- Frankrike 1788 -

Clocksworth

"Vad är du?" Flämtade jag med blicken fäst på den brutala scenen framför mig. Hjärtat bultade hårt i bröstet på mig men kängorna var som fastfrusna i golvet trots att hjärnan skrek åt mig att fly när varelsen reste sig från golvet med blod droppade från hakan. Min frus blod.

Bakom mig stod ännu ett monster och när en kall hand landade på min axel visste jag att det inte var någon idé att försöka springa.

"Vi är din framtid," svarade en len röst i mitt öra. En röst utan värme i sin andedräkt.

Mina ben började skaka, hela min kropp darrade när min blick föll på kroppen som låg förvriden på golvet. Hennes ljusblå klänning var fläckad av djupt rött blod och hennes långa bruna hår var utspritt på golvet i en trasslig röra.

En fruktansvärd hopplöshet sköljde över mig samtidigt som jag var tacksam över att jag slapp se hennes skräckfyllda ansikte, åsynen av hennes livlösa ögon skulle fått mig att bryta ihop ännu mer. Min fru, min vackra, underbara fru var död, dödad av detta monster, och här stod jag och gjorde ingenting!

Mina ögon sökte frenetiskt efter min unga dotter men där fanns inte ett spår av hennes gyllene lockar och paniken började fylla min kropp. Julie, min lilla flicka, vart fan var hon?

Monstret framför mig förvandlades sakta till en helt vanlig man och genast samlade jag den lilla styrka jag hade kvar inom mig och tog ett steg framåt. Mina nävar knöts ihop och jag gjorde ett utfall mot honom, utan en tanke på min egen säkerhet, och skrek ut ett stridsvrål fyllt av smärta från förlusten av min familj.

Jag var nästan framme när mördaren sopades bort framför mig och kastades in i väggen av en kraft så stark att jag stapplade tillbaka och föll ihop på golvet.

Med en hamrande puls såg jag hur ytterligare en man, denne klädd i en vackert skuren kostym, tog form framför mina ögon. Som om han formats ifrån tomma intet. Med en stigande fasa bevittnade jag hur han tog tag i mördarens hals och lyfte upp honom från golvet så att de blod-fläckade skorna dinglade i luften.

"Hur många gånger måste jag påminna dig, idiot, vi - är - inte - barbarer!" väste han med iskall röst, munnen bara några centimeter från den andre mannens kind. "Du har gått för långt," fortsatte han, "du känner till reglerna, vi - dödar - inte - barn, och för detta kommer du att bli straffad."

Mitt hjärta brast när hans ord sjönk in, de var borta båda två. Jag föll ihop till en hög på golvet, mina ben kunde inte hålla mig uppe längre och tysta tårar rann okontrollerat nedför mina kinder. Jag märkte knappt hur mannen som stått bakom mig tog ett steg närmare men ryckte till när jag kände hans tröstande hand på min axel.

"Oroa dig inte min vän," han talade försiktigt, "Prins Anthony kommer att ta itu med honom."

Det var en liten tröst. Vem denna prins än var kände jag en konstig tacksamhet mot honom. Han hade avslutat något jag inte varit kapabel till, jag ville tacka honom, men innan jag hann fråga vilka de var så spred sig någon konstig magi i rummet. Allt svartnade runt omkring mig och jag gled in i en mörk mardröm av skuld, ilska och förtvivlan.

"Jag borde ha räddat dem," viskade jag om och om igen med läppar som kunde röra sig trots min paralyserade kropp.

Innerst inne visste jag att jag inte hade haft en chans. Jag var inget annat än en svag hantverkare, jag var ingen kämpe och även om jag hade kommit hem tidigare hade mina chanser att rädda dem varit små.

"Ta med honom hem, Lumiere," beordrade en mörk röst som var riktad mot mannen som fortfarande stod bakom mig. "Han kan ersätta dåren här, han kommer att tjäna mig bättre."

Jag kunde känna hur två händer drog upp mig på mina fötter, och i ett bedövat tillstånd, kantat med yrsel och ångest, så lät jag honom släpa mig ut. Bort från mitt hem och min familj.

"Ska ni döda mig med?" viskade jag när jag knuffades in i en väntande droska och fick min första ordentliga glans på männen som satt framför mig. Den som hette Lumiere bar en krämfärgad tredelad kostym med en lång frack, gulaktiga byxor och vita strumpor som sträckte sig till knäna, som kompletterade hans blonda nästan vita hår och isblå ögon väl.

Den han kallade Prinsen var hans totala motsats. Medan Lumiere var smal, hade en mild aura som omgav honom och rörde sig graciöst, bar hans Mästare bara mörka färger, svart och grått, hans ansikte var strängt och kallt. Hans breda axlar visade sig under den dyra kavajen och en viss mystisk karisma omgav honom. Jag kunde inte låta bli att darra när hans ögon svepte över mig. Det kändes som att hans blick såg rakt igenom min själ.

"Ja," Prinsen svarade med ett kallt leende och knäppte händerna framför sig. "Men jag ska ge dig ett val," han pausade, "dö den sista döden, eller dö och föds på nytt, min käre urmakare. Du får möjligheten att återfödas som en av oss."

___________

Jag vaknade upp bland kuddar och fjäder-fyllda överdrag, en lyx jag aldrig tidigare varit med om, men jag kunde inte låta mig njuta av det. Min kropp värkte och mitt sinne var en virvlande röra. Min fru och mitt barn var borta och med en växande tomhet i hjärtat hade jag accepterat prins Anthonys erbjudande. Jag hade dött med dem den natten, medans de levde vidare i himlen hade jag fötts på nytt i helvetet.

Från denna dag var jag inte längre Theodor. Jag var Klock-Mästaren, Clock eller Clocksworth. Theodor var död och i denna stund hade jag bestämt mig för att helt släppa taget om mitt förflutna.

Rummet jag satt i var värdigt en prins men jag la knappt märke till min omgivning, mitt fokus låg helt på min kropp. Allt kändes annorlunda, varenda del av mig värkte, bultande och ropade efter sin herre. Och som på en signal klev prinsen in i mitt sovrum med ett känslolöst ansikte. Utan ett ord tog han av sig kavajen och knäppte upp ärmen på sin mörkgrå skjorta för att avslöja sin bara handled.

"Din kropp behöver äta," sa han sakligt och punkterade sin egen hud med en liten kniv han bar i bältet. Utan vidare förklaring erbjöd han mig att smaka. Jag tomt stirrade på den ensamma droppen med rubinröd vätska som vilade på hans bleka hud. "Du får dricka så mycket du behöver," sa han tillslut och jag lyfte blicken för att se ett lugnt leende i hans annars så bistra ansikte.

När jag fortfarande tvekade höjde han sin hand mot mitt ansikte och smekte min kind. Jag fortsatte att stirra in i hans ögon men tvekade, rädd för vad som skulle hända med mig om jag tog det här steget. Som om han kände min rädsla doppade prinsen en fingerspets i blodet och strök det sedan försiktigt mot min underläpp. Den lilla mängden fick hela min kropp att reagera så kraftigt att jag hastigt drog efter andan, och när smaken äntligen nådde insidan av min mun fanns det ingen återvändo.

Mina händer tog tag i hans handled och jag kunde känna mina huggtänder växa i munnen och när jag inte kunde motstå begäret längre lät jag mina tänder sjunka ner i hans hud. Jag drack djupa klunkar och njöt när den varma vätskan rann ner i halsen, droppade ner för hakan och på nattskjortan.

Prinsen skrockade nöjt när han torkade mitt ansikte och mumlade något om att jag var ett slarvigt barn, men jag kunde inte fokusera på hans ord, eller hans beröring. Alla mina sinnen domnade bort av kraften som strömmade in i min kropp. Kraften hos en sann vampyrprins.

Jag kunde känna min kropp svara på det sista steget i förvandlingen. Mina muskler värkte av den plötsliga tillväxten, naglarna blev längre, mina ögon såg klarare i rummets mörker och hörseln blev obehagligt skarp. Men det mest påtagliga var att mina känslor kändes dämpade, som om någon lagt ett lock på en brinnande eld och släckt den.

Jag släppte min herres arm med växande rädsla att jag hade druckit för mycket, men när mina ögon höjde sig för att möta hans kunde jag se ett stolt leende på hans läppar.

"Du är vacker," sa han mjukt och verkade imponerad av vad han såg, men jag kunde inte för mitt liv förstå varför. Han lutade sig fram och smekte min kind ännu en gång. "Och snart kommer du att vara starkare än någonsin."

"Jag känner mig redan stark," viskade jag fram och lät mina händer utforska mina växande muskler.

"Det finns olika typer av styrka, min vän," sa han med ett leende och pekade med ett finger mot min tinning. "Jag menar styrkan i ditt sinne."

Jag fortsatte att titta in i hans ögon. Skillnaderna mellan vampyrer och människor var knappt märkbara, men om man tittade noga kunde man se att hans ögon påminde om ögonen hos katter vars hornhinnor reflekterade det allra minsta ljus och jag antog att hans mörkerseende var felfritt. Hela han var felfri i mina ögon, stark och kraftfull, men ändå vacker och mild.

"Jag är din skapelse, hur kan jag vara annat än vacker," svarade jag honom med en rodnad som spred sig i mitt ansikte när jag insåg att jag hade sagt det högt.

Den äldre vampyren skrattade och lutade sig fram för att kyssa min kind, "Du kommer snart att inse att förhållandet mellan en vampyr och dess skapare är ett djupt, livslångt band, väldigt annorlunda från alla andra relationer du någonsin har haft." Han tog en paus och tittade med beundran på mig, "en del skulle till och med kalla det kärlek."

"Är det lika för alla?" frågade jag. I mitt omtumlande tillstånd var hans närvaro berusande och ju längre han stannade vid min sida desto mer påverkad blev jag.

"Nej, det finns anledningar till att vissa vampyrer tjänar mig längre än andra. Ett bra exempel är den där patetiska varelsen som jag dödade för hans olydnad igår," svarade han med hat i rösten, "han skulle aldrig ha blivit så vacker som du," fortsatte han och lät genast mjuk igen.

Prinsen började knäppa ärmen på skjortan och gav mig den svarta långa kavajen så att jag kunde hjälpa honom. Jag reste mig omedelbart och ställde mig bakom honom för att hålla upp den åt honom. Genast slogs jag av hans storlek, hans längd gjorde honom om möjligt ännu mer skrämmande.

"Ta ett bad, ta på dig kläderna jag valt åt dig och möt oss i matsalen, Clocksworth. Vi ska äta middag som en familj ikväll och fira födelsen av ännu en majestätisk varelse."

På ett ögonblick blev jag ensam med mina tankar och känslor igen, men hans frånvaro hjälpte mig att rensa mitt sinne och jag föll tillbaka ner i min säng. Vad skulle det innebära att vara en familjemedlem till en vampyrprins? Skulle jag leva ett liv i lyx, eller skulle jag tvingas döda som det där monstret som dödat min gamla familj, monstret jag hatade av hela mitt hjärta? Min gamla familj, tanken gjorde mig illamående och jag kände hur gåshud spred sig över min kropp. Det verkade som om Anthony redan hade hjärntvättat mig.

En svag knackning på dörren drog mig ur mina mörka tankar, och efter att jag svarat klev ett par unga flickor in med hinkar med varmt vatten som de hällde i ett badkar inne i badrummet.

Hur länge hade det gått sedan jag tog ett varmt bad, tänkte jag med en suck. När jag tagit min fars plats i hans gamla urmakeri så visste att jag aldrig skulle bli en rik man. Men vi hade klarat oss bra. Parisarna kände till vårt rykte och när de behövde ett nytt fickur eller ville reparera ett gammalt kom de till oss, till Clocksworth's.

Men sedan började allmogen svälta, och de sålde alla sina klockor och snart var jag utan jobb. Jag hade aldrig intresserat mig för politik, men jag hade hört ryktena, det viskades om en revolution på gatorna, folket var trötta på att vara kalla och svälta.

Ännu en gång pressade jag undan gamla smärtsamma minnen och gled ner i det varma vattnet med en belåten suck från mina läppar. Det här var himlen, tänkte jag och tryckte bort skuldkänslorna som var på väg.

När Anthonys blod spred sig genom alla mina ådror verkade kopplingen till mina känslor förändras. Jag kände mig beslutsam, stark och självsäker och gamla känslor som ånger, skuld och rädsla sköljdes av mig som smuts.

När jag reste mig ur badet, torkade min hud med den mjuka vita handduken och såg mig själv i spegeln, visste jag vad han menade. Jag hade dött och nu var jag född på nytt, och jag var verkligen vacker.

---------

A/N

Jag håller på att redigera den här boken för att jag skall försöka mig på att publicera den som ebok, ni kan hitta mer information om det på www.bloodmoonbooks.se :)

Men eftersom jag älskar den här historien och mina karaktärer så kommer jag förmodligen att publicera gratisversionen här också, jag vill att så många som möjligt ska kunna läsa den! 

/ Emmian