-Clocksworth-

"Du är ute på djupt vatten," muttrade Lumiere i stolen framför mig med orolig blick i ögonen.

"Lägg dig för fan inte i Lu, du har ingen aning om vad jag håller på med," fräste jag tillbaka, oförmögen att se honom i ögonen, påverkad av diverse substanser och drycker.

"Vår herre kommer inte att gill din lilla lek med pojken," fortsatte han utan att ta någon notis av min irritation. "Du har inte delat Anthonys säng på länge, tror du att han vill byta ut dig?" retades han men han hade ingen aning om hur rätt han träffade. 

Min plan hade varit att göra Anthony svartsjuk, men min mästare hade vänt på kakan och tvingade mig att smaka på min egen medicin. Han hade gjort Bel till hans lilla assistent förmodligen för att driva mig till vansinne. 

Jag saknade Anthonys närhet, ända sen vi flyttat tillbaka till Frankrike så hade vi glidit mer och mer ifrån varandra. Jag besökte hans säng ibland, men det var länge sedan jag slutat viska mina känslor i hans öra, men ändå kunde jag inte låta bli att längta efter honom. Så länge han lät mig glida ner mellan hans lakan så skulle jag fortsätta.

"Jag är en idiot," muttrade jag och svepte mitt femte glas whiskey.

"Det är han som är idioten," svarade Lumiere mjukt, och för första gången på väldigt länge så kunde jag höra min bror i hans röst.

"Det var så jävla nära, jag hade honom nästan," viskade jag samtidigt som jag ser Lumiere stelna till, vår herre hade klivit in i matsalen och hört mina sista ord.

Bedövad av all skit jag tryckte i mig så visste jag inte vad han tänkte eller kände, det var bättre så och för att slippa lida mer så reste jag mig upp för att gå. Men innan jag hann fram till dörren hade Anthony tagit tag i min arm.

"Lämna oss Lumiere," befallde han och jag kände redan hur nackhåren reste sig.

Lumiere reste sig sakta från stolen, skickade mig en orolig blick innan han lämnade rummet och stängde dörren bakom sig.

Anthonys ögon svepte över mig med avsky i blicken, "din förkärlek för whiskey börjar stiga dig åt huvudet Theodore," mumlade han, "och allt det andra du stoppar i dig."

"Jag vill bara dämpa mina känslor," svarade jag helt utan filter och min ärlighet fick hans tjocka mur att vackla.

"Theodore," viskade han och en hand smekte plötsligt min kind, "sluta med pillerna så är du välkommen tillbaka i min säng."

Jag kände hur min kropp drogs mot honom, känslorna som svämmade över inuti efter veckor av pinan att vara ifrån honom. Vårt band gjorde varje dag mer och mer smärtsam, det osynliga snöret drog oss mot varandra trots att vi båda kämpade emot. Av två helt olika anledningar. Tillslut kunde jag inte hålla emot längre utan slog armarna runt hans kropp och borrade in ansiktet vid hans hals för att få känna styrkan som vibrerade ifrån honom. 

En varsam hand smekte baksidan av mitt hår, ett par läppar pressades mot min tinning innan han lösgjorde sig från mitt grepp. "Kom till mig i natt," mumlade han innan han lämnade mig tom och vilsen i den stora matsalen.

-Belmont-

Bunten med papper växte för var dag, det kändes som ett evighetsarbete att läsa igenom alla fakturor och offerter. "Du sa att du var van vid bokföring."

Fan, det är som om han faktiskt läser mina tankar, tänkte jag och skakade bort obehagskänslan innan jag svarade honom. "Det är jag Monsieur, men det är stor skillnad på era företag och min pappas lilla bilverkstad."

"Har du ätit idag? Du ser blek ut."

"Det är inget," ursäktade jag mig men han såg rakt igenom mig.

Han trodde uppenbarligen inte på mig, utan reste sig från sin enorma fåtölj han använde som kontors stol och gick långsamt fram för att ställa sig bakom mig och la båda händerna på mina axlar. "Är du sjuk?"

"Jag drack för mycket whiskey igår bara," förklarade jag nervöst, "det går över snart."

"Hmm, ni människor är veka." Jag nickade kort och försökte hålla mig lugn och inte tänka på hans händer som låg så nära min hals. "Du har umgåtts mycket med Clocksworth på sista tiden," konstaterade han sedan. Jag svarade inte för jag hade ingen aning om vart samtalet skulle leda, istället väntade jag på att han skulle fortsätta. "Han är viktig för mig, hans temperament är perfekt för hans position. Men jag accepterar inte att du tar över hans dåliga vanor."

"Jag förstår, du behöver inte bekymra dig monsieur, jag kommer inte göra om samma misstag."

"Jag bekymrar mig inte om dig Belmont."

"Självklart inte," svarade jag snabbt.

"Men jag bekymrar mig om mina tillgångar," han böjde sig framåt och sniffade mig i nacken innan han lämnade platsen bakom mig för att gå tillbaka till sitt skrivbord. "Du till och med luktar som honom," muttrade han med avsky i rösten.

Jag rynkade pannan och fortsatte att gå igenom listor med olivolja som skulle skickas till Storbritannien. Jag visste att han studerade mig, men jag bestämde mig för att låtsas som ingenting. Jag ville inte säga något i onödan, något som skulle irritera honom.

"Har han rört dig?" Va fan vad det för fråga, tänkte jag men skakade lätt på huvudet. "Har han bett att få dricka från dig?"

Jag såg skräckslaget upp på den mest skrämmande mannen jag någonsin träffat. Hans ögon var iskalla, hans mejslade drag och vita skinn fick honom att nästan att se död ut, "Nej, monsieur," svarade jag med darrande stämma."

Hans ögon blev smala som sträck och hans blick ännu mer intensiv, hur det ens var möjligt. "Vad har han sagt till dig?"

Jag fuktade läpparna och såg nervöst upp på honom, "inte så mycket, det mesta har jag listat ut själv."

"Men?"

"Han sa att jag är inte en av er förrän, förrän jag blir som er."

"Och du vet vad det innebär?" frågade han med ett slugt leende.

"Inte riktigt."

Hans ton blev något mjukare när han fortsatte, "du har läst böcker och sett filmer antar jag?" Jag nickade och fortsatte att markera raderna med blå märkpenna. "Vi tål dagsljus," började han, "vi tål vitlök och kors." Jag sneglade upp på honom och mötte hans kalla leende. "Vår akilleshäl är silver, det bränner oss och kan döda oss om det träffar rätt ställe." Jag satt tyst och lyssnade men nu hade jag lagt ifrån mig pennan och gav honom min fulla uppmärksamhet. "Vi kan äta vanlig mat, vi tål mer alkohol än människor, den mängd droger vi tål skulle lätt ge er en överdos så att ni dog på fläcken. Men vi behöver även blod, människoblod för att må bra."

Jag slickade mig nervöst om läpparna och nickade, "B leveransen."

Han skrockade, "så du har hört talas om den."

"Den kom nyss."

"Jag förstår."

"Hur går det till?"

Hans ögon stirrade så intensivt in i mina att jag kände hur allt blod frös till is inom mig. "Det finns vissa regler." Han gick bort till sin hylla och hällde upp ett glas konjak och snurrade den gyllene vätskan i glaset, "det är bara prinsar som får utföra ritualen." Han gjorde en paus, "men jag dricker bara från orörda."

Så det var där skon klämde, suckade jag inombords. Om Clock hade satt tänderna i mig så skulle jag vara förbrukad. "Så du har omvänt alla i slottet."

Han nickade, "det ultimata beviset för er lojalitet."

"Och ni är odödliga?"

"Vi lever i hundratals år, om det är vad du menar." Jag började känna hur illamåendet var påväg tillbaka men försökte tränga bort känslan. "Jag tömmer dig på så mycket blod tills att du är på gränsen till död," fortsatte han, "sedan får du dricka av mitt vilket startar omvandlingsprocessen."

"Det låter.. smärtsamt," mumlade jag utan att tänka mig för.

"Ett litet pris för odödlighet, tycker du inte?"

"Jooo..." ljög jag, för jag kunde knappast säga det jag egentligen tänkte. Tanken fick mig att vilja kräkas.

"När du accepterar min gåva betyder det även att ditt liv tillhör mig. Det innebär att jag när som helst kan ta det ifrån dig." Till skillnad från nu, tänkte jag torrt. "Jag har stora planer för dig Belmont. Jag råder dig till att inte göra mig besviken."

***

Dagarna gick och jag kunde känna Clocksworths brännande blickar från varje hörn i slottet. Men jag undvek honom, orolig för vad Anthony skulle tycka.

Det visade sig att jag inte behövde anstränga mig särskilt mycket, för han höll sig i skuggorna. Jag fick en känsla av att Anthony hade läxat upp honom men jag ville inte fråga. Jag ville inte komma mellan dom, eller sätta mig själv i onödigt trubbel. Det sjuka var att jag saknade honom, han var den enda jag kunde snacka med ordentligt. Samtidigt som han var så jävla skrämmande.

Så en dag försvann ögonen, dom följde inte efter mig längre och vart jag än letade så hittade jag honom inte. Jag kollade mobilen flera gånger om dagen men där fanns inte ett enda mess eller samtal och inga skumma emoji kombinationer som jag aldrig fattade. Var fan var han?

Skit samma vad han tror om mig, tänkte jag och skickade iväg ett mess, "Allt ok? "
Efter att ha kollat mobilen var tionde minut i en timme så bestämde jag mig för att knacka på hos Lu.

Han satt med ett glas i handen, uppenbarligen inte vin då färgen var allt för djupt röd och vätskan för tjock. "Bel, du borde inte vara här just nu," muttrade han och jag suckade till svar.

"Fine, men vet du vart Clock är?"

Lu tittade up på mig med en bekymrad min, "Anthony skickade iväg honom på ett jobb."

"Okej, men han svarar inte på mina mess."

"Du borde nog låta bli."

"Varför? Jag är bara orolig att nåt hänt honom."

Lu ställde ner glaset på ett soffbord och fick fram till mig med en dramatisk suck, "han har levt i hundratals år Bel, du behöver inte vara orolig. Jag skulle tänka mer på mig själv om jag var du."

"Vad menar du?"

"Anthony har lätt för att bli svartsjuk."

"Svartsjuk? Jag vet inte vad du försöker säga..."

Han la huvudet på sne och log "Lyssna då. Det är viktigt."

Jag rynkade pannan och väntade medans Lu gick tillbaka och slog sig ner i soffan igen.

"Anthony och Clocksworth har en komplicerad relation, samtidigt har vår vän Clock svårt att ta ögonen ifrån dig och det retar honom."

"Men jag-.."

"Hysh.. det spelar ingen roll. Vår prins är van att få allt han pekar på, om min bror retar upp honom så är det hans eget problem, inte vårt."

"Vem har ens påstått att jag ens är intresserad," muttrade jag irriterat.

"Inte?" skrockade han, "jag har märkt hur du andas fortare så fort vår klockmästare kommer in i rummet."

"Vilket inte behöver bero på attraktion, ni är vampyrer och jag är på er meny, det du känner av är rädsla för att dö." Svarade jag med spydig ton.

Lu lutade huvudet bakåt och hällde i sig de sista dropparna. "Om du säger det så," skrattade han men såg inte övertygad ut.

Med en suck satte jag mig på en stol en bit ifrån honom och la huvudet tungt i händerna, "jag vet inte vad Anthony vill med mig, va fan valde han mig för?"

"Det får du fråga honom."

"Mmm.. visst."

"Men vad du än gör, så nämn inte Clocksworth i hans närhet under den närmsta tiden. Spela ointresserad och gör bara ditt jobb så är han snart tillbaka ska du se."

Jag sneglade på Lu som satt och synade mig ifrån soffan, han stirrade intensivt på min hals och jag märkte hur han kämpade för att behärska sig.

"Okej, tack.. jag ska inte störa mer." Mumlade jag hastigt och lämnade rummet så snabbt jag kunde.

Vilket jävla dårhus.