Clocksworth

Huset verkade så kallt nuförtiden, tänkte jag när jag gick genom korridorerna för att leverera informationen om den gamla fabriken till min Mästare. Jag önskade att jag inte behövde. Jag ville inte ha något med honom att göra längre och en del av mig ville bara lämna hans hus en gång för alla.

Men där stod jag utanför hans dörr med handen höjd, redo att knacka, och bara sekunder efter att mina knogar träffade träet väntade jag på att hans barytonröst skulle ropa till mig från andra sidan.

"Stig på."

Mariannes ord grävde runt i mitt huvud, skulle jag berätta för honom hur jag kände? Jag var ganska säker på att han visste, men tänk om jag berättade allt för honom? Jag stängde dörren efter mig, hur skulle han reagera? Mina fötter gick över den tjocka mattan och stannade framför hans mahogny skrivbord. Jag kände hur hans ögon studerade mig intensivt, men innan jag höjde huvudet drog jag ett långt djupt andetag för att stabilisera min puls.

"Det var som vi misstänkte, huset var tomt", rapporterade jag till honom och mötte hans blå ögon. "Men det är inget lager, det är en gammal fabrik."

"Det spelar ingen roll", sa han och reste sig från stolen för att gå runt skrivbordet och sätta sig på det. Händerna var knäppta i hans knä, en sko träffade mattan medan den andra dinglade lite i luften. "Jag behöver en tjänst", sa han och hans låga röst förvånade mig.

"Vilken sorts tjänst?" frågade jag och stirrade ner på hans händer som var så nära mig, men ändå så långt borta. Minnen av kyssen sköljde över mig, men jag sköt undan den.

"Vi måste testa styrkan i Lumieres dekokt," sa han medan han sträckte ut sin hand och tog en cigarr från en låda på sitt skrivbord och placerade den mellan sina läppar. Långsamt. Jävla retsticka, tänkte jag och samlade mig.

Jag suckade och tog en tändare ur fickan och erbjöd mig att tända den åt honom. "Så du vill ha en testperson? En vampyr?" frågade jag medan han lutade sig fram och doppade änden av cigaretten i lågan.

"En vampyr, ja," sa han med ett leende på läpparna, "eller skulle du vilja testa att omvandla en själv?"

Jag himlade med ögonen åt hans mörka humor, "har du ändrat reglerna?"

Han fyllde sina lungor med rök och lutade huvudet bakåt och blottade hela halsen. Jag såg på när han andades ut röken och blinkade åt mig, "Nej."

När jag försökte ignorera hans retsamma sätt lät jag mina ögon falla ner på golvet, men kunde inte låta bli att slicka mina läppar. Jag visste att han såg det och jag undrade vad som pågick i hans huvud.

Med ytterligare en suck tryckte jag ner händerna djupt i fickorna, "När ska den levereras?"

"Så snart som möjligt", mumlade han när han reste sig från sitt skrivbord och tog ett steg framåt. Mina ögon gled över honom när han tog bort cigarren från sina läppar och placerade den mellan mina. "Det här är vår hemlighet, ingen får veta ännu. Inte ens Luis."

Jag andades in tjock rök i lungorna medan jag höll den bruna rullen mellan fingrarna, "det behöver du inte oroa dig för. Vi pratar inte med varandra."

"Fortfarande", skrattade han, "han är så envis."

"Han är besatt av vårt förflutna", suckade jag, "han måste anpassa sig till framtiden."

"Jag vet," mumlade Anthony och ryckte cigarren ur mina fingrar, "jag trodde att du skulle hjälpa men han är mer förvirrad än någonsin."

"Varför beter han sig så här?" muttrade jag upprört, "du är äldre än han, och det går bra för sig, så varför gör han allt så svårt?"

Min skapare gav mig ett självbelåtet flin, "hur vet du att jag orkar? Jag kanske är lika galen som han."

"Det vet jag att du är", skämtade jag, "men du är bättre på att dölja det."

Han tog ingen notis av mitt skämt när han fortsatte, "Luis har alltid varit svagare än mig, det är därför han behövde dig som sin partner. För att stärka honom", sa Anthony allvarligt, men jag kunde inte låta bli att undra om det var hans verkliga anledning till varför han stod emot min kärlek.

"Det förklarar inte hans senaste utbrott."

Jag kände hur hans ögon studerade mig länge innan gick han ännu närmare mig och lade sin högra hand runt min hals, hans tumme rörde sig nonchalant upp och ner över mitt adamsäpple.

"Han vet att du vill ha mig, Theodore, och svartsjukan gör honom galen."

Jag svalde sakta och lät mina ögon vandra för att möta hans ögon, kanske var det katt- och råtta leken som han gillade?

Jag tog mod till mig och frågade frågan som skrek i mitt huvud, "och hur påverkar det dig?"

Han lutade huvudet åt sidan och slängde cigarren i askkoppen som stod på skrivbordet, utan att bryta vår ögonkontakt. Hans högra hand låg fortfarande runt min hals och hans nu fria vänstra hand rörde sig mot min midja.

"Hur det påverkar mig spelar ingen roll", väste han och drog mig mot sig.

"Jag behöver veta," viskade jag lågt och jag önskade genast att jag hade tänkt igenom det här mer innan jag öppnade käften.

Hans ögon var iskalla när de stirrade in i mina, men djupt inne i hans bröst kunde jag höra hans döda hjärta slå lite snabbare, och det ljudet gav mig allt självförtroendet jag behövde. Innan jag hade möjlighet ångra mig så tryckte jag mina läppar mot hans i ett desperat försök till en kyss.

Under sekunder, som kändes som timmar, väntade jag på någon slags respons från honom, jag förväntade mig att han skulle knuffa undan mig, jag ville att han skulle göra det. Jag behövde ett slut på mina dagdrömmar och fantasier om honom. Men istället kände jag hur hans grepp om mig drogs åt och till min förvåning märkte jag hur hans läppar skildes åt för att bjuda in mig. Hans tunga invaderade min mun samtidigt som jag kände hur hans hand vandrade från min midja och in under min skjorta och framkallade ett lågt stön från mina läppar när hans fingrar plötsligt nöp runt min bröstvårta.

Jag vågade knappt andas, eller röra mig, rädd för att bryta magin i stunden. Men tillslut, när jag inte kunde hålla tillbaka längtan att få röra vid honom så lät jag mina händer vandra upp över hans rygg. Fan vad jag längtade efter att få känna de där välvårdade lockarna under mina fingertoppar. Men det var då han gjorde vad jag hade förväntat mig. Han knuffade bort mig.

Jag tog några stapplande steg bakåt och lät mina ögon falla i golvet, tyst slickade jag mina läppar, bara för att få känna smaken av honom en gång till.

"Jag vill att testpersonen ska låsas in i Lumieres laboratorium i morgon kväll," sa han och vände snabbt ryggen åt mig.

"Självklart, min prins, jag går genast", mumlade jag och kikade upp på hans rygg en kort stund. Mitt hjärta värkte, och för första gången på hundra år lät jag honom känna alla känslor som höll på att explodera inom mig. Jag släppte alla murar som Lu lärt mig att bygga upp så han skulle veta vad jag kände. Vad jag ville, men jag fick inte en enda reaktion.

Jag kanske hade förväntat mig att han skulle säga något mer, eller så behövde jag bara ett tecken av något slag. Men han gav mig ingenting. Jag gick därifrån med vetskapen att detta var sista gången jag någonsin skulle kyssa honom. Det måste det vara. Jag behövde gå vidare.

"Marianne, kom med mig", beordrade jag när jag gick förbi henne och Lumiere som stod vid köksbänken.

"Nu?" frågade hon men följde redan i mina fotspår.

"Ja, vi har ett nytt uppdrag", muttrade jag och tog en bit bröd i farten.

"Behöver du hjälp?" hörde jag Lu ropa efter oss men jag skakade på huvudet.

"Nej, bror, men du borde förbereda ditt laboratorium - Anthony har nya planer."

Så fort de stora dörrarna stängdes bakom oss och solstrålarna träffade min hud kunde jag känna hennes hand runt min biceps när hon försökte stoppa mig.

"Clockie, vad hände? Varför beter du dig så här?"

"Vad menar du?" frågade jag med en axelryckning och försökte borsta bort hennes hand från mig.

"Som om du inte skulle ha något emot att dö idag", svarade hon med plutande underläpp.

"Jag kan inte dö."

"Så, vad är det för fel?" insisterade hon och vägrade släppa taget om mig.

Jag stannade och tittade ner på henne, hon var så otroligt envis. Med en suck sträckte jag mig ut för att hålla hennes hand istället och ledde henne till bilen.

"Jag kysste honom."

Hennes skor grävde omedelbart ner sig i grusgången och hindrade oss från att gå längre, "och?"

"Och han kysste mig tillbaka", mumlade jag och släppte hennes hand för att gå fram till bilen och låsa upp den.

"Och?" frågade hon igen och kikade in i bilen när jag satte mig bakom ratten.

"Och så slängde han ut mig på det här idiotiska uppdraget", skrek jag och slog handflatorna mot ratten. "Helvete vad jag hatar honom!"

Jag stirrade argt framför mig medan jag väntade på att hon skulle gå runt bilen och hoppa in i passagerarsätet.

"Kärlek och hat är liknande känslor, älskling", fnissade hon, "kanske älskar du att hata honom."

Jag körde tyst, och Marianne var smart nog att inte störa mig längre. Vi skulle till utkanten av staden, till de mörka bortglömda hörnen dit människor aldrig gick. Förutom de som var byten till varelserna som bor där.

Jag borde ha lugnat mig stannat och förberett mig på det kommande slagsmålet. Vampyrer var elaka varelser, och även om jag och Marianne var starka skulle det krävas mycket av oss om vi skulle fånga en i det vilda. Men mina tankar var någon annanstans, de var på Anthonys läppar, som var mjukare än hans giftiga ord.

Gatorna var tomma, precis som mitt hjärta. Och ju längre jag körde desto mer desperat kände jag mig. Efter att ha kört halvvägs stannade jag fordonet och stängde av motorn.

"Jag kan inte göra det här längre Marie," viskade jag. "Jag kan inte vara hans lilla husdjur, en hund som han skickar på uppdrag och ordrar runt."

"Så sluta", sa hon med ett leende och sträckte sig efter min hand. "Berätta för mig om uppdraget så gör jag det medan du sticker. Jag kommer inte att berätta för dem vart du tog vägen, så länge du berättar för mig, så att jag kan komma och hälsa på då och då."

Jag slöt ögonen och lutade huvudet bakåt när jag tänkte igenom det. Luis skulle aldrig acceptera en skilsmässa, inte Anthony heller. De var för envisa och hungriga efter makt. Ingen av dem brydde sig riktigt om mig, jag var deras vakthund, inget mer.

"Jag åker till London," mumlade jag. "Du kan komma och hälsa på mig där."

"Och vad ska jag säga till dem om de frågar om dig?"

"Berätta sanningen för dem, jag stack för att jag inte kan vara en del av deras familj längre."

"Okej," fnissade hon och lutade sig närmare för att kyssa min kind. "Hoppa ut då, jag behöver bilen."

Jag himlade med ögonen åt flickan, "säg till Lumiere att jag är ledsen."

"Han kommer att förstå, Sötnos, gå nu!"

Jag stängde bildörren efter mig och tog en cigarr ur fickan och tände den medan jag såg Marie köra iväg. En dag kanske jag skulle återvända till dem, men jag behövde rensa skallen först. Och förhoppningsvis skulle de förstå. Jag drog in ett djupt andetag och fyllde mina lungor med den lugnande röken och började gå längs den smala vägen som skulle leda mig till London.