-Belmont-

Jag vaknade upp med en bultande hunger som redan var på väg att driva mig till vansinne.

"Den kommer lugna ner sig." Jag blundade fortfarande men kände direkt en hand som vilde i mitt hår. Varför var han ens där? Jag satte mig upp utan att titta på honom och stönade när jag insåg att det var Lumiere.

Med en suck klev jag ur sängen. Min kropp hade förändrats, jag var synligt starkare men den behövde fortfarande vila. Det slog mig att allt som jag läst och sett på film var 99% fel. Det här var ingen romantisk skit med röda läppar som lustfyllt bet en bedjande hals samtidigt som det rann en liten bloddroppe ner för huden.

"Du trodde att jag var Clock," skrockade han.

"Nej."

Han skrattade igen, "det är fult att ljuga."

"Jag trodde inte..."

"Men du hoppades?" Jag drog på mig svarta jeans och en svart långärmad T-shirt innan jag ryckte på axlarna. "Hur länge ska du ignorera honom?"

"Jag ignorerar honom inte."

"För en vecka sen så kunde du inte slita ögonen från honom och nu klarar du inte ens av att se på honom."

"Jag behöver tid."

Lumiere suckade, "du har knappt en månad, sen måste ni två ha löst alla våra problem."

"Jag vet," muttrade jag och lämnade rummet.

Några blodpåsar, två rostmackor med marmelad och en stor kaffe senare lufsar jag efter Clocksworth nere i kulvertarna. Med händerna i fickorna och en butter min. Han visade mig runt bland rum och saker som jag inte haft tillgång till förut.

"I det här rummet finns alla silver kulor," han gav mig en snabb blick, "du måste vara försiktig nu, du kan inte röra dom hur som helst."

"Okej," mumlade jag där jag gick efter Clock. Han var så sjukt snygg när håret fortfarande var fuktigt och hängde ner över ögonen, tänkte jag och kände hur pulsen ökade.

"Lyssnar du?"

"Ja." 

Han suckade och gick mot nästa rum, dörren hade kameror utanför och han gav någon som satt vid andra sidan skärmen en nick innan han slog in en kod för att öppna dörren. "Här inne finns alla vapen, du kan välja något som du trivs med och göra iordning din egen hylla. Min är där, sen har vi Sheen, Joel, Roch och Rami." Han vände sig om och sneglade på mig. "Nu när du är en av oss så kan du träffa dom."

"Varför nu?"

Han gick bort till sin hylla och tog ner ett stort maskingevär som han började putsa på och svarade utan att titta på mig. "För nu kan dom inte äta dig."

"Så dom är..."

"Lite ociviliserade.."

Jag nickade och gick bort till lagret av oanvända vapen, jag tog upp dem en efter en och kände på dem innan jag la tillbaka dom. Det hade gått fem dagar sen jag vaknat upp som vampyr och varje dag hade Anthony och Clock gett mig lektioner i sånt jag behövde veta. Vi tittade knappt på varandra och det tärde på oss båda, jag visste det. Gång på gång hade han försökt att snacka med mig, men jag hade bara ignorerat honom och nu. nu betedde han sig som om jag var nån obetydlig elev han var tvungen att lära upp.

Fan.

Jag gick igenom raderna av vapen, ett efter ett tills jag hittade något som jag föll för. Ett långt smalt samuraj svärd, en Katana.

"Välj hur många du vill, ta din tid och träna med dom så du känner dig bekväm."

Jag spände fast svärdet på ryggen och vägde en liten glock i handen. "Tränar du med mig sen?"

"Nej." Ordet kändes som ett knivhugg i hjärtat "Roch äger på skjutbanan, han kommer träna dig."

Jag nickade sakta men visste att han ljög. Clock var bäst, men jag antar att han inte ville se mig mer än nödvändigt. Jävla skit.

Han tog med mig in i ett nytt rum fullt av folk. "Nämen kolla in, är det inte bossens lilla gullunge." Alla i rummet hånskrattade när den skallige vampyren klev fram och drog fingrarna genom mitt långa hår "Så Anthony har skickat ner sin lilla prinsessa för att vi ska göra en karl av honom?" Flinade han med en blick som visade hur mycket han avskydde mig.

Jag såg mig omkring i rummet, där fanns många nya ansikten som stirrade på mig. Några med nyfikna blickar och andra med ilska. Men ett ansikte var välbekant, Clock hade satt sig längst bak och tittade lugnt på.

Roch knuffade till mig och väste "där borta i hörnet." jag vände mig om och såg två lådor på ett bord "alla magasin ska vara fyllda innan du går härifrån sessan."

Jag nickade och lunkade bort till hörnet. Jag kokade inuti men jag tänkte inte låta dem få nöjet av att se mig arg. Jag tog på mig handskarna och började det långtråkiga arbetet att fylla gevärsmagasin med silver ammunition och passade samtidigt på att sneglade på de andra.
Roch verkade va den mest högljudda. Han var stor som ett hus, med rakad skalle och elaka ögon. Rami var hans motsats, en blek kille som såg nervös ut, hans kläder var fulla av gadgets och elektronik. Men det som stack ut var inte att han var skit liten och tanig jämfört med de andra, utan att han var helt hyper och gick runt i rummet medans han pratade oavbrutet om hans senaste uppdrag.

Clocksworth följde honom med blicken och satt lugnt och lyssnade medans han slipade en kniv som han höll i händerna.
Fan vad jag längtade efter honom.

Joel och Sheen såg ut som om de var tagna ur en tonårssåpa om vampyrer. Skitsnygga, välvårdade frisyrer och matchande kläder och det strålade självförtroende om dem.

Mina tankar avbröts när Clock plötsligt avbröt Ramis rabblande med ett högt "VAR?!" Som fick alla i rummet att hoppa till.

Nervöst kilade han fram som en liten vessla och pekade med fingret på en karta som satt på väggen.

"Här"

"Men du hann placera ut sprängmedlet?"

Rami nickade ivrigt och tog fram en liten fyrkantig grej ur fickan som han gav till Clock.

"Om 23 timmar.. om du inte trycker ner knappen tidigare." Fnittrade han.

Clock nickade lugnt "Bra jobbat."

Som en ivrig liten hundvalp tog Rami åt sig allt beröm och studsade lyckligt iväg till ett bord där han satte sig och började fippla med något som såg ut som hemmagjorda bomber.

"Hur går det Sessan?" Ropade Roch och flinade, "sluta tjuvlyssna på de stora pojkarna och gör ditt förbannade jobb!"

Jag spände ögonen i honom men bet mig i läppen för att inte säga något. Alla skrattade högt och mina ögon drogs till Clock som stod tyst och tittade på mig, som om han försökte avgöra om jag skulle hålla mig lugn eller inte. Men jag skakade bara på huvudet och fortsatte mitt monotona jobb.

Handskarna var hala och jag fumlade med kulorna, för varenda en som ramlade på golvet så hördes ett "tsk, tsk , tsk..." från Roch och frustrationen växte för varje minut.

De andra stod kvar framför kartan och diskuterade strategier, tydligen var deras nästa mål ännu ett lager.

"När drar vi?" Min fråga ignorerades och jag kände irritationen ta över, så jag släppte allt och ställde mig upp.

"Tick-Tack?! Jag frågade en frå-.."Allt skedde så snabbt att jag inte hann registrera vad som hände, någon sparkade till mina knäveck så jag föll mot golvet. En hand pressade ner min kind mot den kalla betongen och ett knä tryckte mig hårt i ryggen.
Jag visste direkt vem det var, han luktade så jävla gott.

"Du öppnar inte käften förrän jag säger att du får, fattar du?" Han la vikten i knät så det pressades ännu hårdare mot min ryggrad "här nere är jag bossen, du är bara en liten nyfödd skitunge." Väste han "du gör som jag säger! Förstått?!"

Jag nickade och kände hur gruset rispade mot min kind.

"Bra." Han ryckte upp mig från golvet och puttade iväg mig mot mitt bord. 

Skamset sjönk jag ner på stolen och tog upp ett tomt magasin som jag började fylla. Jag sa inte ett ord, men jag kunde inte låta bli att titta på honom. Det gjorde så jävla ont, varför kunde vi inte bara reda ut all skit. Jag visste att han märkte mina blickar och jag kände hur hans ögon gled över min kropp. Han längtade lika mycket som jag. Jag visste det, men något tog emot. Stolthet? Envishet? Vad det än var så kändes allt så jävla hopplöst.

Under timmarna som gick hade de ritat upp sin plan på kartan, bytt om till skottsäkra kläder och tillslut gått iväg för att förbereda bilarna.
Jag satt ensam kvar och fortsatte jobba. En fjärdedel av lådan var kvar när jag ställde mig upp för att sträcka på mig.
Jag hade hellre följt med men visste att jag inte var inbjuden. Nyfiket gick jag fram till kartan och studerade de röda cirklarna, pilarna och anteckningarna.

Jag var så koncentrerad att jag inte märkte när han kom in i rummet förrän min kropp trycktes fast mot väggen, två händer tog tag om mina handleder, pressade dem mot kartan och hans läppar snuddade min nacke.

"Du kan tycka vad du vill om mig Bel, men du får ALDRIG vara så jävla respektlös mot mig inför dom andra igen." Jag kände hur hela hans kropp trycktes hårt mot min rygg, jag blundade och väntade. Min puls ökade när en hand släppte min handled och gled in under min skjorta. "Dom skulle äta oss båda levande om dom fick chansen." Fortsatte han men jag kunde bara nicka till svar.

Det enda jag kunde tänka på var läpparna och handen som smekte min hud, retsamt men fulla av längtan. Hans läppar kysste min nacke och handen vandrade ner under jeansen och jag kunde inte hejda mig, jag började andas snabbare och ett högt stön lämnade mina läppar.

Men ilskan som jag byggt upp under dagen tog över, vem i helvete trodde han att han var, skulle jag bara förlåta honom, han hade låtit Roch plåga mig hela dagen och inte gjort ett skit.
Utan att tänka mig för så drog jag upp handen ur kallingarna, snurrade runt och knuffade honom baklänges med all min kraft.

"Rör mig inte!"

Han stapplade baklänges några steg och i några sekunder såg jag förvirringen och smärtan i hans blick. Sen flög han på mig igen, ett hårt grepp om min hals fick världen att svartna. "Jag vet inte vad det är för jävla lek du leker Bel, men du ska ha jävligt klart för dig att jag börjar bli less." Han släppte taget om mig och gick mot dörren "Om du ska med så gör du som jag säger."

Han lämnade rummet och smällde igen dörren så väggarna skakade. Rummet kändes plötsligt så tomt när jag sjönk ner på golvet och gömde ansiktet i händerna ...Va fan höll jag på med.

***

Bilen krängde våldsamt åt alla håll när vi körde in på en bakgata, den här gången skulle ingen se oss komma.

Vi visste att Calvos män omringade lagerlokalerna men vi låg steget före. Sprängmedlet var utplacerat och redo, Clock skulle ha sprängt skiten för länge sen, men Anthony ville att vi samlade bevis mot vår fiende. Han planerade att få med sig de andra prinsarna på hans sida och hade stora planer på gång.

"Rami du är barnvakt åt Sessan," muttrade Roch men jag rörde inte en min förrän Clocksworth nickade.

"Se till så att han kan jobba ostört Bel, om inte laddningarna smäller på min signal så är vi körda."

Jag nickade, "Oui Patron."

Vi smög från en container till en annan och sprang snabbt till hörnan där Rami hade förberett allt. Nyfiket sneglade jag på den taniga lilla vampyren och ställde mig på vakt. Han var så jäkla annorlunda jämfört med alla andra vampyrer jag stött på, som om han var en miss i tillverkningsprocessen, en defekt version.
Dock jobbade han på riktigt snabbt och snart hade han skickat iväg ett meddelande till Clock att vi var redo.Så nu var det bara att vänta på hans signal. 

Jag märkte snart hur rastlös min lilla kompanjon var och snart satt han och trummade på knäna. "Ta det lugnt"

"... jag är lugn."

Jag sneglade bort på honom och skrattade "okej.."

"Du heter Bel va?" Han väntade inte på svar utan fortsatte att babbla på. "Bry dig inte om Roch... han är alltid så där mot Prinsens blodsbröder."

Jag vände frågande på huvudet, "vad menar du?"

"Du trodde väl inte att såna som jag och han blev matade av hans kungliga blod." Fnittrade han "nej,nej.. vi är deras lilla experiment... vi är bra på att lösa problem."

"Experiment?"

Han ryckte på axlarna "Vi föddes på gatorna, tjejen hämtade oss och den ljusa killen gav oss sakar att dricka... spelar det nån roll? Vi gömmer oss i kulverten, Klockan ser till att vi blir belönade och vi slipper bo på gatan."

"Och dom andra två?"

Rami flinade, "dom är som du, utvalda att tjäna honom."

"Tvingade menar du..."

Han la huvudet på sne och synade mig genom de tjocka glasögonen. "Så det är där skon klämmer.." mumlade han nervöst, "du blev inte tillfrågad? .. ja ja sånt händer. Men du har tur, Klockan är rättvis, aldrig elak. Det finns sämre folk."

"Det är sant," suckade jag och såg mig omkring.

"Du bodde uppe i slottet va?"

"Mmmm..."

"Hur är han?"

"Anthony?"

"Mmmm... prinsen... är han stor som Roch?" Orden ramlade så snabbt ur munnen på honom att jag hade svårt att hänga med, men jag var tacksam för hans pladder. Plötsligt visste jag mer om min nya familj än jag hade gjort tidigare.

"Han är... grymmare än er alla tillsammans, iskall, hård och hänsynslös." Jag suckade, "men också rättvis och full av heder på nåt vis."

"Så du gillar han?"

"Jag respekterar honom."

Rami nickade snabbt flera gånger, "Klockan säger samma sak.. han är god, fast ondskefull." Fnittrade han och pillade på de olika linserna som satt fast i glasögonen och jag hade svårt att dölja mitt intresse.

"Vad gör dom?"

"Infrarött.. nattseende... videokamera.. vad du än behöver."

"Smart."

Han såg upp på mig med stora ögon, som om jag gett honom en medalj eller nåt. "Vad sa du?" Frågade han hastigt där han satt på huk i mörkret. På nåt sätt påminde han mig om den där lille elakingen i den där fantasy historien om guldringen. Han som är både vidrig och snäll. Man vill lixom tycka synd om han för han är lite söt, men ändå är han äcklig på samma gång.

"Jag sa att du är smart.."

Rami log det största och läskigaste leende jag sett. Hans mun var fyllt med spetsiga tänder men han kan inte ha borstat dem på hundratals år.

Anthonys ord ekade i mitt huvud, "vi är inga äckliga gatråttor."Jag började inse vad han menade och mina ögon öppnades en aning för en värld jag aldrig sett förut. En värld jag inte visste fanns.

En röd lampa på Ramis handled började blinka och han började genast hoppa upp och ner på stället alldeles exalterad.

"Är du beredd?"

Jag nickade och tog skydd bakom väggen. Han tryckte ner en knapp och snart exploderade alla containers på hela området en efter en.