera längre, jag visste vad det var jag skulle hämta. "Släpp ut mig!" Envisades rösten, men lite svagare nu, den lät trött och full av smärta.

Jag gick sakta upp längs den enorma svängda trappan, upp mot övervåningen tills jag stannade utanför en dörr som var halvt sönderslagen men lagad med plankor från utsidan.

När bankandet lugnat sig så bestämde jag mig för att kika in. Något förvånad gled min blick över en ung kille med snaggat hår i en stor röd luvtröja och blå jeans. Han vaggade fram och tillbaka och höll sig för magen. Tredje stadiet i omvandlingen, tänkte jag när jag sneglade in genom gliporna i träet.

"Släpp ut mig för i helvete!" Skrek han desperat och mötte mina ögon genom glipan.

"Du behöver lugna dig först," svarade jag.

"Jag är lugn, okej? Jag hatar att vara instängd bara."

Jag slet loss en av plankorna från dörren så att jag kunde få en bättre översikt av rummet och killen där inne.

"Vad heter du?"

"Alexander."

"Okej, Alex. Vänta lite så ska jag få ut dig därifrån."

Sakta ställde han sig upp och backade bort från dörren. Fan, tänkte jag, han kunde inte vara mer än femton eller sexton och en våg av ilska högg genom min kropp. Vem fan gör en unge till vampyr? Tänk att vara fast i en sån ung kropp för alltid? Att ständigt behöva brottas med tonårshormoner och aldrig bli respekterad som en vuxen. Jag var helt säker på att någon precis brutit mot en av lagarna som Magnus berättat om.

"Vem är du?" Snyftade han," är du också en sån där?"

"Dominic," svarade jag när jag brutit upp resten av dörren, "och ja, jag är också en sån där," skrattade jag och sträckte ut handen. "Kom, jag ska hjälpa dig." Jag hjälpte upp killen på fötter för fjärde gången innan jag beslutade mig för att lägga en stöttande arm runt midjan på honom. "Är du okej? Hur mår du?"

"Som en idiot som blivit tömd på blod av en jävla blodsugare," muttrade han grinigt.

"Jag känner igen känslan," skämtade jag och skrattade till.

"Nyligen eller?"

Jag kliade mig i nacken och funderade ett tag, "ett år drygt skulle jag tro."

"Det var ju ganska nyss ändå."

"Mmm..."

Han sneglade åt sidan och spanade in min profil. "Du är ju sjysst i alla fall, inte som dom andra."

"Är du säker på det?" Flinade jag men han bara nickade.

"Det syns i dina ögon Nico."

"Nico?" Frågade jag lite skeptiskt.

"Ditt nya smeknamn! Gillar du det?!" Utbrast han lite väl exalterat.

"Det duger."

"Du kan kalla mig Mass," sa han med ett så brett leende att alla tänder syntes i munnen på honom.

"Visst, Mass? Så varför är du här?"

"Varför är DU här?"

"Det tar vi sen."

"Allright, men okej... jag var typ middag åt nån höjdare tills jag fick nog och bet tillbaka."

Jag stannade tvärt och stirrade chockat på honom, "Va!?"

"Ja, jag blev infångad som nån jävla rätt i nån buffé, men va fan, om han biter mig får jag väll i alla fall bita tillbaka eller?!"

Jag bet mig i läppen och skakade på huvet, "säg att du skojar."

"Eh.. nej?"

"Nej??" Jag skakade på huvudet och tog tag i hans ansikte mellan båda mina händer för att se han rakt i ögonen. "Fick du blodsmak i munnen?"

"Självklart!" flinade han.

Jag drog in ett långt andetag och klappade honom på kinden. "Så det var inte planerat," mumlade jag tyst för mig själv.

"Vad?"

"Inget," sa jag och gav han ett leende, "kom jag har en bil utanför."

Han såg sig omkring i den stora entrén när vi mödosamt gick ner för den långa trappen. "Snyggt ställe det här." Sa han beundrande när vi klivit av sista steget och våra slitna sneakers nuddade det vita marmorgolvet.

"Mmm det var en riktig höjdare du bet." Skrattade jag men hann inte säga mer innan killen plötsligt föll ihop på golvet i ett anfall som fick hela honom att kasta sig åt olika håll och skrika av smärta.

"Hey! Bara andas Mass, det går över..." sa jag och försökte lugna honom.

"Vad fan händer med mig," snyftade han och torkade tårarna med den röda tröjärmen när jag äntligen lyckats sätta honom upp.

"Du går igenom olika stadier av förändringen." Förklarade jag med en suck och satte jag mig ner bredvid honom.

"Va?"

"Du håller på att förvandlas." Upprepade jag mjukt och la handen på hans knä, "du måste ha druckit hans blod."

"Nej!" Svarade han gällt med vidöppna ögon. "Jag bara bet honom lite i axeln!"

"Jag är ingen expert men-.."

"Nej!" Kved han och jag såg hur ögonen tårades igen "jag vägrar! Jag vill inte!" Snyftade han med panik i rösten och darrande underläpp.

Med tungt hjärta tog jag tag om hans axlar och drog in honom i en tröstande kram. "Du, killen det kommer gå över, det blir bra ska du se."

Men om jag knappt trodde mina egna ord så visste jag att de inte skulle låta övertygande i någon annans öron heller.

Med skakande kropp borrade han ner sitt ansikte i min jacka som om han gömde sig för världen.
Vi satt så ett tag och jag kände hur hans kropp spändes och ryckte till ibland men smärtan verkade avta mer och mer.

Jag visste att det var över när han slutade andas och kroppen blev helt avslappnad och tung. Han var död, men snart skulle han vakna igen. Det var bara att vänta. Med en suck tog jag upp mobilen och skickade ett sms till systrarna.

"Jag behöver mer tid."

Det tog inte länge innan jag fick svar, "Har du paketet?"

Jag sneglade ner på Mass som hade sjunkit ner så att han låg med huvudet i mitt knä, han såg ut att sova fridfullt men i själva verket höll han på att förvandlas till ett monster. Så jävla orättvist tänkte jag innan jag skickade iväg ett, "Ja"

"Bra, tappa inte bort det." Fick jag tillbaka och jag tryckte undan meddelandena med en suck.

Va fan skulle jag göra nu? Skulle jag bara lämna över honom och hoppas på det bästa? Det kändes jävligt fel, men samtidigt behövde jag tänka på mig själv. Allt var förlorat om jag sumpade det här jobbet.

Jag sneglade ner på mobilen i handen och tryckte på kontakter för att leta upp "🦁" Jag pallar inte det här själv tänkte jag och tryckte på ring upp.

"Hej du, det är rätt sent." Svarade den mörka rösten på andra sidan luren.

"Jag vet," började jag, "men jag behöver dig." Mumlade jag så allvarligt att jag hörde honom stanna upp.

"Vad har hänt?"

Jag drog in ett djupt andetag, "Jag sitter här och önskar att jag inte hade några jävla känslor kvar."

"Vart?"

"På ett jobb."

"Jag kommer om du vill." Sa han lugnt.

Jag var tyst ett tag och vi båda visste att det var precis det jag ville, men det var inte det som kom ut ur min mun.

"Jag vill inte blanda in dig i det här." Suckade jag och såg ner på killen i mitt knä. "Det är stora grejer."

"Sejours de nuit håller inte på med smågodis, jag vet." Svarade han med mild röst och upprepade ett bestämt, "vad har hänt?"

I långa meningar utan paus berättade jag allt från Valecs plan till syftet med Systrarna och den instängda lilla tonåringen som själv säger att han bet vampyren som förmodligen är ägaren av huset. Vilket innebär att vi satt i en jävligt illaluktande soppa.

Magnus hade suttit tyst och lyssnat länge och när jag äntligen var klar så svarade han lugnt, "Okej, vi har två alternativ Älskling, men jag är rädd att du kommer avsky båda."

"Förmodligen." Suckade jag, "men jag är all ears Beau."

***

Alexander hade kvicknat till och jag kunde äntligen slutföra min leverans. "Vad kommer hända med honom?"

Pei la huvudet på sne när hon synade mitt ansikte, "Varför bryr du dig?"

"För att han har ett mjukt hjärta," spann Mei och la armarna om mina axlar och tryckte dom röda läpparna mot min kind.

"Spring tillbaka till Valec Chérie, mjuka hjärtan har ingen plats hos oss," sa Yi med ett kallt leende som blottade de sylvassa tänderna.

Jag skakade på huvudet och log tillbaka, "jag är här för min betalning Syster."

Hon slickade sig om läpparna, "dom diskuterar den just nu." Svarade hon och nickade mot en dörr längre bort i korridoren.

"Dom?"

Pei tog ett steg närmre och la en hand på min kind, "du vet vem som leder oss."

"Du Bois," svarade jag kort.

"Mmmm... men vet du vem som är den sanna ledaren av Séjour?"

Jag skrattade till och skakade på huvudet samtidigt som jag tog upp ciggpaketet ur fickan. "Jag vet inte ens vem Valec jobbar för."

Frustrerat märkte jag hur det gick rysningar över min kropp när Mei drog fingrarna genom mitt hår så att de långa naglarna skrapade mot hårbottnen men jag låtsades inte om henne, rädd att det minsta snedsteget skulle få mig utkastad.

"Har du aldrig hört talas om vampyrprinsarna älskling?" Viskade hon silkeslent i mitt öra.

Jag satte en cigarett mellan läpparna innan jag nickade, "Jo, men jag trodde dom var större än så här."

Mei's läppar rörde sig sakta längs min hals och jag fick kämpa för att hålla mig neutral.

"Det är dom," sa Pei.

"Tills nu," flinade Yi och tog ett steg närmre "Det har hänt något."

Jag gav henne en frågande blick samtidigt som jag tände cigaretten "Något bra?"

"Svårt att säga." Skrattade hon torrt "Men det ryktas om att Prins Anthonys närmsta har gått emot honom, kanske till och med dödat honom."

"Prins Anthony?" Frågade jag med ett höjt ögonbryn.

"Han är en av de starkaste, nästan ingen har sett honom på hundratals år, han är mystisk och håller sig undan i sitt slott och kommer sällan hit."

"Han skickar alltid sin klockmästare." Mumlade Mei mot min skuldra.

"Prins Anthony äger sjutti procent av blod branschen sötnos." Fortsatte Pei.

"Calvos hatar honom." Fnittrade Mei och pressade sig hårt mot min rygg och fick äntligen ur mig ett lågt stön till hennes stora lycka.

"Calvos?" Alla nya namn betydde inte ett skit för mig men jag misstänkte att det var något som jag borde lära mig.

"Vår prins." Skrattade Yi och tog fram en penna ur fickan och gick fram till mig.

Innan jag hann protestera hade hon ritat symbolen för Séjours de nuit på min svarta skinnjacka med vitt bläck. "Se där, den passar dig."

Jag sneglade ner på symbolen med dubbla känslor Valec skulle döda mig, om han vågade, för det här var ett stort kliv uppåt.

"Har ni träffat honom?"

"Prinsen?" Skrattade Pei "självklart inte, han umgås inte med såna som oss."

"Så vilka är det där inne i rummet? Och varför bryr dom sig så mycket om Alex?"

Mei's tunga gled sakta över min nacke samtidigt som händerna letade sig in under min tröja. "Du Bois och hans gullegrisar såklart."

"Pojken är den förste sonen till Du Bois på två hundra år och det gör honom kraftfull." Fräste Yi, uppenbart svartsjuk över det nya tillskottet i familjen.

Jag sneglade mot dörren och kunde inte låta bli att oroa mig för Alex's skull. Vad i helvete skulle hända nu.
Men jag behövde inte undra speciellt länge, för bara några minuter senare klev fyra biffiga vampyrer ut ur rummet med Alex bakom sig.

"Dominic Loyson?" Frågade den ene som stod bredbent med armarna i kors över bröstet framför mig.

Jag gav honom en nick och kände hur Mei genast tog ett steg bakåt och lämnade mig ifred.

"Du är med Masson nu." Sa han kallt och nickade mot dörren där Alex stod och väntade som en malplacerad liten skolpojke.

"Han är ny som du vet, men han är Copii." Han vände sig mot systrarna "Hörde ni det?!" Fräste han och spände ögonen i oss alla "Han har högre rank än er alla tillsammans och hans blod SKALL respekteras."

Jag såg hur trillingarna bugade sig unisont mot sin överordnade men Yi's ansiktsuttryck speglade allt annat än respekt.

"Självklart." Svarade jag och mötte blicken från den huvudet högre mannen framför mig.

"Bra." Svarade han och lutade sig närmre "Lär honom allt du kan." Muttrade han tyst "Jag har inte tid att agera barnvakt åt småglin."

Jag nickade kort och mötte Massons tveksamma ögon.

"Kom Mass, jag ska visa dig runt."

Med början till ett leende gick han förbi de fyra vakterna och kastade ett skräckslagen blick på trillingarna innan han kom fram till mig.

"Snälla ta mig ut ur det här dårhuset." Viskade han men jag bara skrattade till svar.

"Sorry killen, utsidan är inte så mycke bättre."