Belmont

Dörren stod öppen så jag klev rakt in i det ljusa rummet. Förvånat såg jag mig omkring. De stora fönsterna var vidöppna och dagsljuset strålade in i arbetsrummet. Det var helt inrett i vitt och guld, en total motsats till alla andra platser i det dunkla mörka slottet.

"Ehm, ursäkta om jag stör Lu," hälsade jag den uppenbart upptagna mannen.

"Vad vill du?" frågade han torrt och utan att se upp på mig.

"Jag har några papper som du behöver skriva under." Lumiere sträckte fram handen med blicken fäst på skärmen. Jag gav honom bunten och väntade tålmodigt medans han skummade igenom texten. Ett par minuter senare skrev han under alla dokumenten med sin signatur.

Jag fick tillbaka papperna och han tittade på mig med frågande blick när jag stod kvar, "var det nåt mer?"

"Vår .. ehm,.. herre? Vill att du går igenom sånt jag behöver veta om företaget."

Han suckade tungt och nickade, "sitt." Jag slog mig ner mitt emot honom och väntade. "Du vet hur Anthony kallar oss för familjen," började han och jag nickade och väntade på att han skulle förklara vidare. "Frankrike är indelat i fem olika territorium." Han tog upp en till synes gammal karta och la ut den över skrivbordet "Norr, söder, öst, väst.. och Paris. Anthonys familj har styrt Norra Frankrike och Paris under århundraden."

"Styrt? Du menar..?"

"Han är en av fem prinsar," svarade han som om det var allmän kunskap.

Jag gnuggade min panna, vad jag visste så hade vi en president och hade aldrig hört talas om några prinsar. "Så de är släkt?"

"Nej, inte alla."

"Och vad styr dem över egentligen? Jag har aldrig hört talas om dem förut?"

Lumiere skrattade till, "du har fortfarande inte förstått vilka vi är?" Han lutade sig fram över skrivbordet och log brett, "VAD vi är?"

Jag fingrade lite nervöst på min skjortärm och ryckte på axlarna, "känns inte som nåt' som angår mig."

Lu skrattade högt, "smart, men ju mer du vet desto lättare blir det att förstå hur saker och ting fungerar."

"Är dem konkurrenter? Prinsarna?"

Lu suckade och lutade sig tillbaka i stolen igen. "Vissa, att styra Paris anses finare än andra områden."

"Men de," jag pausade och harklade mig, "slåss inte mot varandra?"

Han skakade på huvudet, "förr i tiden, men de har inte pratat med varandra på väldigt länge."

Förr i tiden? Tänkte jag med snurrande tankar, men fortsatte att fråga om annat. "Men Clocksworth's grupp? Säkerhetsbolaget det känns som att de gör mer än bara vaktar lokaler och lager."

Lumiere ryckte på axlarna, "det vet jag inget om, du får helt enkelt fråga honom."

Jag visste att han undanhöll saker från mig men jag bestämde mig för att inte säga något mer. Dock fanns det en annan sak som jag tänkt på men var obekväm med att fråga.

Lumiere suckade åt mig, "antingen frågar du eller så låter du mig vara ifred."

"Mitt jobb, vem gjorde allt det här innan mig?"

"Du tittar på honom"

Jag rynkade pannan och drog fingrarna nervöst genom håret, "så varför gav han det till mig?"

Lumiere såg rastlös ut, som om ämnet irriterade honom och han ville avsluta vårt samtal omedelbart. "Jag misstänker att vår prins ville avlasta mig nu när företaget expanderar."

"Det måste kännas skönt ändå? Det är rätt mycket pappersarbete."

Han sneglade på mig med de ljusa ögonen, "hur känns det att arbeta så nära honom?"

Jag drog en hand genom håret igen och skrattade till nervöst, "ehm, jo, han är ju rätt skrämmande."

Lu log slugt, "du skulle bara veta."

"Nej, helst inte," flinade jag och fingrade vidare på mina kläder. "Du Lu, det är ju inte som att jag ville ta ditt jobb ifrån dig," mumlade jag, "hade jag fått välja hade jag hellre varit med i säkerhetsgruppen."

"Jag vet," muttrade han syrligt, "men vår herre har andra planer för dig, vi får acceptera hans val."

"Varför får jag en känsla av att det är nånting dåligt," mumlade jag lite skämtsamt.

Lu lutade sig bak i stolen och synade mig, "det var knappast någon slump att du lyckades hitta slottet helt plötsligt. Du förstår det va? Att allt det här ingår i en plan som han slipat på under en längre tid."

"Vad menar du?" Flämtade jag.

"Han visste precis vem du är och vart du skulle vara."

Jag stirrade storögt på honom, "ärligt talat Lu, jag vill inte veta mer."

Han lutade hakan mot handen vars armbåge vilade på det stoppade armstödet, "som du vill."

Fan vilken soppa, mitt liv började likna en dålig rysare suckade jag inombords, och skulle just resa mig ur stolen när jag insåg att det fanns fler saker jag behövde veta. "Förresten, det är en till last påväg till slottet, märkt B," började jag tveksamt, "är det nåt du känner till?"

"Det är en special leverans med mat," svarade han och viftade bort mig.

"Okej, så mer mat alltså."

"Det är ett stort slott och vi är många som arbetar här," fortsatte han med blicken fäst på sina papper igen.

"Absolut."

Jag ställde mig upp för att gå när han suckade, "varför undrade du?"

"Jag visste inte vilken mapp jag skulle lägga den i bara, vanligtvis får jag listor där det står vad lasten innehåller. Men om du säger att det är mat så har jag fått svar på min fråga."

"Vi får en B-last var tredje månad."

"Okej, då lägger jag in det i kalendern."

Lumiere granskade mig där jag stod och fyllde i min digitala kalender på mobilen, "är det säkert att du inte vill veta mer?"

Jag kramade bunten med papper och bet mig i underläppen, "en annan dag."

Lumiere log och nickade, "du vet vart jag finns."

Men jag visste att vissa frågor skulle jag aldrig fråga, dem var bättre att ignorera.

"Vi har ett problem," suckar jag och men får inte den respons som jag hoppats på.

Istället tittar Clocksworth lojt upp på mig från solstolen som ser sjukt malplacerad ut i dunklet, när jag kliver ut på terassen. Han sitter och röker som vanligt, men den här gången ser han riktigt avslappnad ut när han vilar fötterna uppe på räcket. Jag misstänkte att anledningen var den halvtomma whiskey flaskan som stod på marken bredvid honom.

"Är du säker på att jag är en del av problemet?" flinade han, "för om jag inte är det så vill ja' fan inte bli inblandad."

Jag himlade med ögonen och tog upp flaskan för att ta en klunk. "Nån stjäl från oss."

Sakta sänkte han ner fötterna på stenplattorna och satte sig framåtböjd med armbågarna vilandes mot knäna. "Har du bevis?" Hans röst lät mörk och allvarlig för en gångs skull och han såg upp på mig med bekymrade ögon och en rynka mellan ögonbrynen.

Jag nickade innan jag drog fram bunten med papper och visade alla rödmarkerade rader. "De här lådorna kom aldrig fram."

"Merde," muttrade han och kliade sig i skallen. "Vet han om det?"

"Inte än."

Clock nickade, "låt mig kolla upp det först, säg inget innan vi har mer detaljer."

"Visst."

"Du vill inte bekymra honom med småsaker," muttrade han vidare medans jag la tillbaka papperna i kavajfickan och tog en till klunk ur flaskan. Jag kunde känna blicken ifrån de mörkbruna ögonen när jag gav tillbaka den. "Går det bra annars?" frågade han och jag undrade vad han fiskade efter.

"Det är okej, mycket att lära sig," svarade jag så lättsamt jag kunde.

Clocksworth lutade sig tillbaka i stolen igen och det lekfulla flinet var tillbaka på hans läppar, "att jobba för mig hade varit enklare."

"Vad gör din grupp egentligen?"

"Vaktar lokaler, driver in pengar, kollar upp folk så de gör vad de ska... torterar nån jävel då och då." Jag satte whiskeyn i halsen och hostade så jag trodde jag skulle spy. Clocksworth gapskrattade och dunkade mig glatt i ryggen. "Fan va du e klen, Lillen." Mina ögon tårades och halsen brände som fan, så allt jag kunde göra var att ge honom en förebrående blick. "Vi kan ändra på det vet du," fortsatte han och såg illmarig ut.

"Vad menar du?" frågade jag lite nervöst och torkade mig om munnen med tröjärmen.

"Om du vill va en av oss på riktigt."

Jag rös till, "lägg av, fan, jag vill inte veta," muttrade jag och gick och satte mig på stenräcket.

Han följde mig med blicken och jag kände hur han studerade mig noga, "du har knappt rört dig i slottet än."

"Nej."

"Är du rädd?"

Jag vände mig så jag kunde blicka ut över trädgården för att dölja färgen som blossade upp i ansiktet, "som fan."

Han skrockade när han ställde sig upp och gjorde mig sällskap vid räcket. "Jag kan ge dig en rundtur."Sakta vände jag mig tillbaka så benen dinglade inåt och han ställde sig lojt framför mig med sina händer på var sin sida om mig. "Ingen kommer röra dig, det vet du."

"Det är inte det jag är rädd för," jag mumlade tyst och någonting inom mig hoppades att han inte skulle höra mig. Jag klarade inte ens av att möta hans blick som stirrade så intensivt på mig, och var så nära mitt ansikte.

Hans tungspets rörde sig sakta över överläppen när han tog tag i min haka och vinklade mitt huvud uppåt. "Titta på mig."

Jag gjorde motvilligt som han sa och jag såg förändringen i hans ögon igen, en brinnande längtan och hunger fanns där inne. Något jag hade sett förut men som jag hade försökt undvika. Jag ville inte krångla till livet ännu mer, för något sa mig att killen framför mig bar på en handfull problem och en massa skelett i garderoben.

"Jag vet att ni är.. annorlunda," viskade jag fram och stirrade djupt in i hans ögon. Då plötsligt kändes det som att tiden stannade. Något hos honom fick mig att glömma allt, huvudet kändes tomt och kroppen svarade inte. Jag kände mig helt förstenad. Men så skakade han på huvudet och drog undan blicken.

"Sorry Lillen, en dålig vana jag har," flinade han och tände en ny cigarr.

"Va?" jag gnuggade tinningarna och skakade på huvudet. "Va fan Tick-Tack, va fan var det där?!"

"Jag vet, förlåt man ska inte leka med maten," han blinkade åt mig med ena ögat och skrattade till.

Jag slöt ögonen och suckade tungt innan jag gömde ansiktet i händerna. "Maten...B leveransen.. B som i ... FAN!"

"Och där trilla' poletten ner," han tog ett långt bloss på cigarren och studerade min reaktion med ett roat leende.

"Vampyrer? Ett stort jävla slott fullt av vampyrer," viskade jag med en suck.

"Det är inte så farligt som det låter," flinade han och dunkade flaskan i bröstet på mig, "ta resten, du ser ut att behöva de'."

Men jag ställde undan flaskan och drog fingrarna längs hårbotten och blundade. "Bor det fler människor här?"

"Nej."

"Bara jag?"

"Bara du."

"Toppen," muttrade jag ironiskt.

Clock sträckte ut en hand och drog fingrarna genom mitt hår och följde det ända ner till midjan. "Du är redan en av oss, men en dag kommer han att be dig att gå över på riktigt."

Orden fick mitt hjärta att dunka hårt i bröstet. Jag började kallsvettas och kände mig svimfärdig av alla frågor som snurrade runt i huvudet, men jag visste inte om jag ville veta svaren. Inte än.

Med ett leende tog han tag i min hand och drog ner mig från räcket. "Kom."

"Vart ska vi?"

"Du ser ut att behöva komma ut ur slottet ett tag."

"Ut? Vart då?"

Han ryckte på axlarna. "Vi kan ju alltid spöa skiten ur Gaston igen?" Och drog med mig ut mot parkeringen.

"Du menade allvar," flämtade jag med vidöppna ögon när jag såg vart vi var påväg. Till Clocksworth's stora förtjusning.

"Självklart," skrockade han när Mercedesen stannade på en välkänd gata en bit bort från klubben där Gaston och hans gäng brukade hänga.

"Clock du behöver inte.."

"Vaddå?" han log sitt charmiga leende och tände cigarren, "lyssna Lillen, det här är vad som kommer att hända." Han tog ett långt bloss innan han fortsatte, "jag har redan presenterat mig för honom en gång, men det var under mer privata förhållanden." Han skrattade till och klev ur bilen tätt följd av mig. Hans ögon synade mig upp och ner innan han drog av mig kavajen, kastade in den i bilen, vek upp mina ärmar till armbågarna och knäppte upp några knappar vid kragen. "Så, mycket bättre."

"Så vi går in och visar upp oss?"

"Nej," svarade han kort.

"Nej?"

"Du får fan ta och tuffa till dig först!" Han smällde till mig i bakhuvudet så det rang i öronen, "se grym ut! Eller oberörd i alla fall. Kall. Hård."

"Visst, jag ska se kall ut," muttrade jag till svar och fick en klapp på kinden.

"Duktig pojke," skrockade han och tog upp en påse ur fickan. Han hällde ett gäng piller i handen som han slängde i sig innan han gick förbi ledet av köande människor och blev genast insläppt av vakterna. "Han är med mig." Vakten sneglade snabbt på mig och tog ett steg tillbaka för att släppa fram mig men undvek uppenbart att ta ögonkontakt med någon av oss.

Jag kände allas blickar och jag gjorde allt i min makt för att se oberörd ut när jag följde efter Clock in i klubben. Musiken dånade, det var lördagskväll och stället var proppat med folk. Han gick direkt mot baren där han beställde åt oss båda samtidigt som mina ögon scannade av klubben och fann Gaston direkt.

"Han sitter i VIP loungen."

Clock sneglade dit, "alright, kom."

Han tog flaskan med champagne i en hand och två glas i den andra och började gå mot upphöjningen där Gaston och de andra satt. Människorna på dansgolvet gjorde plats åt oss när vi närmade oss och det var tydligt att alla visste vem Clock var. Det förvånade mig, klubben låg i min hemstad och jag kände igen många av dem som dansade och satt vid baren. Hur hade han hunnit bli så omtalad på så kort tid? Eller, hade jag bara missat hans existens under alla år?

Tankarna snurrade runt, men jag tryckte bort dom när vi tillslut var framme vid loungen. Kall. Hård. Orden ekade i mitt huvud och jag satte på mig en osynlig mask för att se så oberörd ut som möjligt.

Clock gav Gaston ett illmarigt leende och gjorde en gest med huvudet att det var dags för dem att gå. Gastons blick svepte över honom och sen bort till mig, hans ögon var känslolösa men jag visste att han var rädd. Annars hade han sagt något vid det här laget.

Snabbt lämnade de bordet och en diskplockare kom genast och städade bort alla skitiga glas innan vi slog oss ner. Clock hällde upp champagnen och räckte mig ett glas, log och höjde det i luften och skålade retsamt med Gaston som ställt sig längre bort i ett mörkt hörn och studerade oss.

Jag skrattade högt, aldrig i min vildaste fantasi hade jag sett mig själv ta hans plats vid VIP bordet. Adrenalinet pumpade i mig, alkoholen rusade genom kroppen och musiken vibrerade i hela mig. Jag lutade mig tillbaka i soffan och la upp fötterna på bordet, jag kunde fan vänja mig vid det här. Jag kände Clock's blickar och jag vred på huvudet och höjde ena ögonbrynet.

"Så det är hit jag måste dra med dig för att du ska slappna av." Han såg nöjd ut när han flyttade sig närmare och hans mun var precis vid mitt öra, "ser du blickarna? Känner du doften av rädsla och avundsjuka?"

Jag blickade ut över dansgolvet och nickade. "Alla tjejer vill ha dig och killarna skulle göra vad som helst för att byt plats med mig."

"Det Lillen, är makt," flinade han men var tydligt oberörd av allt som skedde omkring honom. Han fingrade på påsen i fickan och jag såg honom ta ännu fler tabletter. Han märkte min frågande blick och suckade, "dem dämpar hungern."

"Hungern?"

"Mmm, det är som att kliva in i en het dansande jävla buffé," flinade han och slickade sig om läpparna.

"Men..?" Nästan viskade jag fram.

"Men, Anthony har regler," suckade han.

"Vaddå för regler?"

"Vi äter aldrig ute," svarade han och blinkade åt mig med ena ögat innan han halsade i sig champagnen.

Plötsligt kände jag mig instängd och illamående, bilder på Clocksworth som gick all in och dödade alla i klubben och tömde dem på blod flimrade förbi i mitt huvud. Den höga musiken, stanken av svett, värmen och den tjocka luften i lokalen gjorde mig yr.

"Jag måste ut," mumlade jag och gick bort mot terassen där jag visste att det fanns ett mindre dansgolv, men framförallt frisk luft.

Jag trängde mig igenom folkmassan, vid det här laget var alla så fulla att de inte märkte vem jag var och ingen gjorde plats åt mig längre. Jag var nästan ute när en hand tar tag i mig och rycker till i min arm, och jag stannar tvärt.

"Bel?" Rösten var bekant och full av förvåning, "jag trodde att du hade flyttat?"

Jag vände mig om och såg ner på tjejen som fortfarande höll i mig. "Susie, det var ett tag sen."

"Bel!" Hon kastade armarna om halsen på mig och kramade mig hårt. "Flera månader sen! Vart har du varit? Jag var SÅ orolig, men din pappa vägrade berätta vart du var. Han sa nåt om nytt jobb och.."

Jag ryckte på axlarna, va fan skulle jag säga? "Jo, jag är bara här och hälsar på."

"Så du åker tillbaka?"

"Mmmm, ikväll."

Susie studerade mig, hon och jag hade gått på gymnasiet ihop och hon hade blivit en av mina bästa vänner. En våg av dåligt samvete sköljde över mig och jag kände att jag behövde ge henne en förklaring.

"Jag vet inte vad jag ska säga, men du behöver inte vara orolig för mig, Su."

"Jobbar du för honom?" Hon nickade bort mot Clocksworth som satt kvar ensam i soffan där jag lämnat honom.

"Nej inte riktigt."

"Är han din nya pojkvän?"

"Nej, va fan Su... vi jobbar ihop." Jag kände illamåendet krypa fram igen och jag såg bort mot dörröppningen till terassen, "jag måste gå."

"Lova att du hör av dig nån gång!"

Jag gav henne en lång kram innan jag stapplade iväg och mumlade, "jag kan inte lova någonting," så lågt att hon förmodligen inte hörde mig.

När jag kom ut så skingrades gruppen av dansande tjugoåringar och lämnade terassen tom åt mig, eller nästan tom i alla fall.

"Vem är hon?"

Jag lutade ryggen mot väggen och gömde ansiktet i händerna men visste att det var Clock som fått alla att gå. "En kompis från skolan."

"En flickvän?"

Jag suckade tungt och drog in långa djupa andetag av den friska luften. "Nej. Jag tänder inte på tjejer."

"Inte?"

Jag blundade fortfarande och höll handflatorna pressade mot tinningarna i ett desperat försök att få världen att sluta snurra.

Plötsligt känner jag ett par händer som rör sig sakta upp under min skjorta och över min mage. "Så, vad tänder du på?"

Min kropp avslöjade direkt hur jag kände. Huden knottrade sig av hans beröring och mina andetag blev snabbare. Mina händer föll ner från mitt ansikte och landade på hans axlar, när hans kropp pressade upp mig hårdare mot väggen. Hans andedräkt var varm mot min hals. Tankar snurrade i huvudet samtidigt som händerna rörde sig ner över min höft och bak mot min svank. Varm, han var varm. Är inte vampyrer döda? Hans läppar är farligt nära min hals när jag tillslut inser vad vi håller på med, och jag öppnar ögonen för att se rakt in i hans hypnotiska blick.

"Du.. du får inte äta ute," stammar jag och Clock skrattar till. Han synar mig en stund, placerar en lätt puss på min hals innan han rättar till min skjorta och lämnar mig ensam kvar, pressad mot tegelväggen.