Clocksworth

Jag låg i sängen och försökte göra allt för att sova när jag äntligen hörde hur min dörr öppnades och stängdes. Hans parfym invaderade min näsa och jag fokuserade min hörsel på honom för att följa hans minsta rörelse.

En bunt papper slängdes ner på mitt skrivbord men av någon anledning blev han stående vid min sängkant i det lilla rummet. Han stod där alldeles tyst medans minuterna gick, och rastlösheten började krypa innanför skinnet på mig. Vad fan ville han?

Efter en spänd väntan hör jag hur Anthony rör sig mot fotändan, men istället för att öppna dörren och gå så känner jag hur madrassen sjunker ner. Pulsen ökar i mitt bröst när han rör sig sakta upp längs min kropp och när hans ansikte vilar ovanför mitt väljer jag att slå upp ögonen för att stirra oförstående rakt in i hans, men han säger ingenting.

Jag ser tvekan i hans ögon, en känsla som jag sällan sett hos honom under alla de år vi tillbringat tillsammans. Men jag vet vad han vill, jag känner det. För första gången har han släppt in mig i sina innersta tankar, och jag vet äntligen vad han vill.

Så varför tvekar han? Han var så nära men ändå så långt ifrån.

Jag samlade mitt mod och lät mina fingrar glida upp längs hans spända armar som vilade på var sin sida om mig, upp över hans armbågar och mot axlarna. När händerna tillslut låg i hans nacke höjde jag min kropp från madrassen samtidigt som jag pressade nedåt för att försiktigt få hans läppar att närma sig mina.

Det var allt som krävdes. Hans läppar dök ner mot mina och fångade dem mellan sina. Jag drog in ett hastigt andetag och när min rygg lämnade madrassen så tog han chansen att linda sina armar runt min förvånade kropp och pressade sig hårt ner över mig. Mina händer rörde sig äntligen upp i hans hår och jag njöt av känslan av hans tunga kropp över min. Hela insidan av min kropp stod i brand. Hans händer vandrade över min kropp samtidigt som han frustrerat ryckte av de klädesplagg som kom i hans väg.

"Anthony," viskade jag och försökte fånga hans ögon med mina, men han ignorerade mig.

Jag kände en oro som pulserade ut ur honom, oron över att han gjorde ett misstag och även en känsla av frustration över att allt gick för långsamt, han hade väntat så länge.

När han irriterat morrade åt knuten på mina pyjamasbyxor så visste jag att det var dags att byta roller, och med ett leende på läpparna puttade jag ner honom i sängen och satte mig gränsle över hans förundrade kropp.

Vi sa inte ett ord, det behövdes inte. Mina händer arbetade snabbt och jag fick snart av honom alla klädesplagg och jag kunde inte låta bli att stanna upp och beundra hans kropp som låg stilla och väntade på mig. Hans ögon studerade mig varsamt och ännu en gång så kände jag hans osäkerhet.

För att lugna honom drog jag mina fingertoppar lätt över hans bara överkropp och jag tog in varenda millimeter av honom.

"Theodore," mumlade han, men jag lät honom inte säga mer, för jag längtade efter att få känna hans läppar mot mina igen.

Hans mun lämnade min och efter en lång och passionerad kyss och rörde han sig varligt ner över min hals. Jag kunde känna hur hans hörntänder växte i hans mun och de rispade försiktigt i min hud på samma ställe som Luis en gång märkt mig under vår bröllopsnatt. En tanke trängde in i mitt huvud, hans tanke, han ville bita mig. Men det var inte hungern efter blod som drev honom, det var tanken att göra mig till hans för alltid.

Jag drog in ett hastigt andetag och la båda händerna på hans axlar för att skapa ett mellanrum mellan oss. Jag behövde se honom i ögonen, jag behövde veta vad han tänkte.

"Theodore," viskade han med en röst full av lust och längtan, "om du vill skiljas från ert band så behöver vi skapa ett nytt."

Jag såg in i de annars iskalla ögonen och lyfte en hand för att smeka hans kind, "är det vad du vill?" viskade jag, "eller är det vad du känner att du måste göra?"

Han skrattade lågt åt min fråga, "det är vad jag har velat från första stunden jag såg dig i din patetiska mänskliga form."

Jag nickade lite, hans ord förvånade mig inte, vi hade cirkulerat runt våra känslor i århundraden, men jag vågade knappt tro att vi äntligen skulle få varandra. Det var nu eller aldrig. Jag drog automatiskt fingrarna mot Luis märke och nickade, "du vet att det är vad jag vill."

Tvekan i hans ögon byttes ut mot en hunger jag aldrig sett förut, hans läppar rörde sig längs min hals och när han hittat rätt plats så kände jag hur hans tänder genast sjönk ner i min hud. Euforin som spred sig i min kropp gick inte att beskriva, en energivåg kraftigare än någon orgasm sköljde igenom mig för varje klunk han tog.

Sen var det min tur. Varje millimeter av min kropp ville ha honom, på mer än ett sätt och innan jag lät mina tänder sjunka in i honom guidade jag hans pulserande hårdhet ner mellan mina ben med bedjande ögon. Ett leende spred sig på hans läppar, och jag behövde inte be honom igen.

Känslan var så olik någonting annat jag känt, en känsla av smärta och njutning på samma gång. En känsla som jag visste att jag skulle längta efter så fort vi slutade. Mina fingrar borrade sig in i hans rygg, mina läppar rörde sig snabbt över hans axel och upp över hans hals, och när hela hans längd var djupt inne i mig så lät jag mina tänder begrava sig i hans hud.

Ett dovt stön lämnade Anthonys läppar och för varje klunk jag tog rörde han sig snabbare tills vi båda skakade av lust. Hans oändliga kraft flödade in i mig och jag kände hur bandet med Luis bleknade mer och mer tills det var helt obefintligt.

När jag druckit tillräckligt tog han mina läppar i sina, våra kroppar rörde sig rytmiskt och rummet fylldes av våra snabba andetag tills jag inte kunde hålla tillbaka mer och jag kände begäret att säga orden som alltid legat som en outtalad hinna på mina läppar.

"Jag älskar dig."

I samma stund smälldes dörren till rummet upp och Anthony flög av min kropp och stirrade på den rasande brodern som stod i dörröppningen.

Våra nakna kroppar var blottade i ljuset från hallen, och Luis förvridna ansikte skuggades av mörkret i mitt rum. Han tog ett stapplande steg framåt med handen pressad mot det obefintliga märket som jag en gång gett honom. En skymt av smärta spelade i hans ansikte men där fanns något som överskuggade allt, hat.

"Luis," befallde Anthony med hård ton i rösten, "lämna oss!"

Men hans lillebror stod kvar och skakade allt mer av den ilska som byggdes upp ju längre han blev medveten av situationen.

"Så du tog honom tillslut," fräste han mellan tänderna.

"Luis," varnade Anthony, "gå till ditt rum, vi får diskutera det här senare."

"Diskutera vad exakt?" skrattade han bittert, "du har aldrig gillat att dela dina leksaker med mig."

Anthonys frustration ökade för varje ord Luis yttrade och jag såg att han var nära att putta ut honom ur rummet och låsa dörren om oss.

"Luis," började jag, en hans blick fick mig att svälja resten av orden jag tänkt yttra.

"Du vet att vi bara är spelpjäser i hans lilla lek älskling," morrade han, "han älskar dig inte, allt han bryr sig om är makt."

"Luis," varnade Anthony än en gång, men hans bror lyssnade inte.

"Allt du rör vid blir till aska käre storebror, och snart är det din lilla klockmästares tur att dö."

Mer hann han inte säga, för bakom honom klev en späd kropp fram och innan jag hann reagera så blixtrade två långa blad till i mörkret och gled igenom den pulserande halsen tills huvudet av min ex man föll ner på golvet med en duns. Sekunder senare var hans kropp förvandlad till aska och det fanns inte ett enda spår kvar av mannen jag en gång älskat.

I chock stirrade jag på Marianne som utan ett ord såg mig rakt i ögonen och ett ögonblick senare var hon borta. Rummet föll in i en obehaglig tystnad och mina ögon flyttades till Anthony. Han stod orörlig vid sängkanten och hans ansikte visade inte ett spår av vad han tänkte eller kände.

"H-hon ville bara skydda mig," stammade jag fram, orolig för vad som skulle hända henne nu.

Han nickade stilla, men orden som lämnade hans läppar fick blodet att isa sig i min kropp, "jag tar hand om henne." Sedan lämnade han rummet med stora kliv.

De kommande dagarna gick att jämföra med ett levande helvete. Anthony satt instängd på sitt arbetsrum och vägrade prata med någon. Marianne var försvunnen men både jag och Lumiere hade fått orderna att inte lämna huset. Jag kunde inte låta bli att oroas för henne men samtidigt kunde jag inte släppa tanken på vad hon och Lumiere pratat om när jag var borta i London. Han hade bett henne att hålla ett öga på Luis och hon hade alltid varit extremt överbeskyddande mot mig i hans sällskap, men jag kunde inte förstå varför.

Dagarna segade sig fram. Det nya bandet till Anthony fick mig att längta något fasansfullt efter honom, och dessutom kände jag hans känslor mycket starkare än tidigare. Alla behandlade mig annorlunda nu. Jag var mäktigare, men jag skulle gjort vad som helst för att få det ogjort. Jag saknade inte Luis bittra skratt, men han hade förtjänat ett bättre slut än det här och hjärtat värkte när jag tänkte på honom.

Lumiere sa åt mig att ge Anthony tid, tid att sörja sin bror, men en gnagande känsla fick mig att tro att Anthony misstänkte att jag var en del i mordet av Luis. För att dämpa min ångest hade jag bestämt mig för att reda ut allt med honom, men när jag nu stod utanför hans rum började tvivlen att växa.

Med pannan lutad mot den tjocka ekdörren försökte jag reda ut mina känslor och tankar. De måste ha pulserat igenom trät och rakt in i hans hjärta för plötsligt öppnades dörren och jag föll rakt in i hans armar. Vi stod så ett tag och jag njöt av att känna hans doft sprida sig runt mig och vårt nya band växte sig genast starkare.

"Jag vet att du inte var inblandad," viskade han och drog fingrarna genom mitt hår. "Hon älskar dig och hon ville beskydda dig." Hans ärlighet förvånade mig, men jag tog gladeligen emot varenda ord. "Men med det sagt så kan jag inte acceptera henne i vår familj längre. Hon kan bo i källaren med de andra avskummen, men om jag någonsin ser henne igen så kommer jag att döda henne."

Jag nickade kort, men sa ingenting. När hans hand flyttade sig till min haka och han höjde mitt ansikte för att möta mina ögon så såg jag den djupa sorg som speglade sig i hans ögon.

"Du ångrar allt," flämtade jag när insikten slog mig.

"Inte allt," sa han kort och smekte mina läppar med tummen, "men saker och ting kommer att förändras. Vårt nya band kan inte bli ogjort, men jag tänker inte ta dig till min make Clocksworth."

"Okej," mumlade jag samtidigt som jag kände hur benen nästan vek sig under mig, "så vad händer nu?"

"Jag är din skapare, som jag alltid har varit och du arbetar för mig, precis som innan," svarade han kallt.

"Så det som hände var en engångsföreteelse," muttrade jag bittert.

"Min säng är din om det är vad du vill," svarade han känslolöst, men jag kunde inte låta bli att undra om det var mer än ett erbjudande. Hans känslor var inlåsta djupt inom honom, men långt där inne fanns ändå en glimma av osäkerhet och längtan efter mig, men kanske var det bara bandet som påverkade honom. "Packa ihop dina saker, vi flyttar hem till Frankrike om tre dagar," fortsatte han, med händerna fortfarande vilandes på min kropp.

Jag nickade kort, ovillig att lämna honom. Insikten att vårt band skulle göra allt så mycket värre plågade mig, men jag skulle ta vad jag fick. En del av honom var äntligen min, om det så bara var på nätterna när vi var ensamma så skulle jag nöja mig med det.

Beslutsamt tog jag hans ansikte i mina händer och pressade läpparna mot hans, vår delade kraft vibrerade mellan oss och manade oss att fortsätta men ingen av oss tog steget att göra mer än så.

Med ett sorgset leende tog jag ett steg tillbaka och såg upp i hans isande ögon och letade efter den minsta känsla i hans kropp, "jag finns här om du behöver mig,"mumlade jag tyst, sen lämnade jag honom till sitt sorgarbete eller vad fan han höll på med om dagarna.

För varje steg jag tog längtade jag mer och mer efter nattens mörker när jag äntligen skulle få träffa honom igen och visa honom hur jävla mycket jag älskade honom.