Jag drar benen efter mig och vill helst av allt vara någon helt annanstans.Men lådor med vin hade fortsatt att försvinna och nu kunde jag inte vänta på Clocks hjälp längre. Så jag hade pallrat mig iväg till lagret för att inventera.

Luften var unken och lokalerna var allt för mörka för min smak. Efter nio månader i slottet började jag bli trött på att hänga i huvudbyggnaden men insåg snabbt att det här stället inte var nå vidare trevligt. Skitigt, mörkt och kallt med staplar av lådor upp till taket och trånga gångar som skulle göra vem som helst till klaustrofob.

Jag höll mig oftast i biblioteket eller i arbetsrummet, så jag hade knappt haft kontakt med någon annan än prinsen och hans två närmsta män och det kändes olustigt att vara den enda människan på hela slottet.
Att gå runt där utan Lu eller Clock gjorde inte saken lättare, även om dom kunde behärska sig när de kände lukten av människa så var jag osäker på om resten kunde det.

Jag satte på mig mina hörlurar och skruvade upp volymen så högt jag kunde för att få tankarna på annat. Det var ett skit tråkigt jobb att gå mellan de olika raderna och prickade av min långa lista men pulsen slog ändå snabbare för varje minut. Jag sneglade ständigt över axeln för att se om någon var bakom mig, och känslan av att vara iakttagen följde mig överallt. 

Efter några timmars jobb började jag lugna ner mig för jag märkte snart att alla verkade undvika mig. De var småfolk, lager arbetare, chaufförer, vakter och trädgårdsmästare och de gjorde inga ansatser till att ta kontakt med mig, eller ens se på mig. Jag misstänkte att dom var rädda för konsekvenserna.

I timmar gick jag genom samma unkna lokaler och läste på listor, räknade tunnor och lådor.
Det stämde inte.
Jag suckade tungt för mig själv, vilken idiot skulle våga stjäla från Anthony?
Lagret för vin och olivolja låg i en speciell byggnad och jag hoppades innerligt att någon bara ställt lådorna på fel plats.

"Ursäkta?" ropade jag irriterat mot en man i blå arbetsoverall. Den förvånade figuren vände sig tvärt och stirrade på mig. "Vad finns i lagerlokal G?"

Han synade mig en lång innan han suckade, "små leveranser, det är ingen ordning där inne."

"Jag saknar några vinlådor, kan dom ha hamnat där av misstag?"

"Kanske." Han visade tydligt att han inte hade lust att hjälpa till så jag gick med tunga steg mot G lagret och knappade in min säkerhets kod.

Han hade rätt, där inne låg det lådor huller om buller, utan märkning och utan sigill.

Det tog mig resten av dagen innan jag var halvfärdig men ryggen värkte som fan och jag hade missat lunchen.
Längre bak fanns en dörr där det stod EXIT och jag bestämde mig för att testa en genväg tillbaka till mitt rum. Jag gick genom en lång korridor upplyst med ett fåtal lampor. Efter en tiominuters promenad kom jag fram till en dörr med skylten Västra flygeln, obehöriga äga ej tillträde.

Dörren gled upp utan att jag behövde använda varken nyckel eller kod och förvånat insåg jag att det var tomt, fan jag skulle bett Lu gå med och visa vägen, suckade jag för mig själv.
Stället var större än jag trott. Jag gick sakta genom det stora tomma rummet, mot nästa upplysta EXIT skylt.

Trots att det var tomt så var det en obehaglig stämning där inne och kalla kårar gick genom kroppen så jag skyndade mig bort till nästa dörr. Den var också olåst vilket fick mig att börja misstänka att nåt var fel.
Men inget kunde ha förberett mig på synen jag möttes av i nästa rum. Jag tvärstannade och ville med ens vända om, fan jag ville springa ut ur slottet och aldrig mer komma tillbaka.

Där inne förvarades B leveransen. Ett enormt kylrum med hyllor fullproppade av blodfyllda påsar. Det snurrade i huvudet på mig, var fick dom allt blod ifrån? Bilder av människor som satt inlåsta någonstans och tömdes på blod lekte i min fantasi och jag ville spy. En känsla som jag blev mer och mer van vid.

Jag bestämde mig för att ta samma väg tillbaka, jag tänkte inte röra mig igenom rummet med blod. Där gick min gräns. Då, precis när jag skulle vända mig om och gå så hörde jag ett smärtsamt stön. Bilderna av människor med slangar i armarna poppade upp i huvudet igen. Jag backade några steg men samtidigt ville jag veta var det kom ifrån. Till höger om mig fanns en till dörr, den såg ut att leda till ett mindre rum, där fanns i alla fall ingen EXIT skylt som över de andra dörrarna.

Sakta smög jag fram mot dörren, jag kunde höra ljudet av kedjor som rasslade och någon som rörde sig där inne. Rösten som suckade tungt av smärta kändes bekant på något vis. Jag la örat mot dörren och kunde höra honom flämta där inne. Clocksworth.

Med handflatorna mot dörren försökte jag pressa upp den med all min kraft, men den gav inte vika. Istället testade jag att lägga axeln mot och trycka med hela kroppen, men märkte snart att det var lönlöst.

Min blick vandrade över hyllorna med blodpåsar, någon typ av verktyg måste ju finnas där.
Jag försökte att inte röra något utan sökte mest med blicken. Rummet var iskallt och efter ett tag började jag huttra ordentligt. Då fick jag se nyckelknippan som hängde en bit bort. Jag rusade dit och ryckte ner den från kroken, nån måste ju fan passa tänkte jag med paniken växandes inom mig, va fan gjorde han inlåst och varför lät det som att han var döende!

Jag sprang bort till dörren och satte första nyckeln i låset. Den passade inte, inte den heller.. och inte den.. men för i helvete... den nyckeln var för stor..!

Efter vad som kändes som en evighet märkte jag äntligen hur en av nycklarna gled in i låset och jag kunde vrida om. Jag tryckte försiktigt ner handtaget och dörren slog upp med en smäll. Synen framför mig fick magen att vilja vända sig ut och in.

Clocksworth satt på knä på det kalla betonggolvet med båda händerna hängande bakom honom, handlederna var fastkedjade i väggen med bojor av silver. Hans hud var uppfläkt där silvret brände honom och blodet rann ner för hans armar.

"Helvete," viskade jag, va fan skulle jag göra nu? Hur skulle jag få lös honom? Vända och leta efter verktyg? Hämta Lu? Hjärtat slog som aldrig förr men allt jag kunde göra var att stirra på honom.

"Ska du bara stå där och glo?" flinade han ansträngt, men i hans vanliga leende syntes smärtan tydligt.

Jag skakade på huvudet och föll på knä framför honom, försiktigt drog jag undan håret ur hans ögon och la händerna runt hans nacke för att ge honom lite stöd. "Va fan Tick tack.. vad i helvete.."

Han sneglade upp på mig och såg in i mina ögon med smärtsam blick och med ett spelat leende på läpparna, "det är lugnt killen, sånt som händer."

Jag lutade min panna mot hans och skakade sakta på huvudet, "knappast?"

Clock svarade inte men hans blick sa mer än tusen ord, han såg rädd ut och jag hade aldrig sett honom sån förut, som om hans självförtroende var bortblåst. "Jag ska få ut dig härifrån."

"Nej."

"Clock.."

"Nej Bel, du ska inte blanda dig i skit som du inte har med att göra!" Hans röst var svag men ändå bestämd och det fick mitt hjärta att brista.

"Lägg av! Jag vet varför du är här.. det är mitt fel!"

"Nej," suckade han tyst. "Det är jag som måste lära mig att behärska mig, jag dricker för mycket, pressar i mig en massa skit. Jag behöver det här, det var jag som bad honom att låsa in mig."

Jag trodde inte mina öron, vad fan menade han? "Ska jag bara gå? Lämna dig och låsa dörren?"

"Precis."

"Jag kan inte..." Jag försökte få hans ögonkontakt igen men han stirrade bestämt rakt ner i golvet.  Jag bet mig i läppen och släppte taget om hans nacke med en suck. "Jag orkar fan inte med det här längre, jag skiter i Gaston och mina skulder, att bli jagad av han är fan bättre än det här jävla livet." Jag torkade tårarna ur ögonen med ärmen och reste mig sakta upp.

"Vart du än drar så hittar han dig," skrattade han bittert, men det fans en sorg i hans ögon.

"Jag dör hellre än att vara hans lilla slav."

"Det är du redan."

"Inte helt."

Han såg upp på mig med uppgiven blick, "men snart."

"Inte om du..."

"Lägg av.. Bel han dödar oss båda."

"Det måste finnas nåt ställe vi kan gömma oss? Hos nån annan prins? Vi kan dra till fucking Grönland."

Han skrattade till men det övergick snart till en hostattack och han började hosta upp blod istället. "Vi skulle inte ha en chans."

Jag lutade mig tungt mot väggen i det vita kakelklädda rummet. "Så det är bara att gilla läget? Titta på när han torterar skiten ur dig och gör vad han vill med mig?"

Clock skakade på huvudet och suckade tungt, "Bel, det är bäst du går innan nån hittar dig här."

Jag såg ner på honom med ögon fulla av tårar och han drog in ett långt andetag innan han gav mig ett brett leende. "Der är lugnt lillen, jag klarar mig. Jag kommer inte dö, när abstinensen är borta kommer jag läka ihop på nolltid."

"Visst..." Jag vände mig för att gå men stannade i dörröppningen. "Är det värt det?"

"Vad?"

"Att vara odödlig? Är det värt all smärta?"

"Nej"

"Jag nickade kort och lämnade rummet utan att se på honom, låste dörren efter mig och började promenaden tillbaka till mitt rum. Tårarna brände bakom ögonen och jag önskade innerligt att jag inte skulle träffa på nån för jag skulle inte klara av att hålla masken.

En halvtimme senare stod jag i duschen och skrubbade mig överallt. All lukt måste bort, tänkte jag och gnuggade frenetiskt med tvålen över hela kroppen. Jag kanske inte kunde lämna slottet, men jag skulle aldrig göra om samma misstag igen. Jag skulle aldrig ge Anthony en anledning att göra mig till vampyr.

När känslorna lugnat sig och tankarna började klarna så bestämde jag mig för att gå till Lumiere, jag behövde fortfarande reda ut problemet med de försvunna lådorna. "Jag behöver din hjälp," suckar jag när jag kliver in i Lumiere's arbetsrum.

"Hur många gånger måste jag säga det här Bel, jag tänker inte bli inblandad i ert lilla triangeldrama," muttrade han.

Jag suckade irriterat och slängde ett gäng listor på Lumieres skrivbord. "Alla de här flaskorna är borta."

Han höjde ett ögonbryn och började bläddra igenom listorna, "är du säker?"

Jag kastade mig ner i en fåtölj och slängde upp fötterna på hans lilla vita soffbord och slöt ögonen. "Jag har inventerat vart ända jävla lager."

"Alla?"

"Inte B."

Han skrattade torrt, "varför inte?" Jag svarade inte, jag orkade inte bry mig om vad han tänkte. Jag ville äta, duscha tre gånger till och sova, men mesta av allt ville jag springa tillbaka och få ut Clock ifrån det förbannade lilla kaklade rummet.  Det tog all min viljestyrka att inte nämna honom för Lu. Ingen fick misstänka att jag sett honom.

"Gå och sov," muttrade han, "du har gjort ett bra jobb, du blir säkert belönad."

"Toppen," muttrade jag grinigt. Lu sneglade fundersamt på mig men sa inget och jag orkade inte förklara. Innan jag hann upp ur stolen så hade jag somnat som en sten och märkte inte när han lämnade rummet.

Några timmar senare vaknade jag med ett ryck. Jag satte mig upp i panik, helt dagvill och osäker på vart jag var någonstans. Rummet var tomt och jag reste mig sakta upp och vinglade yrvaket bort till mitt rum. Väl där kastade jag av mig kläderna direkt och gick in i duschen, magen skrek av hunger men jag ville inte att vår käre prins skulle känna lukten av nåt jag inte ville erkänna.
Började jag bli paranoid?

Dom borde fan ge mig en handbok om hur vampyrer fungerar, tänkte jag och suckade när det varma vattnet rann ner för min ömma kropp. Jag var helt säker på att de kunde läsa mina tankar ibland, men inte alltid. De kunde känna av mina känslor, dofter och stämningar mycket bättre än en vanlig människa. Jag fick inte glömma bort det, det var dags att ställa hårt mot hårt.

Tjugo minuter senare och en powernap mot väggen i duschen, klädde jag på mig mina gamla slitna jeans och en vanlig vit t-shirt innan jag knöt upp mitt blöta hår i en stor rörig boll på huvudet. Sedan startade jag min långa promenad mot köket.

Korridorerna var tomma, jag sneglade på klockan 05.30. Fjorton timmars jobb, tre timmars sömn och ingen mat. Inte konstigt att jag kände mig död.

Köket var också tomt, så jag rotade ihop bröd, skinka, ost, gurka och satte på en stor kanna kaffe.

"Vill du ha hjälp?" Den ljusa rösten fick mig att hoppa till så jag tappade smörkniven på golvet. När jag skulle böja mig ner och ta upp den så krockade jag nästan med den unge killen.

"Sorry."

"Ingen fara" log han och gav mig en ny.

"Jag skulle precis börja med frukosten."

"Jag kunde inte vänta."

"Det är okej, jag ska inte vara i vägen."

Jag tog ett stort bett i min macka och hällde upp kaffet. "Det är lugnt, jag är klar." Jag sneglade på killen en stund, han kunde inte vara mer än fjorton
"Vad heter du?"

"Chip."

Innan vi hann säga mer slogs dörren upp och kvinnan som brukade servera oss kom in springande. "Chip! Varför är inte frukosten klar?! Dom sitter redan vid bordet!"

"Förlåt mamma, jag-.."

"Det är mitt fel." Avbröt jag och hoppades att hon inte skulle skälla allt för mycket på honom.

"Prins Anthony vill att du gör honom sällskap," muttrade hon utan att se på mig och började istället att kläcka ägg i en stor panna.

Jag suckade, tog ett till bett i mackan, lyfte upp muggen i andra handen och gick med trötta ben ut genom dörren till matsalen. Anthony satt på kortsidan, längre ner satt Lu och mitt emot honom... Clock! Jag kastade bara ett snabbt öga på honom men han såg pigg ut, helt oskadd. Lojt gick jag och satte mig på platsen närmast Anthony och ställde ner muggen i bordet med en smäll.

Jag kände allas blickar på mig men jag fortsatte bara att tugga på min baguette.

"Så trevligt att du kunde ansluta dig," muttrade Anthony syrligt. Jag mötte oberört hans ögonkontakt medans jag tog en till tugga. Allt för att irritera honom och det verkade fungera. "Gå och byt om, vi har mycket att göra."

"Jag hade inte tänkt jobba idag."

Jag hörde Lumiere dra efter andan men jag låtsades inte om det. Istället tog jag upp min kopp och drack några djupa klunkar. En snabb rörelse smällde koppen ur handen på mig så den for i väggen med en krasch och snart låg jag med kinden tryckt mot bordsskivan och Anthonys ansikte tätt över mig. Jag såg fascinerat på när hans hörntänder växte i det hotfulla gapet. Gör det då, tänkte jag. Döda mig. 

Jag stirrade in i hans ögon med trotsig blick. "Ditt respektlösa lilla kryp," väste han, "ovårdad och kaxig som ett barn."

Jag log åt honom och slickade mig om underläppen, "det är nog bäst du straffar mig."

Han stirrade länge på mig innan han bryskt släppte taget om min nacke och rättade till sin kavaj.

"Clocksworth, ta med Belmont och leta upp förrädaren. Se till att barnungen lär sig en läxa under tiden," sen lämnade rummet och smällde igen dörren efter sig.

Clock lät mig inte äta färdigt innan han släpade ut mig till garaget, till skillnad från Anthony så följde jag varenda order han gav mig.

"Du måste ha en sjuk jävla dödslängtan." Suckade Clocksworth där han satt bredvid mig i baksätet på bilen.

"Jag tänker inte låta han skrämma mig längre," svarade jag så kaxigt att han höjde på ögonbrynet och studerade mig länge.

"Jag har känt honom i över hundra år och jag är fortfarande rädd för honom Bel. Och vet du varför? För att jag är ingen jävla idiot!"

"Jag vet vad jag gör."

"Bra, för jag har fan ingen aning om vad du sysslar med," han suckade tungt och lutade huvudet bakåt med slutna ögon.

Jag kunde inte slita ögonen ifrån honom, han hade rätt långt skägg nu, håret hängde ovårdat i ansiktet och han passade så jävla bra i den svarta skjortan han hade på sig.
Jag sneglade ner på hans armar som vilade på låren, ärmarna var uppvikta till armbågarna och försiktigt drog jag pekfingret över hans vänstra handled men förvånat insåg jag att där fanns inte ett endaste litet ärr eller någon antydan till sår.

"Blod," förklarade han lågt och jag såg frågande upp på honom "Anthonys blod gjorde mig till den jag är och det kan också läka mig."

Jag skrattade högt, "så först torterar han dig och sen får du dricka hans blod så du mår bra igen och han kan fortsätta?"

"Det var min idé," envisades han.

"Varför?"

"Jag behövde en paus, och han behöver min hjälp."

"Din hjälp? Att vara barnvakt åt mig?"

Clock flinade "allt handlar inte om dig sötnos."

Jag himlade med ögonen och suckade gnälligt, "värsta smeknamnet hittills."

"Du gnäller värre än dörren till tortyr-rummet."

Jag suckade dramatiskt och han skrattade tills jag boxade till hans axel. "Vad hände egentligen?"

Clock ryckte på axlarna, "han hjälpte mig att klättra upp ur ett bottenlöst hål, sen påminde han mig om att han är prinsen och att jag behöver följa order." Han skrattade igen och gav mig en flirtig blink, "och att jag ska visa respekt och vara skötsam."

"Lycka till."

"Hey! Femtioåtta procent av allt det här är ditt fel."

Jag ryckte på axlarna och log slugt, "men både du och jag vet att han inte klarar sig utan dig."

"Jag vet... han vet det med. Men allt är ett spel Bel, ett endaste stort fucking makt spel. Och nu har nån startat ett krig mot oss." Vi satt tysta ett tag och såg ut genom fönstren på världen som svischade förbi utanför. En mänsklig värld som levde på utan vetskap om vilka monster som levde bland dem. "Jag trodde att han skulle vrida nacken av dig på frukostbordet," viskade han tillslut.

"Jag hade hoppats på det."

Han skakade sakta på huvudet och plötsligt kände jag hur han tog min hand, vi sa inget och han fortsatte att stirra ut genom fönstret. Bilen svängde ut mot ett industriområde och Clock drog fram ett litet maskingevär som han började fylla med silver kulor.

"Vill du fortfarande dö?" Han sneglade på mig när han ställde frågan.

"Nej."

"Bra."

Så gav han mig en pistol och ett gäng magasin. "Kan du skjuta?"

"Ja."

Han nickade kort, "du täcker mig."

"Okej" Jag stoppade de silverfyllda magasinen innanför bältet och vägde pistolen i handen. Adrenalinet pumpade inom mig och ett leende spred sig över mina läppar, det var det här jag hade velat göra från början. Inte en jävla massa pappersarbete och lagerrensning.

Clock vände sig om och såg på mig, "redo?"

Jag nickade och han skulle just öppna dörren när han stannar upp. Han vänder sig mot mig och tar tag om min nacke, drar mig till sig med förvånande kraft och innan jag fattat vad som hänt så pressar han hungrigt sina läppar mot mina. När kyssen bryts vänder han sig snabbt mot dörren igen, "Dö inte, okej?"

Sen kliver han ut ur bilen och hela jävla helvetet bryter lös.