-Belmont-

"Va fan Boss... vad är det som händer??! Vi har fått meddelanden hela morgonen.. Donny och Burbans team och är döda.. Jarv och hans team blev till toast.."

Vi satt i vapenförrådet med Roch och Rami och väntade på någon som jag aldrig hade träffat förut, men det var visst någon som kunde gas och bomber bättre än Någon annan.
Clocksworth stod lugnt och fingrade på en surfplatta medans Roch såg ut att flippa ur när som helst.

"Jag vet Roch.. samma med Luke..."

"Fan!!"

Han vände sig sakta om och skakade på huvudet "Du måste hålla dig lugn Roch, jag och Bel har ett special uppdrag, undertiden har du ansvaret här och ni får kolla upp den där jävla gasen."

"Den måste tränga in genom huden." Mumlade Rami "inte bara när vi andas.. jag menar.. våra lungor dom fungerar inte .. eller .. jo men ändå..."

"Rami..!" Den lille senige vampyren ryckte till när Clock höjde rösten. "Det räcker .. jag behöver inga detaljer, bara lös skiten."

Jag satt och lyssnade men allt var en enda röra.

"Finns det gasmasker här?"

Allas blickar föll på mig och Clock nickade "inte många men det räcker till dom här idioterna."

Roch muttrade ilsket och grävde runt bland patroner och granater.

"Varför ska ungen med dig?"

"För att vår prins önskade det."

Roch klev fram och stirrade mig rakt in i ögonen, hans ansikte var så nära att han spottade mig i ansiktet när han pratade "Vad är det som är så jävla speciellt med dig?"

Jag lutade mig bakåt med en arm vilandes lojt på ena knät och ryckte på axlarna samtidigt som jag slickade mig om läpparna och flinade "jag är bra på att suga."

Roch brast ut i ett gapskratt och smällde till min axel "det skulle vara det då.. skitunge."

Jag mötte Clocks roade blick och skrattade till "jag går och letar upp maskerna då.."

"Ser du nån vilsen jänta där ute så visa henne vägen hit."

"Va?"

"Marianne, hon kan en massa om kemi."

Jag kliade mig i huvet och ryckte på axlarna ,"Okej.. jag kan leta upp henne istället?"

"Gör som du vill, men vi måste vara vid bilen om en timme."

"Det är lugnt, jag kommer i tid."

Med en lättad suck lämnade jag Roch's buttra min bakom mig och började mitt letande i kulverten.
Jag gick igenom ett förråd efter ett annat men insåg snart att dom hade samlat på sig jävligt mycke skit under åren.

"Du är ny här, eller hur?"

Jag ryckte till när jag hörde den ljusa rösten bakom mig och vände mig hastigt om.

"Marianne?"

"Yup, i egen hög person," fnittrade den lilla taniga tjejen. Smal som en sticka och inte mer än 155 centimeter lång. Det ljusa håret nådde knappt axlarna och det spretade åt alla håll.
Kläderna var slitna och sminket utsmetat.

"Och du heter..."

"Belmont."

Hon smällde till mig i bröstkorgen och vek sig av skratt, "du skojar!" utbrast hon "Som vampyrjägarna i tevespelet!?"

Jag skrattade lite artigt men hade ingen aning om vad hon snackade om, "Ehm... vilket tv-spel?"

"Castlevania!" skrattade hon och drog upp sin mobil, "kolla här!"

Jag läste igenom texten med road blick, "vad är oddsen.."

"Jag vet! Så coolt.. jag menar hans vapen.. Vampire Killer! Säg inte att du är här undercover och ska ha ihjäl hela bunten?!" Hon stirrade på mig med stora bedjande ögon, som om hon önskade att det var sant.

"Mmmm ... visst. Säg inget till Anthony bara.." skrattade jag och kliade mig i nacken.

"Anthony?"

"Oj, Ehm.. prinsen menar jag såklart."

Hon sneglade nyfiket på mig ett tag, "så ni är rätt tajta?"

Jag ryckte på axlarna, "jag är hans senaste fynd."

"Aaah... jag fattar."

Min mobil plingade till och jag tog upp den och läste ett mess från Clock, det var dags att dra. "Hittar du till vapenrummet?"

"Tror det."

"Bra, jag måste dra... kul att träffas."

"Hoppas vi ses igen Belmont."

Hon gav mig ett brett leende innan hon försvann in bland skuggorna. Den där tjejen är trubbel tänkte jag och började halvspringa igenom de långa korridorerna.

När man inte får något som finns precis inom räckhåll, så är det som att hjärnan spelar ett spratt och hakar upp sig, och det går lixom bara att tänka på just den där förbjudna grejen. Som att Clocksworths lår gned mot mitt under hela jävla bilfärden, men mittemot oss satt Anthony som ett mordiskt förkläde och stoppade mig ifrån att förföriskt smeka insidan av hans lår.

Helvete vilken pina. Efter en timme i bilen tog tristessen över och jag övervägde att göra det ändå, bara för att få se deras miner. Men jag stoppade mig, vi var på ett viktigt diplomatiskt uppdrag och tydligen var det väldigt sällan som Anthony ens lämnade slottets trygga murar.

Det var stort att ens få åka med i bilen. Det slog mig att trots att han vara så stor och läskig så var han också rätt mesig, tänkte jag med ett flin.

Vi åkte genom den franska landsbygden, på snirkliga vägar med grus som pepprade den svarta lacken. Vi var påväg till ett slott som tillhörde Levi, Anthonys bror. Om de nu var bröder på riktigt hade jag ingen aning om, men det var vad han själv kallade honom.

Efter två timmar i bilen kände jag mig så fruktansvärt rastlös.. och så jävla sugen. Jag slickade mig om läpparna för hundrade gången när jag insåg att jag inte ätit frukost idag. Högerbenet började guppa upp och ner i snabba ryckiga rörelser och jag trummade på låret samtidigt som jag rastlöst tittade ut på vinodlingarna som svepte förbi utanför.

"När drack du senast?" Anthonys ord drog mig tillbaka till verkligheten men jag undvek hans blick och började fingra på knapparna i min nya svarta kostym. "Belmont?"

"Igår," svarade jag undvikande.

"Hur mycket?"Jag tvekade för jag visste att jag drack dubbelt så mycket som alla andra. Kanske mer. Han synade mig länge och muttrade irriterat, "du måste lära dig att behärska hungern."

Jag nickade ryckigt samtidigt som jag frenetiskt tuggade på min underläpp.

"Men inte idag," suckade Clock och öppnade en liten kyl som var inbyggd i den stora exklusiva bilen. Han lutade sig närmre, räckte mig påsen och pratade med låg röst, "ta det lugnt Lillen, drick långsamt."

Jag nickade igen och kunde inte slita blicken från påsen och njöt av känslan när hörntänderna sänkte sig ner genom den mjuka plasten och blodet fyllde min mun.

Anthony studerade mig fundersamt. "Clocksworth, ge honom en till."

"Är du säker på att ..."

Anthony gav honom en mordisk blick, "ni får tre dagar när vi kommer hem, DÅ kan du avvänja honom."

"Förlåt, ers majestät. Jag menade inte att ifrågasätta dig." Clock bet ihop och räckte mig en till som jag glatt klunkade i mig. Nöjd som en fyraåring som fått äta upp hela sin godispåse lutade jag mig tillbaka och njöt av ruset.

Livet var så jävla härligt tänkte jag innan jag slumrade till. Hade jag inte varit så jävla hög så hade jag förmodligen oroar mig över vad Anthony skulle tycka. Men han tog ingen notis om mig, istället stirrade han intensivt på mannen bredvid mig.

"Kommer dina känslor för pojken att vara ett problem?"

Clock mötte hans blick stadigt och skakade på huvudet, "självklart inte."

Han la huvudet på sne och begrundade svaret, "jag blev aldrig den du ville att jag skulle vara för dig," muttrade han med en bitterhet i rösten, "jag har inte sett dig lycklig på hundratals år Clocksworth och jag missunnar dig inte en ny leksak."

"Men?"

"Sköt det snyggt."

"Har jag inte det hittills?"

Anthony skrattade tyst, "dina små vänner i källaren kanske är dumma nog att inte fatta något, men vissa av oss är smartare än så."

Clock nickade några gånger innan han sneglade bort på mig där jag låg och sov med ett barnsligt leende på läpparna. Han satt tyst ett tag och valde sina ord omsorgsfullt innan han öppnade munnen "För länge sen så lovade du mig en önskan som betalning för allt jag gjort för dig."

Den skräckinjagande mannen lutade sig intresserat fram och vilade underarmarna på knäna."Låt mig ta in det du faktiskt menar. Av allt jag kan ge dig, rikedomar, makt och frihet... så vill du ha honom? Är det din önskan?"

"Om du ger mig det här Anthony, så ska jag aldrig be dig om något mer."

"Inte ens ett liv med mig?" retades han, eller kanske är det ett liv utan mig du vill ha?"

"Hade jag velat lämna Maison de Rayon, så hade jag gjort det för länge sen."

Han lutade sig tillbaka i det svarta lädersätet med ett nyfiket leende på läpparna och gjorde en gest med ena handen. "Varsågod, han är din."

***

Slottet var mer som en herrgård och det var tydligt att Levi trivdes att beblanda sig med människor och hästar.

Jag hade hört talas om att han ägde flera galoppbanor och bredvid bostaden stod ett enormt stall där han uppenbarligen spenderade det mesta av sin tid.
Gården kryllade av människor och vampyrer som utförde sina sysslor.

"Håll dig i närheten Lillen" viskade Clock när vi hamnat en bit bakom Anthony som gick upp för grusgången med snabba steg.

Jag gav honom en nick och ett beundrande leende "Du är jävligt sexig i den där kostymen."

Tre sekunder senare får jag en hård smäll i bakhuvudet.

"Jag hoppas det är blodet som snackar Bel" varnade han "det här är fan ingen vanlig söndagstur."

Jag såg skamset ner i marken och nickade "Sorry Boss, jag tänkte mig inte för."

"Visst..." muttrade han "Var tyst och håll ögonen på Anthony, okej?"

"Oui patron."

När vi stegade upp för trappen öppnades dörrarna av någon som såg ut som en gammaldags butler tagen ur en film. Det sög till i magen när jag såg honom. Fan, en människa. Jag kände hur törsten började ge sig till känna bara av att känna lukten av honom. Hastigt slickade jag mig om läpparna och såg åt ett annat håll. Skärp dig för fan. Jag kände Clocks blick och jag spelade oberörd trots att jag visste att han såg rakt igenom mig.

"Den här vägen ers majestät." Den svartklädde mannen gick före och ledde oss igenom otaliga korridorer och passager innan han visade in oss i ett rum där Levi satt och arbetade.

"Aaah, Anthony mon frére, välkommen."

Butlern sköt ut en stol åt min prins innan han hällde upp två stora glas med champagne.
Levi bar en röd kostym med väst och fickur, hans hår var klassiskt stylat och skägget vältrimmat. Han såg ut som en riktig fransk aristokrat. Totala motsatsen till min vampyrprins.

Jag passade på att titta runt i rummet när jag och Clocksworth ställde oss på plats vid dörren. Det var fyllt av böcker och konst och alla tavlor föreställde Levi tillsammans med olika hästar, jag förstod snabbt att det var den här prinsens stora passion.

"Tack för att du tog emot mig så snabbt Levi," suckade han och smuttade på champagnen.

"Inga artighetsfraser?"

"Behövs det?" Muttrade han irriterat.

"Knappast. Så lillebror, vad har hänt?"

Anthony grävde i innerfickan och tog fram en cigarr. Butlern var genast där och erbjöd eld från en guldglittrande tändare och jag vände genast bort blicken och försökte tänka på annat än hans pulserande halsådra. "Calvos män har dödat en fjärdedel av mina vakter, de har stulit all min Konjak och det mesta av min vodka."

Levi satt tyst och såg plötsligt väldigt trött ut. "Jag misstänker att spritsorterna är kodord för tunga beroendeframkallande droger?" Fnös den äldre vampyren ogillande.

"Spelar det någon roll? Han stal det som är mitt."

Den äldre vampyren suckade tungt. "Du låter som ett barn som blivit av med sin leksak."

"Calvos har startat ett inbördeskrig Levi."

"Du har sig själv att skylla, har jag inte sagt åt dig att ge upp alla ohederliga affärer och satsa på annat?"

"Ständigt."

"Så varför envisas du?"

"Och vad ska jag göra istället? Spela på hästar?"

Levi suckade dramatiskt "Du borde njuta mer av livet lillebror, inte sitta inlåst på ditt slott och vakta dina rikedomar som draken i sitt berg."

Anthony log ondskefullt "Men jag älskar att vara draken."

Levi höjde ett ögonbryn och gav honom en menande blick "jag kan inte beblanda mig med olagliga affärer Andy. Jag har ett rykte att tänka på."

Anthony böjde sig ner och gned sin panna.

"Så du lämnar mig ensam."

Levi sneglade bort på mig och Clocksworth "Det finns säkert mindre betydelsefulla personer som gärna skulle hjälpa dig, mot betalning såklart."

En cigarr och två Champagneglas senare så satt vi i bilen igen.
Om jag tyckt att ditresan var jobbig, så var hemresan hundra gånger värre.
Den här gången satt jag knäpptyst och så still jag bara kunde, för mitt emot mig satt Anthony med brinnande ögon och mord i blicken.

Att be på sina bara knän var inte Anthonys stil, men det hade varit nära. Så nära att han måste ha känt sig helt förödmjukad när vi lämnade herrgården. Levi hade vägrat att hjälpa en knarkprins och hade avslutat mötet med att spydigt önska honom lycka till. Jag hade aldrig sett Anthony så rasande förut och det skrämde mig. Vad fan skulle hända nu?

Efter en stunds bilfärd spände han blicken i Clocksworth. "Jag vet inte hur, men om du vinner det här kriget åt mig Clocksworh, så släpper jag dig och din lilla pojkvän fria."

***

Första dagen. Första jävla dagen av ångest och blodtörst från helvetet. Direkt efter vår lilla utflykt hade Clocksworth stängt in mig i en cell, en riktig jävla fängelse cell!

Jag satt med ryggen mot väggen och gungade, jag slet mitt hår. Jag skrek. Det var för mitt eget bästa sa han och innerst inne visste jag att han hade rätt. Men det gjorde så ont, det gjorde så jävulskt ont. Min kropp skrek efter mer. "Bara lite, bara en droppe..."

Hur många gånger hade jag inte sagt dom orden. Jag såg hans min, sorgen och oron. Men också beslutsamheten.

"Vill du bli en av dom Bel? En pundare som gömmer sig i kloakerna och dricker från skitiga uteliggare för en fix?"

Nej. Vad ville jag? Jag ville bli fri från hungern. Dricka för att leva.. inte leva för att dricka... Det blev nattens mantra när jag satt och gungade för mig själv i den skitiga halmen.

Andra dagen var lättare, kroppen kändes inte lika svag men jag fortsatte skrika och gråta om vart annat och tillslut stod jag inte ut och jag stångade pannan blodig mot gallret.
Det var då han låste upp dörren och kom in till mig. Han höll fast mig så jag inte kunde skada mig själv och han höll om mig när jag grät.

"Kommer det gå över?" Snyftade jag ynkligt ihoprullad som en hundvalp i hans famn.

"Hungern?"

"Mmmm."

"Så småningom."

Han lutade sig med ryggen mot gallret och jag sträckte upp en hand för att dra fingrarna genom hans hår. Känslan lugnade mig och han lät mig kamma hans hår om och om igen.

"Kan det inte vara över nu.."suckade jag förtvivlat och tuggade på underläppen.

"Det är upp till dig," svarade han lugnt.

Men det var det inte, natten var ett helvete och morgonen var ännu värre. Jag vred mig i plågor. spydde och svettades som en gris. Tillslut gav jag upp, jag orkade inte mer. Så jag la mig ner på rygg i halmen och blundade, jag kunde lika gärna dö.

"Clock?" viskade jag med svag röst.

"Mmm?"

"Om jag dör nu..."

Han skrattade till, "du är redan död Lillen."

Jag sket i vad han sa, det kändes verkligen som om jag skulle dö nu. Jag kände friden i min kropp, som om det äntligen var dags att dra det sista andetaget. "Jag älskar dig.." viskade jag lågt och förberedde mig på att somna och aldrig vakna mer. Fan, så jävla sorgligt, att bekänna sina känslor på sin dödsbädd.

"Va sa du?" Hans ord var en viskning och jag log nöjt över hans reaktion.

"Jag älskar dig," mumlade jag igen med ett ännu större leende på läpparna.

Han kom närmre. Jag blundar. Jag känner hans doft. Hans värme. Hans händer. Sakta lutar jag huvudet bakåt så att hans fingertoppar kan smeka min långa hals. Läppar delar sig, hans varma tunga fyller min mun. Ögonlock öppnas och jag möter en kastanjebrun blick full av självförtroende och styrka som ser rakt igenom mig. Som ser mig. Som älskar mig. Händer glider ner för min kropp, långsamma, mjuka smekningar. Läppar kysser, stönar, viskar. Långa fingrar tar tag om hans hår och glider ner längs hans nacke.

Vi ser in i varandras ögon, där, just då finns bara vi. Han och jag. Mina andetag ökar. Hjärtat slår snabbare. Det känns som allt går i slowmotion. Hans händer. Hans mun. Jag sluter ögonen och stönar högt.

"Välkommen tillbaka till livet Lillen," viskar han tyst i mitt öra. Hans ord är en smekning. Lever jag? Jag är fan inte död i alla fall. Händer rör sig över hela min kropp, klär av mig, kysser mig, biter på ställen som får mig att vilja ha mer.

Jag har hittat mitt nya rus. "Du är min," viskar jag lågt, "säg att du är min."

Läpparna lämnar platsen som fick mig att be om mer för bara några sekunder sen. Dom vandrar upp till min hals. Han nafsar mig i örsnibben och viskar lågt så bara jag kan höra. "Jag är din."