-Samtidigt i Paris-

-Dominic's perspektiv-

Helvete... jag var sen som vanligt. Jag sprang längs Paris gator och knuffade mig förbi folket som rörde sig på trottoarerna. Jag hade försovit mig.

Glasdörren slog emot en bjällra som plingade till när jag stormade in på caféet med andan i halsen, kön var redan lång fram till kassan och alla väntade irriterat på sitt morgonkaffe.

"Sen igen Loyson," flinade Ben bakom disken och fyllde på nymalet kaffe i maskinen.

Jag suckade bara, gav han ett ursäktande leende och drog på mig ett förkläde och min namnbricka för att börja ta beställningar och ta betalt om vart annat.

Jag har märkt att om en dag börjar dåligt så fortsätter den oftast i samma stil, det var i alla fall min erfarenhet. Och den här dagen var inget undantag. Jag serverade latte efter latte, några espressos och nån enstaka Chai men Parisarna var kända för sitt kaffeberoende. Bord behövde torkas och disken behövde diskas och knappt hade frukostkön tagit slut innan det var dags för lunchrush.

Mitt liv var så uträknat och tråkigt, suckade jag och såg mig om i den trånga lokalen.
Vid det närmaste bordet försökte en mamma förgäves få sin dotter att sluta kasta smulor på golvet, ett gammalt pensionärs par satt lite längre bort och myste över var sin espresso. Det såg härligt ut och en varm känsla spred sig i bröstet när jag såg dem.

Jag plockade upp lite servetter och en kaffekopp hos en ensam man som läste tidningen och torkade av bordet bredvid en kvinna som talade extremt högt i sin mobil samtidigt som hon skyndade att kasta i sig sin sallad.
Jag plockade upp brickan och började stapla muggar och assietter på hög samtidigt som jag kastade ett öga mot ett gäng tjejer i artonårsåldern som hade suttit i hörnsoffan i över en timme och tog upp plats för betalande kunder, men jag orkade inte bry mig om att be dom att gå. Deras fnitter och flirtiga blickar var den enda ljusglimten i den här sjukt sega dagen.

"Du Dominic!" ropade Ben från dörren på väg hem, "tar du mitt pass i morgon?"

"Visst," nickade jag och lyfte upp den tunga brickan från bordet. "Tänk på mig när du njuter på stranden."

"Aldrig," skrattade han, "det finns sjukt mycket roligare saker att tänka på."

Jag skrattade jag med och vinkade när han gick innan jag trött började röra mig mot köket och den stora diskmaskinen. Bara en timme kvar, suckade jag och började fylla maskinen med muggar och glas. Sen skulle jag dra hem, göra en grym omelett och krascha på soffan. I morgon blir en bättre dag, tänkte jag. Då kommer i alla fall Lexie hem.

Timmarna segade sig fram medans jag väntade på att mitt lilla yrväder skulle komma hem, men så fort dörren öppnades och hon ropade en hälsning från hallen så sjönk mitt hjärta djupt ner i bröstet. Fan, hon lät inte alls glad, utan riktigt trött och gnällig.

"Men suck! Jag tror jag glömde nycklarna på tåget," gnällde hon med plutande läppar och ledsna ögon hon samtidigt som hon rotade runt i den svarta lilla handväskan.

"Tur att jag lämnade dörren öppen då," svarade jag från köksdörren där jag stod lutad mot dörrposten och beundrade den lilla tjejen som precis klivit in genom dörren. Min naiva lilla virrpanna till flickvän som alltid hade håret vilt åt alla håll och tankarna någon helt annanstans. Hon höjde blicken och släppte väskan när jag lugnt la händerna runt hennes midja och drog henne till mig. "Jag fixar en ny till dig i morgon."

"Tack," sa hon och log trött innan hon ställde sig på tå och la sin lilla haka på min axel och jag kände genast hur det yviga blonda håret killade mig i näsan.

"Dålig dag?"

De små armarna virade sig runt mig när hon nickade lite och bökade runt med fötterna för att få av sig dom illröda ballerinaskorna utan att släppa taget om mig. "En skit dag."

"Jag har färdiga mackor i köket," kontrade jag och märkte genast hur hon skiner upp. "Du väljer film."

Med synbart ny energi ger hon mig en lång puss på munnen och strosar iväg mot vardagsrummet, "du är bäst Nickie."

"Bäst av?" retades jag från köket där jag satte på en kanna vatten för att göra var sin kopp av vårt favorit te.

"Bäst av alla i helaste världen!"

"På att göra mackor?" Fortsatte jag och tog upp mobilen och kollade facebooks meningslösa flöde medans jag väntade på att vattnet skulle koka upp.

"Nja, du är faktiskt bättre på att göra cheesecake."

"Men det är ju två helt olika saker Lex!" skrattade jag och hällde upp vatten i kopparna innan jag slängde i två tepåsar.

"Vaddå? Man bakar väl båda? Eller?"

"Typ," flinade jag när jag kom in i vardagsrummet och började ställa fram allt på det lilla soffbordet framför tv'n.

Nöjt slog jag mig ner i soffan och drog henne närmre, "men jag gör lätt en cheesecake till dig varje dag sen när du kommer hem för gott."

Hon la sin kind mot min axel och klickade runt bland de olika alternativen på Netflix. "Jag vet inte Nickie, det kanske dröjer, "mumlade hon lågt, "jag tror jag kommer ta några mer kurser ändå."

"Okej," svarade jag bara fast hjärtat skrek något annat, det var så jävla typiskt henne att besluta såna saker utan att snacka med mig först.

"Jag vill ju ha en bra utbildning fattar du väl? Så att jag kan få mitt dröm jobb!"

"Och inte slava på ett café hela livet menar du?" muttrade jag irriterad över att den här konversationen aldrig verkade ta slut.

"Lägg av Nick," fräste hon.

"Jag är i alla fall glad att du är hemma," mumlade jag och kysste hennes hals.

"I alla fall? Vad fan menar du med det? Tror du inte att jag är glad?" svarade hon lite vasst och puttade undan mig.

Jag slöt ögonen och blundade en stund för att inte lägga ved på elden som hon var på väg att starta.

"Nej," andades jag ut i något som liknade en suck och genast visste jag att det var kört, men jag gjorde ändå ett försök att släta över det, "jag menade bara att jag har saknat dig."

"Säkert Nick, säkert," fräste hon och reste sig upp och gick bort mot badrummet.

"Vart ska du?"

"Jag är trött, jag går och lägger mig," röt hon tillbaka och smällde igen dörren efter sig.

Toppen, suckade jag, inget hade tydligen förändrats. En månad ifrån varandra borde ha varit något bra, men ändå satt vi här på var sitt håll med hjärtan som var på väg att spricka, och inte ett enda jävla limstift i närheten som kunde lappa ihop det.

En olustig känsla förföljde mig hela veckan, även på jobbet. Lexies humör påverkade mig mer än vanligt. Fattade hon inte att jag hade saknat henne? Jag stirrade ner på det slitna gamla bordet som jag hopplöst försökte göra rent från gamla kafferingar och andra fläckar när jag plötsligt fick den där olustiga känslan igen. Det kändes som om jag var iakttagen.

Jag sneglade ut på gatorna men det fanns ingen där, ingen som jag kunde se i alla fall.
Caféet var stängt och dörren var låst, jag visste att jag var ensam där inne.

Med stor ansträngning bytte jag fokus till bordet bredvid och började stapla stolarna så att golvet skulle bli lättare att torka av.

Jag hade tagit ett extra pass från Ben igen, allt för att slippa gå hem. Det var bara en tidsfråga nu innan hon skulle säga orden som skulle krossa mitt hjärta, men jag gjorde allt jag kunde för att dra ut på det. Riktigt dumt, men va fan jag hatade farväl och även om vi bråkade jämt så älskade jag henne som fan.

Moppen glider över golvet men jag har svårt att koncentrera mig på jobbet.
Någon är där ute, jag visste det. Snabbt städar jag undan och ställer i ordning allt inför morgondagens öppning. Kassan var räknad och jag släckte ner alla lampor utom de små som hängde i fönsterna. Arbetskläderna hängde i skåpet och jag scannade av lokalen en sista gång innan jag kliver ut på gatan.

Utanför är sommarkvällen ljummen men ändå så ryser hela jag när jag jag kliver utanför dörren.
Det är verkligen något som inte stämmer inser jag när jag vrider om nyckeln och halvspringer bort mot bilen med fantasin som skenar iväg full av mördare och psykopater.

Bilen startar som vanligt och jag känner mig som en idiot när jag äntligen svänger ut på vägen som leder hem till min och Lexie's lägenhet. 

En timme senare öppnar jag dörren och kliver in i hallen men jag märker snabbt att ingen är där. Det var femte kvällen den här veckan som lägenheten är helt orörd när jag kommer hem. Vart fan är hon om dagarna?Jag kollar mobilen men det finns inga olästa sms eller missade samtal, ingen lapp i köket eller något som helst meddelande om vart hon är.

Jag tränger bort tankar om otrohet och ignorerade irritationen över att jag var så jävla naiv, när jag hivar upp matkassarna på köksbänken. Jag plockar irriterat ut varorna ur påsen och ställer in allt i skåpen med en suck. 

Fan Dominic, du får sluta vänta, säger jag åt mig själv. Ta tag i ditt liv nu för i helvete och säg åt henne att flytta. Jag sneglar på på paketet med färskost som jag har i handen. "Det finns andra att baka cheesecake till," Intalar jag mig själv och ställer in den i kylen med en suck.

Jag märker inte när hon kommer hem den natten och inte de kommande nätterna heller. Vi vaknar och äter frukost som vanligt men pratar knappt med varandra. Men när jag kliver ut ur duschen och sträcker mig efter handduken glider mina ögon över hennes handled och stirrar chockat på det blodiga bandaget. "När hände det där?" 

"Det är inget," svarar hon irriterat och rycker åt sig armen och blänger surt på mig innan hon fortsätter att kladda på mer mascara på ögonfransarna.

"Som vanligt då," suckade jag.

"Men det är inget sa jag ju!"

"Helvete Lex, jag blir ju orolig fattar du väl," muttrar jag och blänger tillbaka.

"Bry dig inte," svarar hon men med mindre irritation och mer trumpet.

"Fine," suckar jag och tar med mig tandborsten ut i köket istället.

"Jag kommer hem sent!" Ropar hon plötsligt från hallen och jag skyndar mig dit för att hinna svara innan hon dragit.

"Igen?" suckar jag med läpparna fulla av löddrig tandkräm.

"Va inte så gnällig Nickie," säger hon trött och blänger på mig. "Jag sa ju att jag har tagit extra skift."

"Jo du sa det."

"Om jag ska ha råd med en egen lägenhet så behöver jag en lön, eller hur?" Säger hon och blänger på mig, men den tuffa attityden lurar mig inte. Jag ser tårarna som är på väg och jag har hört hennes snyftningar varje natt i en veckas tid ifrån sovrummet när jag legat sömnlös i soffan.

Jag nickade några gånger, "jag vet."

Hon stod kvar i dörröppningen och såg på mig ett tag, tvekade och jag märkte att hon ville säga något. Men istället släppte hon ut en suck och öppnade dörren. "Ses sen då."

"Om jag är hemma," svarade jag och fick en frågande blick men så nickade hon bara.

"Okej." Dörren stängdes och jag kunde äntligen släppa fasaden. Fan vad jag hatade det här, men hon ljög för mig och jag kunde inte fortsätta låtsas som ingenting, det kvävde mig.

Hon var aldrig hemma och den senaste tiden hade jag märkt hur hon försökt dölja sår hon hade på underarmarna. Jag frågade vad det var men hon blev bara sur, envist gjorde jag allt jag kunde för att få henne att berätta något. Efter fem år tillsammans borde det inte vara så svårt?
Jag hade googlat självskadebeteende och konfronterade henne men hon bara skrattade och sa att det var olyckor från hennes nya jobb.

Helvete, vilket typ av jobb kräver nya bandage var och varannan dag?!
Jag var rasande men visade det inte, jag var sjukt orolig att någon idiot till chef utnyttjade henne men jag hade slutat tjata. Istället hade jag sagt åt henne att flytta.
Det finns fan en gräns för vad man orkar med.

Jag stirrade på killen i spegeln, han såg jävligt trött och sliten ut. Tom och jävligt ensam.

Men oron gnagde i mig, hon var min enda familj och även om vi inte var så nära som vi varit så tänkte jag inte låta någon göra henne illa.

Jag stirrade in i de blå ögonen som och fattade ett beslut. Snabbt kastade jag på mig rena kläder och skyndade mig efter henne. Jag skulle fan ta reda på vad det var för idiot som hon umgicks med, och sen skulle jag se till att hon aldrig behövde gå tillbaka till det där förbannade jobbet igen.

Jag följer henne genom gränden och ser hur hon försvinner in i mörkret.Jag går sakta så hon inte ska märka mig, men vart i helvete är hon på väg? När jag knappar in på henne märker jag förvånat att gränden är tom. Hur fan kunde hon bara försvinna? Jag ser mig omkring, där finns inga fönster eller dörrar, bara höga väggar som jag visste att hon aldrig skulle klara av att klättra över.

Något drar mig mot väggen längst in i gränden och jag rör mig sakta ditåt. Jag stannar en bit ifrån och lägger handen mot tegel väggen och känner hur den vibrerar.
Vad i helvete!? Jag trycker handen mot teglet och känner en pirrande känsla som sprider sig genom min kropp, den känns... mjuk?

Jag trycker lite hårdare och ser chockat hur mina fingrar försvinner in i det röda teglet.
Hastigt drar jag ut handen med ett ryck.Jag måste fan hallucinera, tänkte jag med rusande hjärta innan jag testar igen och ser hur hela min arm försvinner ända in till armbågen.
Men sen är det som att jag tappar fotfästet och en kraft suger tag i mig och drar in mig i väggen.
Allt blir svart i några sekunder innan jag plötsligt kliver ut i en liknande gränd.

Jag gnuggar mig i pannan och ser mig omkring, vad i helvete hände egentligen?
Lexie syns inte till men jag antar att det var hit hon hade gått, det fanns ingen annan väg.

Tvekande börjar jag vandra ner för den mörka gatan. Hjärtat slår hårt i bröstet och nerverna är på helspänn. Platsen liknar Paris gamla kvarter men ändå känns allt annorlunda.

Gatubelysningen är trasig i de flesta stolparna och i husen är fönstren nedsläckta så det är svårt att känna igen något. Allt känns öde och tomt förutom några nattfjärilar som fladdrade frenetiskt runt de få ljuskällorna och rasslandet ifrån soptunnorna en bit bort.

"Har nån tappat bort sin middag?" En röst hörs plötsligt bakom mig och jag vänder mig hastigt och ser tvekande upp på mannen som flinar åt mig. Han är som tagen ur en fantasy film om vikingar med sitt långa blonda hår, stora biceps och sin skandinaviska brytning. Två meter lång och bred som ett hus och jag blir nästan lite besviken när jag ser att han har helt vanliga kläder på sig istället för läder rustning.

"Va?" frågar jag förvirrat och tar ett steg bakåt.

"Va inte rädd killen," skrattar han, jag äter bara människor när månen är hel."

"VA?!" Säger jag igen och spärrar upp ögonen innan jag ser mig om efter en flyktväg.

Han skrattar så det mullrar i bröstet på honom och visar två raka rader med kritvita tänder i det skäggiga men rätt vackra leendet med smilgropar i kinderna. "Inte på skämt humör?"

Jag drar in ett djupt andetag och skakar på huvudet, "nej, sorry jag är bara lite stressad."

"Vem flyr du från?" frågar han och lägger armarna i kors när han lutar sig mot husväggen.

"Jag flyr inte, jag letar efter någon," suckar jag och gnuggar mina bara armar för att få upp värmen.

"En människa?"

Jag såg frågande upp på honom, såg jag ut som nån som tappat bort sin hundvalp?
"Ehm, ja?"

Han nickade och synade mig uppifrån och ner, "är du ny här?"

"Ny?.. här?" Jag såg helt oförstående på honom "Jag är född i Paris om det är det du menar."

Hans frågande blick skiftade till uppenbar nyfikenhet, "du vet inte vart du är?"

"Inte riktigt," erkände jag och såg mig omkring.

"Har du märkt att saker är annorlunda?"

"Ehm.. konstiga menar du?"

Han nickade, "vad heter du?" Jag studerade honom samtidigt som jag funderade på om jag verkligen skulle lita på den här jätten eller om jag gjorde bäst i att vända på klacken och springa för livet. "Okej, lyssna." Sa han med ett leende, "du behöver inte vara rädd för mig. Det är dom små du ska hålla dig borta från, och alla med långa hörntänder."

Jag rynkade pannan och såg helt vilsen ut, jag hade ingen jävla aning om vad han menade men orden fick mig att rysa över hela kroppen. "Dominic," svarade jag tillslut och fick ett brett leende till svar.

"Magnus."

"Okej, tack för varningen, antar jag, men jag borde gå innan.."

"Visst," flinade han, "men var försiktig."

Jag nickade några gånger innan jag hastigt skyndade förbi honom mot en relativt upplyst gata.
Va fan var det här för ställe tänkte jag och såg mig omkring och vart fan hade hon tagit vägen!

Kullerstensgatorna var trånga och skitiga, allt luktade annorlunda på något sätt, mer som en tallskog än en stad och luften, luften vibrerade av någon konstig energi. Överallt kände jag hur ögon iakttog mig, många små ifrån soptunnorna och större ifrån gathörnen och jag var rätt säker på att det inte var råttor och möss som spanade in mig. Dom såg hungrigare ut.

En enstaka bil körde om mig och ibland träffade jag på folk som var på väg åt motsatt håll. Dom sneglade nyfiket på mig, en del stirrade öppet med ovanligt glimrande ögon men de flesta ignorerade mig. Det var något speciellt med människorna här, dom kändes inte... mänskliga.

Jag rös över hela kroppen och ångrade att jag inte tagit med mig en jacka, även om jag visste att det inte var kylan som fick mig att rysa. Det var det här sjuka stället jag hamnat i.
Va fan var det för konstig portal jag hade gått igenom? Helvete, säg att det bara är en dröm, stönade jag för mig själv och pressade ner händerna i jeansfickorna för att få upp värmen.

Vart var jag ens på väg? I flera timmar hade jag vandrat runt i kvarter som såg precis likadana ut och det kändes som om jag gick i cirklar. Det var antingen natt eller mörkt och disigt med enstaka regnskurar och jag hade huttrat av kylan sen första steget innanför den där portalen eller va fan det var.

Det fanns inga spår av Lexie, hon kunde lika gärna ha gått åt motsatt håll insåg jag irriterat och stannade till för att tänka igenom mina alternativ. Skulle jag fortsätta leta eller skulle jag försöka ta mig hem? Vad i helvete gjorde hon på en sån här plats över huvud taget? Plötsligt ångrade jag alla elaka ord jag sagt och hela jag värkte av skuldkänslor. Jag måste hitta henne först, tänkte jag. Hon kanske till och med vet vägen hem.

Jag gick vidare med trötta darriga ben. Något i atmosfären fick mig att känna mig vilsen och nästan yr. Dessutom var där obehagliga känslan tillbaka, känslan av att vara iakttagen och förföljd. Jag såg mig omkring, ingen var där som vanligt. Bara ge dig! Tänkte jag irriterat, det är fan bara inbillning övertalade jag mig själv.

Men som ett svar på mitt försök att tränga bort närvaron så gjorde den sig till känna mycket tydligare än innan. Jag flämtar högt när jag ser hur skuggan materialiserar sig framför mig. En man, helvete, det var en mansliknande figur med långa fingrar och gnistrande ögon.

Så snabbt jag kunde svänger jag runt och springer i motsatt håll. Vad fan det än var så tänkte jag inte stanna och fråga. Kullerstenarna är ojämna och jag snubblar när jag springer. Jag andas tungt och kroppen känns stel av kylan.

Flera gånger kastar jag ett öga bakåt för att se om han följer efter mig, men inuti växer vetskapen att han förmodligen kan gå upp i rök och även dyka upp vart som helst. Vad är det för jävla skräckfilm jag har hamnat i, tänker jag förtvivlat och springer vidare.