-Belmont-

De hade varit helt oförberedda på att vi skulle komma.
Och jag var inte beredd på våldet som skulle utspela sig framför mina ögon.

Visst jag hade hållt i en pistol, jag hade skjutit mot folk, hotat idioter med kniv och varit i slagsmål. Det var inget konstigt i området där jag växte upp, man fick klara sig själv och varenda jävel var småkriminell.
Men det här, det här var slakt... jag var mitt i ett krig mellan två vampyrprinsar och det var så mycket större än jag någonsin anat.

Första attacken hade varit över på ett ögonblick, Clock var systematisk och jävligt orädd och det slutade med att det låg kroppar över hela bakgården tack vare hans överrasknings taktik.

Jag såg hur Clocksworth klev oberörd över liken och gick mot lagret och jag kunde inte göra annat än lita på att han visste vad han gjorde, så jag följde efter på skakiga ben.
Utan att göra minsta ansats att gömma sig så slog han upp dörren och sköt kallblodigt en vampyr i skallen med pistolen han drog upp ur byxlinningen.

Så ställde han sig mitt i rummet med armarna utsträckta och vrålade högt "KOM FRAM!"

Jag stod kvar vid dörröppningen för att se till att ingen attackerade oss bakifrån och väntade med hög puls på vem det nu var som gömde sig i lokalen.

"Du vet att jag hittar dig förr eller senare..." röt Clock irriterat men ingen svarade.

Han vände sig mot mig och nickade att jag skulle gå åt höger bort mot en stapel med trälådor.

Jag laddade om vapnet och smög iväg mot stapeln med tysta steg.
Men jag hann bara halvvägs innan ett skott avfyrades och jag vände mig om i panik för att försäkra mig om att Clock var okej. Men skottet kom från ett annat håll.

"Helvete." Suckade han "vi behövde honom levande."

Jag tittade ner på vampyren som skjutit sig själv i tinningen, det var tydligt att han hellre dog än att bli tillfångatagen och torterad av Clock.

"Vad gör vi nu?"

"Leta efter flaskorna och annat bevis."

Jag nickade och satte igång, men mina händer skakade fortfarande och det snurrade i huvet.
Han hade dödat mellan femton och tjugo personer själv. Och jag visste att han inte hade behövt ha med mig, jag var bara med för att Anthony krävde det, som om det skulle ha varit något sorts straff för oss båda.

Resten av Clocksworths grupp med soldater hade blivit utskickade till liknande platser för att säkra våra lager och skydda våra tillgångar. Men Clock var den som Anthony litade mest på och den som gjorde smutsjobbet som ingen annan klarade av.
Jag sneglade bort på honom där han gick runt och bröt upp trälådor med en kofot och hällde ut innehållet på golvet.

"Du kan sluta ha sönder saker nu" retades jag och höll upp ett papper. "Dom är i ett annat lager."

Clock sparkade undan en hög med påsar med någon typ av pasta och jag såg mig fundersamt omkring. All den här bevakningen för lite makaroner?

Clock tog pappret ur handen på mig och skummade igenom det.
"Kom, vi drar dit."

"Vin och pasta?" Mumlade jag när vi var tillbaka i bilen, "är det vad vi letar efter?"

Clock lutade armbågen mot bildörren och drog handen genom håret. "Det marknaden efterfrågar."

Mitt huvud snurrade och jag kände hur adrenalinet började lämna kroppen och hur trött jag egentligen var, så jag lutade huvudet bakåt och slöt ögonen en stund.

"Så vi sysslar med tunga droger?"

Jag rös över hela kroppen när Clock drog fingrarna över min blottade strupe, "ingen rörde dig va?"

Men jag skakade på huvudet, "jag är okej, de var bara fler än jag trodde."

"Sov om du vill, de kommer vara ännu fler på nästa ställe."

Jag rynkade på pannan och sneglade på honom "så Anthony är nån slags odödlig knark prins?"

"Knark, vapen, exklusiv champagne... det som folk betalar för."

"Så vi är mitt i ett inbördeskrig" suckade jag "händer det ofta?"

Clock vred på huvudet och skrattade till "Knappast, det var väl femti år sen sist."

"På riktigt?"

"Jupp."

"Va fan, varför vill nån starta krig just nu?" Stönade jag.

"För att Anthony har blivit starkare, hans imperium har expanderat fruktansvärt mycket på sista tiden."

"Tack vare dig och Lu." Konstaterade jag. Han svarade inte och jag hasade ner ännu mer i sätet och kände att jag skulle somna när som helst. "Så dom är rädda för honom." fortsatte jag men han satt fortfarande tyst och jag kände hur han såg på mig. "Bara säg vad du tänker på." Suckade jag.

"Du måste vara försiktig, okej?"

Mitt hjärta började slå snabbare men jag försökte hålla mig lugn, jag öppnade ena ögat och sneglade på honom, jag längtade så jävla mycket efter att få känna dom där läpparna mot mina igen. Fan ta honom om det bara var en impulsiv grej. Det högg till i hjärtat när jag tänkte på det, han var anledningen till varför jag stannat. Fan Bel, säg nåt till han. "Om det inte varit för dig så hade jag dragit..."

Han gnuggade sig i pannan med tummen och pekfingret, "jag vet." Men så suckade han och såg ner på mig med ovanligt orolig blick. "Anthony och jag," han pausade en stund och vägde orden väl innan han fortsatte, "han kommer inte att acceptera det Bel, han kommer inte säga något just nu för att han behöver oss. Men-.."

Jag kunde inte vänta längre, jag sket fullständigt i vad Anthony skulle tycka, så jag lutade mig snabbt fram, tog tag i hans jacka och drog ner honom till mig. Kyssen var allt jag hade fantiserat om, så full av lust och längtan. Hans fingrar borrade sig in i mitt hår och jag kunde känna att han ville det här lika mycket som jag. Snabba andetag, tungor som utforskade varandras munnar, händer som krävde mer.

Var han så jävla rädd för Anthony att han var beredd att ge upp allt han ville ha för att vara honom till lags? Tanken fick mig att må illa och när kyssen bröts så såg jag allvarligt in i de där mörka vackra ögonen. "Vi tar en dag i taget?"

Han gav mig ett snett leende innan han lutade sin panna mot min med en djup suck. "Du är en idiot Lillen."

"Jag vet," flinade jag, " men det är ett perfekt läge, han har annat att tänka på."

Han log och suckade dramatiskt, "kan du sluta va så jävla positiv."

Jag lutade mig närmre med mina läppar nära hans hals, de nuddade knappt hans hud. Han skulle fan få för alla gånger som han retat mig med sina sexiga leenden, tänkte jag och skulle just placera några retsam kyssar i hans nacke men jag hinner inte innan jag rycks bort. Min kropp flyger fram mot chaufförluckan och landar i glasväggen med en smäll.

Då hörs en explosion, bilen sladdar runt, pistol skott ekar runt oss. De träffar bilen, den snurrar runt flera varv och så plötsligt tvärstannar den med en smäll. Sen blir allt svart. Jag känner hur någon drar i min kropp, men jag kan inte göra motstånd. Mitt ben värker, mitt huvud snurrar och smärtan gör att jag svimmar igen. Jag försöker öppna ögonen, jag kan höra pistol skott igen, röster som skriker och mer skott.

Clocksworth... var är du? Jag hör dig... Jag vill ropa men jag kan inte. Jag svimmar igen, allt är svart. Det smäller som raketerna på nyår. sen är allt tyst... döds tyst.

Hans röst.. det är han! "Hey! Bel! ... Fan Bel... vakna!" Någon gör så att smärtan lättar. Benet gör inte lika ont. Någon bär mig... släpar mig. Allt är svart.

Jag vill vakna men jag kan inte. En dämpad röst tränger in i mitt medvetande "Vakna! Du vågar inte dö Bel... du får inte..."

Det är lugnt.. jag ska bara sova lite.. bara lite...

"Förlåt mig Lillen.. förlåt ... men du får inte dö.. okej?"

Jag känner något varmt mot mina läppar, något rinner ner i min mun... det smakar järn och jag dricker mig mätt.

Mörkret försvinner och jag hör röster runt omkring mig. "Förstår du vad du har gjort!!"

"Lu.. jag hade inget annat val! .. han var döende jag hade aldrig hunnit hem.."

"...Anthony .. han kommer döda dig.. det här är det värsta du gjort Clocksworth... det absolut värsta."

Clocks röst bröts när han viskade med smärtan drypande i varje ord "Han kommer hata mig."

"... Bel?"

"Han ville inte ... men jag gjorde det ändå, för att jag inte kunde se honom dö Lu.. jag kunde inte titta på när han dog."Lumiere suckade tungt. "Sluta titta på mig sådär, du hade gjort samma sak för Marianne."

Lu muttrade något ohörbart innan han satte sig på sängkanten. "Hans kropp har snart gått igenom hela processen."

"Är han okej?"

Lu nickade, "Men du bröt mot en av de viktigaste reglerna."

"Jag accepterar konsekvenserna."

"Men Bel då? Kommer han göra det? Du vet varför regeln finns?!"

"Jämför mig inte med dom där jävla pundarna som förvandlar folk till groteska monster." Muttrade han irriterat "Mitt blod är starkare än så!"

"Hur vet du? Har du gjort det här förut?"

"... nej."

Mina ögon fladdrade till, jag ville öppna munnen och säga något, men jag kunde inte. Jag såg hur Lumiere suckade igen och reste sig från sängen, han la händerna på Clocksworths kinder och log sorgset "jag klandrar dig inte, men jag vill inte förlora min bror och bäste vän."

Clock nickade och gick mot dörren.

"Vart ska du gå?" undrade Lumiere nervöst.

"Det är ingen idé att vänta, han behöver få veta."

Dörren stängdes försiktigt efter honom och den vithårige smale vampyren sneglade ner mot mig där jag låg i sängen. "Jag hoppas du är värd besväret."

Hans ord fick mig att vakna till, vart var jag? Hemma? Jag försökte röra mig men kroppen ville inte lyssna. Jag visste inte vad dom pratat om, jag hade bara hört ett mummel i en dröm.
Men nu skärptes mina sinnen och jag hörde direkt när Anthony klev in med Clock gåendes bakom honom.

Med ens blev rummet kyligare. En kall hand tog tag om min handled, jag blundade fortfarande och min kropp värkte.

"Vakna," hans befallning fick mina ögonlock att fladdra, men jag var för trött. Anthony muttrade dämpat och knäppte upp min skjorta, han la sin handflata över mitt bröst. "Du har tur Clocksworth, han är frisk och han kommer bli lika stark som du." Hans röst var kall och isande när han reste sig. "Jag gör aldrig undantag, vi bryter inte mot våra regler." Han tog en lång paus innan han fortsatte "Men vi behöver all manskap vi kan få."

"Ingen behöver få veta Anthony," viskade Lumiere, "alla kommer tro att det var du."

Anthony höjde på ett ögonbryn och gick fram till Clock, han tog ett fast grepp om hans hals och stirrade honom rakt i ansiktet. "Så ungen har fått ditt gamla hjärta att blöda," han la huvudet på sne och funderade ett tag, "han är ditt ansvar nu." Utan ansträngning lyfte han upp Clock i halsen och kastade in honom i väggen med en smäll. "Han behöver blod," muttrade han innan han gick ut genom dörren och lämnade rummet.

"Klarar ni er?"

Clock nickade, "gå, jag misstänker att han behöver dig."

Lumiere nickade och lämnade rummet med snabba steg medans Clock kravlade sig upp från golvet och satte sig på sängen. Han höll upp mitt huvud och la en kopp mot mina läppar, "drick det här Bel, du kommer må bättre."

Den kalla tjocka vätskan rann ner för min strupe, den smakade starkt av järn och till en början blev jag äcklad av konsistensen. Men så plötsligt väcktes ett starkt begär inom mig.
Jag slog upp ögonen och såg mig vilt omkring i rummet. Där, på byrån låg det tre påsar.

Jag störtade upp ur sängen och satte huggtänderna i den mjuka plasten och drack tills jag kunde krama ur påsen. Jag sjönk ner på golvet med ryggen vilandes mot den tapetklädda väggen och händerna kramade påsen som om det var det mest dyrbara i världen.

En till.. jag ryckte till mig nästa påse, mina tänder var vassa och sjönk lätt ner igenom plasten, jag sög ut varenda droppe...en till...Kroppen skrek, men blodet fick mig att må bättre.

En hand smekte min kind och jag såg in i de kastanjebruna ögonen. "Kom," han höll ut en hand och jag tog den direkt.

"Vart ska vi?"

"Jag ska visa dig ditt nya liv."

Plötsligt stod vi på terassen och jag blickade ut över trädgården. Mina muskler kändes starkare, ögonen såg skarpare och mitt luktsinne var helt otroligt.

"Wow..."

Clock skrattade till, "det är rätt coolt, eller hur?"

"Det är helt galet."Jag kramade räcket och drog in ett djupt andetag. "Så jag andas fortfarande?"

Clock ryckte på axlarna, "det är komplicerat, din kropp minns fortfarande hur det var att leva."

Jag la handen på mitt bröst, inga hjärtslag. "Så jag är död?"

Clocksworth kom upp bakom mig och la trevande en hand på min rygg. "Är du okej? Jag menar, jag vet att du inte ville..."

"Vad hände egentligen?"

Han suckade tungt, "det verkar som om dom blev förvarnade och stod redo. Det låg minor på vägen och bilen blev totalkvaddad."Hans hand vandrade från min rygg till min bröstkorg och jag kände hur hans kropp värmde upp hela min rygg. Hur kunde han vara så varm om han var död? Jag fattade ingenting, men orkade inte tänka mer. Att ha hans kropp så nära var hypnotiserande.

"Du hamnade under bilen," fortsatte han, "jag försökte få ut dig." Jag kände hur han vilade sin panna mot min nacke, "men dom kom och jag var tvungen att lämna dig."

"Hur många var dom?"

"Ett trettital."

"Tog du dom själv?"

Han kysste min nacke, "Jag hade granater med mig."

"Okej... så är det slut nu?"

Han suckade tungt, "det här är bara början."

Jag vände mig om och mötte hans blick, "vad hände sen?"

Han undvek min blick och jag visste att det var något han inte ville berätta, men jag väntade tålmodigt. "Jag såg till att alla var döda innan jag sprang tillbaka till dig. Ditt ben satt fast och när jag äntligen fick loss dig så var du helt borta." Han lutade sig fram och vilade pannan mot min axel och viskade ett lågt, "förlåt"

"Clock.. jag fattar inte... vad hände?"

"Du hade dött.."

Jag stod tyst och försökte förstå vad han ville säga, "menar du att..?"

"Det var antingen det eller så hade du dött Bel.. du hade dött i mina armar..."

Det var som att mitt blod frös till is. Det var han. Jag stelnade till av hans beröring och puttade undan honom med all kraft. "Rör mig inte!"

Han tog ett steg tillbaka och drog fingrarna genom håret och blundade. "Bel, lyssna på mig.. jag.."

Jag kunde inte, jag ville inte. Istället hoppade jag över räcket och sprang.. bort.. bort från skiten och bort från ångesten som började växa inom mig. Av alla jävla vampyrer så var det han.. den ende som jag vågat lita på... vilken förbannad idiot jag var. Jag kastade mig fram över marken, snabbare än jag någonsin sprungit förut.

Kroppen nästan flög över stenarna och stockarna. Det hade varit en härlig känsla om jag inte hade fastnat i mina mörka tankar.Jag kände mig sviken, förrådd av den jag brydde mig mest om av alla i hela den här jävla världen. Vad fan skulle hända nu?

Jag kände fortfarande blodsmaken i munnen och jag kände hur hörntänderna växte sig långa i munnen. Nej!.. Va fan... vad i helvete är jag för något! Jag stannade tvärt och såg ner på mina händer, va fan skulle jag göra? Jag längtade efter att springa tillbaka och bara låta honom hålla om mig hårt och säga att allt skulle bli bra. Han hade sett så jävla ledsen ut. Det högg till i bröstet, han ville ju bara rädda mitt liv.

Fan! Jag sjönk ner i mossan och gömde huvudet i händerna. Jag var inte bunden till Anthony, men skulle han låta mig dra? ...knappast. Jag kände suget av blod men trängde bort känslan.

Om jag drog då skulle jag behöva döda för blod. Var jag beredd på det? Jag skulle vara ensam, utan någon som lärde mig hur allt fungerar. Jag behövde svar. Sakta reste jag mig upp för att lunka tillbaka. Det var tidig morgon och jag såg hur solen gick upp mellan träden.

"Vi tål solljus." Anthonys ord ekade i mitt huvud. Jag behövde en lärare, en mästare... jag behövde Anthony.

Efter en lång vandring tillbaka genom skogen så såg jag slottet skymta mellan träden.
Jag gick igenom trädgården och sneglade på de vissna rosorna. Nån borde sköta om det här stället lite bättre, tänkte jag när jag hoppade upp över räcket till terassen. Den var tom.

Skit samma, det var inte honom jag behövde just nu, intalade jag mig och pressade bort smärtan. Istället gick jag genom de välkända korridorerna som var mitt hem nu. Jag drog med fingrarna över de räfflade tapeterna och kände hur väggarna vibrerade. Huset var nästan magiskt, det var fyllt av känslor och minnen.

Så kom jag fram till arbetsrummet. Jag stannade utanför dörren och förberedde mig mentalt innan jag knackade på dörren.

"Kom in." Hans röst lät känslolös som vanligt. Sakta vred jag om dörrhandtaget och klev in. Jag mötte hans hårda blick med rak rygg men mina ögon förrådde mig säkert. Han tog några steg mot mig och synade min kropp. "Vad vill du?"

"Jag behöver svar," viskade jag lågt.

Anthony klev fram och la tummen och pekfingret på var sin sida om min haka. Han stirrade tomt in i mina ögon men ett brett leende spelade på hans läppar. "Så du förstår varför det borde ha varit jag?" Jag nickade kort till svar. "Är du törstig?" Jag nickade igen. Han gick bort till ett skåp och tog fram fyra blodpåsar ur vinkylen, "varsågod."

Mina ögon var helt fixerade vid påsarna och jag kände hur odjuret ville fram. Det pockade och skrek åt mig att släppa lös det. Att strunta i allt och bara njuta av innehållet i påsarna.
Jag ansträngde mig för att inte springa fram men Anthonys skratt ekade i rummet. "Släpp fram honom Belmont, han är en del av dig nu. Och du behöver inte skämmas, vi var alla nyfödda en gång."

Mina tänder sjönk ner i genom plasten och för varje klunk kände jag hur min kropp blev starkare. Odjuret blev vildare, men jag höll honom tillbaka. Av någon anledning smakade blodet annorlunda än det jag druckit förut och hade jag tittat noga på innehållet så hade jag sett det gröna skimmer som blandades med det rubinröda innehållet, men jag var för törstig för att bry mig. Fyra påsar senare var min blick vild och röda droppar föll från min haka ner på min vita skjorta.

Anthony satt på huk framför mig och smålog. "Mår du bättre?" Jag nickade men kände mig berusad och omtöcknad. "Du lär dig snart att hantera det," mumlade han.

Överraskande nog hjälpte han mig upp ifrån golvet och räckte mig en näsduk. "Torka av dig, vi är inga gatråttor Belmont." Jag nickade och gjorde som han sa, men fläckarna på skjortan kunde jag inte göra något åt.

Han satte sig på skrivbordet och tände en cigarr, "jag klandrar honom inte," började han "jag hade gjort samma sak." Han tog ett långt bloss och släppte ut röken innan han fortsatte "men det är irriterande."

"Jag förstår," mumlade jag.

"Du får tretti dagar Belmont. Under de dagarna skall du lära känna din nya kropp, jag ska ge svar på alla dina frågor." Han reste sig upp och strök min kind, "sen ska du och Clocksworth avsluta det här kriget åt mig."