-Dominic-

Jag svänger åt höger men märker genast hur den mörka skuggan förföljer mig och jag känner hur den kommer obehagligt nära.
Vart fan ska jag ta vägen? Husen är lika ödsliga som alltid, vägarna tomma förutom någon enstaka bil som kör förbi. Men ingen verkar bry sig om min panik.
Jag går hastigt ned för gatan tills jag möts av en blinkande neonskylt som talar om för mig att det är någon slags pub innanför dörren.

Risken är att det är fullt av skumma typer där inne som jag helst inte vill träffa på, men hellre ett upplyst rum fullt av folk än att stanna ensam ute i mörkret med en mörk skuggman.

Jag halvspringer bort mot dörren och tar ett djupt andetag innan jag sliter upp den och går in i den dunkelt upplysta lokalen.
Stanken av svett, rök och alkohol slår emot mig och jag får kämpa för att inte få kväljningar.
Ingen kunde ha vädrat det här stället på ett årtionde eller två. Men ändå välkomnade jag värmen mot min nerkylda hud.

Många ögon vänder sig mot mig men de flesta verkar inte bry sig om min närvaro.

"Vad gör du här människa?!" Fräser en kortvuxen liten kvinna med alldeles för stora ögon för sitt lilla ansikte.

Jag undviker hennes blick och scannar av rummet "Jag kom för att träffa någon." Mumlade jag och letar febrilt efter någon vettig ursäkt för att slippa gå ut till vålnaden igen.

"Vem?" Fräste hon vidare och det slog mig att hon var väldigt lik en sån där liten tvättbjörn som rotar runt i soptunnor.

"Jobbar du här?" Frågade jag försiktigt och mötte hennes dömande ögon.

"Vems leksak är du?" Frågade hon bara och jag skulle just svara när jag hittade min räddning.

Längre bak i rummet satt han, den långe blonde killen som jag mötte för några dagar sen i gränden.
Magnus hette han va? Jag kliade mig i bakhuvudet och sneglade ner på tvättbjörnen innan jag nickade bort mot bakre delen av rummet.

"Jag har hittat honom."

Hon tittade bort mot Magnus bord och nickade "Bäst du skyndar dig då." Muttrade hon "Trillingarna där borta ser hungriga ut."

Jag kastade en hastig blick mot bordet till vänster där tre kvinnor i samma kortklippta svarta bob frisyr satt och stirrade på mig med onaturligt skimrande ögon och elakt vassa leenden.

Med snabba steg sicksackade jag mellan borden och skyndade mig bort mot min blonde vän.
Jag hoppades i alla fall att han var min vän, han hade ju varit rätt sjysst den där gången i alla fall.

Magnus satt bakåtlutad och vägde på stolen, han hade ölskum i mustaschen och slickade sig fundersamt om läpparna samtidigt som han sneglade ner på en handfull med kort. Han var fullt koncentrerad på spelet och verkade inte ta någon notis om mig.

Jag kände hur tre par ögon ifrån det mörka hörnet brände mig i ryggen. Även andra hade riktat sin fulla uppmärksamhet på mig och jag visste att jag bara hade en chans.

Vad var det tvättbjörnen hade sagt, vems leksak är du?
Magnus leksak tydligen, tänkte jag och satte mig snabbt gränsle över hans ben så att stolen vinglade till och han fick sätta sig upprätt för att inte falla baklänges.
Ett par blå ögon slet sig ifrån korten och tittade upp för att möta min bedjande blick.

"Nä men se vad katten har släpat in." Flinade han och ställde ner ölglaset på bordet.

"Sorry att det tog sån tid." Svarade jag och tittade ner i hans ansikte för att se om han tänkte spela med eller inte.

"Bättre sent än aldrig." Svarade han med ögon som glittrade.

De andra fyra runt bordet tog ingen notis om mig utan spelade vidare, tvättbjörnen kom och fyllde på deras glas och kastade en irriterad, frågande blick på mig innan hon vände sig mot min skandinaviske vän.

"Du vet reglerna." Fräste hon och pekade mot en skylt.

Till svar tog Magnus ett fast tag om min rygg och drog mig närmre honom så att hela min överkropp pressades mot hans och den andra handen letade sig upp i mitt hår.
Jag kände förvånat hur min kropp reagerade positivt på hans beröring samtidigt som jag inte kunde låta bli att känna små sting av panik när han började lämna små bitmärken längs min hals.
Han måste ha känt hur min kropp spändes för bitmärkena övergick snabbt till läppar och en varm tunga som gled över min ömma hud.

"Låt mig spela färdigt bara Hilda." Mumlade han mellan kyssarna "Du vet att jag inte kan lämna honom utanför."

Hon suckade tungt men lämnade bordet och började det hektiska jobbet att servera resten av de skumma gästerna som fyllde rummet.

Händer gled innanför min tröja och jag kände hur hans jeans spändes under mig när han la händerna på mina höfter och gnuggade mig fram och tillbaka över honom.
Jag lutade mig lite bakåt och höjde ett ögonbryn när jag såg in i de lekfulla ögonen.

"Stege, "flinade han och kastade korten på bordet utan att slita ögonen ifrån mig.

Han verkade inte bry sig nämnvärt när den ruffiga mannen till höger slet åt sig alla pengarna på bordet och jag förstod att mannen under mig hade förlorat sina pengar.

Med en axelryckning hällde han i sig resten av sitt öl i ett svep och tog ett fast grepp under min bakdel innan han reste sig upp.

"Håll i dig människovalp." Flinade han och började gå igenom lokalen för att ta sig mot dörren och jag kunde inte göra annat än att slingra benen runt hans midja och armarna hårdare runt hans nacke.

"Jag kan gå själv." Poängterade jag med trött röst.

"Lita på mig killen" flinade han "vill du leva en dag till så är det lika bra att du spelar med."

"Sorry.. och.. tack. Men vart ska vi?"

"Bort från allas nyfikna blickar." Svarade han och för första gången på länge kände jag ett lugn sprida sig inom mig.

Dagen efter vaknade jag upp i en knölig säng med värkande rygg och pulserande huvudvärk.
Hela min kropp var stel efter att ha sovit på gatan i dagar och nu när den äntligen var uppvärmd igen så gnällde den som fan.

Försiktigt testade jag att sträcka på mig för att få igång blodcirkulationen men armarna kom inte långt innan de slog emot den enorma varma kroppen som låg bredvid mig och snart började sporadiska minnesbilder komma tillbaka.

Ordet leksak hade fått en helt ny innebörd under natten, inte för att jag hade haft något emot det, tvärt om tänkte jag och drog fingertopparna beundrande över hans ludna, muskulösa överkropp.

Med ett morrande läte lyfte han sin arm och drog mig till sig så att min nakna, hälften så stora kropp pressades hårt mot hans.

"Tänker du svara på mina frågor nu?" Flinade jag och drog fingrarna genom det långa skägget.

Med en suck öppnade han ena ögat och tittade på mig i en halv sekund innan han slöt det igen.

"Så du är en morgonpigg jävel." Suckade han trött och borrade ner ansiktet i kudden för att somna om.

"Morgon är väl att ta i, det är nog snart middagstid." Retades jag och pressade in ena benet mellan hans så att jag låg ännu närmre honom och snart kände jag hur han började växa mot min mage.

"Så.. vad är du egentligen?"

"Kåt," svarade han med ett flin och pressade ner mig på rygg.

Jag himlade med ögonen när hans läppar började utforska min hals, "det visste jag redan."

"Jag är inte mänsklig, det är allt du behöver veta," viskade han i mitt öra innan han nafsade mig lekfullt i örsnibben.

"Finns det ens människor här?" Frågade jag envist, "och vart är vi?"

Han slutade tvärt och såg ner på mig med roade ögon, "du är i Paris, men inte i ditt Paris."

"Vad menar du?"

Han böjde sig ner och lät tungan glida över min underläpp innan han fortsatte, "vad vet du om magi och parallella universum?"

Jag höjde ett ögonbryn och höll mig för skratt. "Jag väntade mig ett seriöst svar."

"Det var ett seriöst svar," svarade han utan det vanliga leendet och för en gångs skull såg han faktiskt allvarlig ut och det fick mitt hjärta att rusa.

"Va i helvete Magnus," flämtade jag med panik i blicken och puttade undan honom från mig. "Det är fan inget att skämta om."

Han ryckte på axlarna och sträckte sig efter sina kläder som låg utspridda på golvet, "du ville ha ett ärligt svar."

"Men.. va fan menar du?"

"Ni människor tror att ni är högst uppe på näringskedjan" fortsatte han med ryggen mot mig när han drog den grå T-shirten över den breda axlarna "Men i själva verket är ni bland de svagaste varelserna på jorden och därför bryr vi oss inte så mycket om er."

"Vi?" Frågade jag försiktigt.

Han vände sig om på sängkanten och gav mig ett snett leende, "är du säker på att du vill veta?"

Jag satte mig upp och märkte hur hans ögon gled över min blottade kropp med hungrig blick. "Kalla det överlevnads instinkt."

Hans enorma leende sprack upp i ansiktet igen och han såg gillande på mig, "du är smart."

"Inte tillräckligt? Då hade jag aldrig hamnat i den här röran." Suckade jag och kastade mig bak på kuddarna igen.

"Du letar efter nån?" Frågade han trots att jag redan hade berättat det.

"Min tjej försvann in i en gränd och gick upp i rök." Berättade jag samtidigt som jag stirrade upp i taket "Jag gick efter och plötsligt hamnade jag här, som om jag klev in i klädskåpet och hamnade i fucking Narnia."

"Det är ju nästan sant."

Jag släppte ut ett stön och gömde händerna i ansiktet. "Finns det elaka häxor här med?"

"Ja." Flinade han och lutade sig över sängen och flyttade mina händer så att våra ögon kunde se in i varandras "och alldeles för godhjärtade lejon." Skrattade han och böjde sig ner för att trycka dom mjuka läpparna mot mina.

"Det finns många olika magiska väsen," förklarade han en stund senare samtidigt som han hällde upp en stor portion äggröra på min tallrik. "Vi levde bland er först men ju mer ni började glömma oss och förstöra världen med teknologi och fabriker så drog sig många av oss undan och gömde sig."

"Det är ju förståeligt," erkände jag och skyfflade in en gaffel med mat i munnen och insåg hur sjukt hungrig jag var.

"Småfolket, dom ni kallar nissar och älvor lever kvar i skogarna. En del väljer att komma hit till stan men dom är oftast riktigt griniga och elaka." Flinade han.

"Håll dig undan från de små." Upprepade jag och han nickade gillande. "Och dom med vassa tänder?" Fortsatte jag och höjde ett ögonbryn.

"Vampyrer."

Jag tappade gaffeln i tallriken med en smäll, "du skojar!?"

"Tyvärr inte," muttrade han surt. "Vampyrer, häxor, trollkarlar, formskiftare och en och annan varulv."

"Helvete," suckade jag och kände att aptiten var helt bortblåst. "Och vad är skillnaden?"

"På skiftare och varulvar?"

".. och häxor och trollkarlar."

Han fyllde upp sin tallrik till bristningsgränsen med ägg, bacon och bröd innan han satte sig ner med den största kopp kaffe jag sett.

"Skiftare föds och varulvar skapas. Häxor och trollkarlar håller på med magi, några är goda och många är onda." Jag tog tvekande upp min kaffekopp och stirrade ner i den svarta vätskan en stund."Du vill veta vad jag är." Konstaterade han och jag nickade lite och mötte hans ögonkontakt över koppens kant.

"Du sa att du äter människor..."

"Jag skämtade," skrockade han nöjt.

"Så du är ingen varul-.."

"Jag är en väktare," avbröt han roat. Jag la huvudet på sne och väntade på att han skulle fortsätta."Väktare finns här för att skapa balans mellan våra världar, enkelt förklarat så ser vi till att Vampyrerna håller sig i sina kvarter och de andra sköter sitt."

"Så du är som en polis?"

"Nåt sånt."

"Var det därför du hittade mig?"

Han sken upp och nickade glatt, "precis."

"Så då kan du hjälpa mig att komma hem?" Frågade jag och smuttade på kaffet.

"Det kan jag."

"Men?" Frågade jag stilla.

"Inga men," log han "Du vaknar upp hemma utan några minnen av det här stället. Du kommer ju undra vart din tjej är men ringer väl polisen och anmäler henne försvunnen som en vanlig människa."

Det högg till i hjärtat, fan Lexie vart är du? "Vad tror du har hänt med henne?" Frågade jag med sorg i rösten.

"Det finns några alternativ," mumlade han och såg ner i bordet. "Men du borde åka hem, jag fixar det, det är liksom mitt jobb."

"Varför känns det som att du döljer något för mig," muttrade jag surt och petade i äggröran.

"Jag har mina själ." Svarade han bara och plockade undan disken från bordet och gick bort till diskbänken.

Då plötsligt slog det mig vad såren på armarna var. "Hon hade bitmärken," viskade jag tyst men jag märkte direkt att han hörde mig.

"Vart?"

"På handlederna."

Han nickade och släppte ut en suck, "det var det jag misstänkte."

"Vad?" Frågade jag med hård röst, "vad misstänkte du?!"

Han vände sig om och lutade ryggen mot köksbänken och ställde sig med benen i kors och händerna ledigt placerade i fickorna. Det långa blonda håret som lockade sig lite och ringlade sig ner över axlarna skimrade i morgonsolen och jag slogs av hur jävla vacker han var.

"Jag kände aldrig av när hon gick över gränsen mellan våra världar."

"Vilket betyder?"

"Att hon fått en inbjudan."

Jag gnuggade mig i pannan och skakade på huvudet, "va? Du menar att hon känner någon här?"

"Förmodligen en vampyr."

Det kändes som att hjärtat stannade och jag fick plötsligt svårt att andas. Vad i helvete var det frågan om! Vad gjorde Lexie med vampyrer? Sög dom blod från henne? Tvingade dom henne eller lät hon dom göra det?! Tankarna snurrade i huvudet tills det kändes som att jag skulle svimma. Hastigt reste jag mig från bordet och tog några stapplande steg bakåt, men jag föll aldrig. Istället kände jag ett par starka armar runt mig som pressade mig mot sitt bröst.

"Andas Dominic, andas," mumlade han i mitt öra och genast kände jag ett lugn som spred sig genom min kropp.

"Jag vill hjälpa dig att hitta henne." Fick jag fram tillslut.

"Tyvärr killen, jag jobbar ensam," svarade han men jag kände hur hans grepp hårdnade runt min kropp.

"Va fan ska jag göra då?" Fräste jag till och försökte ta mig ur hans armar men han höll mig i ett stadigt grepp tills jag lugnade ner mig. Tillslut suckade han tungt och tryckte läpparna lätt mot min tinning. "Varför försöker du lugna mig? Varför bryr du dig ens?!" Röt jag till i frustration.

"För att du är vilse här."

"Så du tar hem alla små vilsna människor som du hittar och knullar skiten ur dom?" Muttrade jag surt men han bara skrattade.

"Nej, Dominic, du är ett undantag."

På ett sätt gjorde det mig glad, nöjd över att han faktiskt verkade gilla mig och att det inte var något han gjorde med vem som helst. Men å andra sidan var hela situationen det konstigaste jag varit med om. Varför brydde jag mig så mycket om vad en främling tyckte om mig?

"Ta det lugnt, jag har en idé," sa han med ett leende och med hela mitt hjärta hoppades jag på att den inte involverade en Man in Black radering av mitt minne och att jag plötsligt skulle vakna upp helt ovetandes av Magnus existens.

"Kommer jag fortfarande minnas dig?" Frågade jag försiktigt.

"Vill du det?" Frågade han med skrattrynkor i ögonvrårna.

"Helst."

"Jag ska göra mitt bästa." Sa han med ett lekfullt flin och backade bort mig mot sängen.