~ Lo ~

Jag hörde genast skottlossningen bortifrån platsen där jag lämnat Tristan, hjärtat slog hårt i bröstet och tankarna skenade genast iväg.

"Lo, är du kvar?" rasslade Carls röst ut ifrån Länken som pulserade i min arm.

"D-det är Tristan, ORION har hittat oss..." snyftade jag och stirrade skärrat bort mot öppningen i den bläcksvarta tunneln.

"Göm dig Lo" uppmanade min pappa med ett behärskat lugn "hitta ett bra gömställe och vänta på honom. Han klarar sig, du sa ju själv att han är en soldat, eller hur?"

Jag nickade i mörkret och trots att han inte kunde se mig så fortsatte han att prata lugnt.
"Vi är framme vid koordinaterna om två timmar Lo, så skynda er dit. Hannes längtar efter att få träffa dig."

"Var försiktiga" mumlade jag tyst innan jag stängde av "jag älskar er."

Länken slocknade och jag började kravla längre in i tunnelsystemet så tyst jag bara kunde.

Två timmar.

Det skulle vara tillräckligt med tid för att ta oss dit, om bara Tristan kom någon gång!

Ljudet från gevärens smatter fortsatte att eka genom tunnlarna och för varje minut som gick hade jag svårare och svårare att hålla undan tårarna.

Jag kröp ihop i en liten uthuggen håla jag hittat och la armarna runt benen så att jag kunde vila hakan mot knäna.
Allt jag kunde göra nu var att vänta.
Vänta på att Tristan skulle komma och hämta mig, eller att soldaterna skulle leta efter mig.

Hjärtat slog så hårt i bröstet att jag var säker på att hela soldatstyrkan kunde höra mig.

Men så plötsligt blev allt tyst.

Döds tyst.

Det hördes inga röster, inga gevärsskott, inga fotsteg. Ingenting.

Jag höll andan, bet mig i underläppen och knep ihop ögonen det hårdaste jag kunde.
Vad skulle jag göra nu? Vänta ännu längre? Tänk om han ligger någonstans och förblöder? Tänk om jag kan rädda livet på honom? Tänk om han är död!

Mörkret tätnade om mig medans tankarna skenade iväg och kroppen satt som fastfrusen i stengolvet.

"Lo?... Lo, är du här?"

Tristans viskande röst slog emot mig som en våg av lättnad.

"Tristan!" Viskade jag och kröp ut ur mitt gömställe för att kasta mig i hans armar "är du okej?"

I ljusskenet från våra Länkar ser jag blodstänket och det bistra ansiktsuttrycket som genast mjuknar upp när han inser att jag lever.

"Jag klarar mig" flämtar han och lägger en varsam hand i min nacke för att studera mig närmre, som om han letar efter osynliga sår och skottskador.

"Dom är här om två timmar," utbrast jag exalterat "vi måste skynda oss!"

Han nickade och tog min hand, "lyssna Lo, vi är jagade, dom är kvar där borta så vi får röra oss tyst i mörkret."

Jag nickade och tog ett hårt grepp om hans hand och kände en enorm tacksamhet över hans syntetiska öga med mörkerseende.

"Jag följer dig" viskade jag och pressade läpparna lätt mot hans handrygg.

De kommande minutrarna var nerverna på helspänn. Magen skrek av ångest och huvudet bultade. Jag hade aldrig känt mig som ett bytesdjur förut, inte ens när Harvarna jagade oss.

Det här var annorlunda, för nu hade jag för första gången på väldigt länge en anledning att leva.
Det var så mycket jag ville berätta för Hannes innan jag dog och jag ville att Carl skulle få träffa Tristan, för jag trodde verkligen att dom skulle kunna komma riktigt bra överens.

Jag ville krama Sofia och Amanda och visa runt dem på gatorna i Vegas, titta på neonskyltarna och äta glass!

Jonna skulle tvinga mig att berätta hela historien om och om igen och hon skulle hata sig själv för att hon inte tagit ner Harvarlägret som fångat in mig.
Men Tristan skulle lugna henne och skicka någon kod till någon satellit som förintade lägret i ett dammoln.

Jag skrattade till åt mina fantasier och såg upp på den breda ryggen som knappt gick att urskilja i mörkret.

Det kanske inte riktigt skulle gå till så, men jag var säker på att han kunde bli en del av familjen. Även om han själv verkade tvivla på det.

Men när vi äntligen klev ut i lägret möttes vi av min största rädsla. Allt hopp och glädje sipprade ur min kropp när mina ögon fastnade på scenen framför oss.

På marken satt min familj på rad, på knä men händerna bakom huvudet och alla fem såg storögt upp på oss när vi klev ut ur mörkret.

"Galwa?!" röt Tristan och tog ett steg fram mot ledaren "vad i helvete är det frågan om?"

"Tunnlarna är fyllda av dina vänner Kaltian, så jag kände att vi behövde något att köpslå med" svarade han med ett brett leende.

"Idiot," fräste han "dom är lika mycket mina fiender som dina, jag sköt mot dom där ute, dom kommer inte att tveka innan dom öppnar eld mot oss alla, och du räcker över oss på en tallrik!"

"Självklart kommer dom öppna eld mot oss" muttrade han "jag vet vad ni är kapabla till, jag har sett det med egna ögon, jag har sett dig i all din glans Befälhavare Kaltium, när du massakrerade hela min by."

Tristan knep ihop ögonen och spände käken där han stod mitt i rummet och försökte samla sig.
Mina ögon gled över min familj som alla hade sina blickar fästa på mig. Jag log mot dom och kände hur tårarna började rinna ner för kinderna.

"Det här är mellan dig och mig Galwa" muttrade Tristan och puttade mig bort från sig och mot Carl som var närmast. "Lämna Lo och hans familj utanför det här!"

Ledaren skrattade ett högt och fylligt skratt som ekade mellan grottväggarna "Till en början ville jag rädda honom från livet som labbråtta, precis som du." Han flinade elakt och tog ett steg fram "Men Tristan min vän, han blev genast en del av det här kriget så fort jag förstod att du har känslor för pojken."

"Så du har planerat det här från första stund?"

"Ge mig säkerhetskoderna Kaltium, så kanske jag låter er leva."

Tristan skakade på huvudet och suckade tungt "du är en galning, precis som alla andra. Skulle människorna i Vegas verkligen få det bättre under ditt styre?"

"Det spelar ingen roll vad du tror, du kommer inte att leva för att uppleva det ändå."

En rebell tar ett fast grepp om min krage och drar ner mig på knä bredvid Carl.
Mina ögon glider över rummet som är relativt tomt och jag misstänkte att Galwa hade gett order om att utrymma basen så fort ORION börjat översvämma tunnlarna.

Med en suck inser jag att vi är chanslösa.

Mina ögon vandrar mot Tristans och jag möter hans förvånansvärt lugna blick som håller mina ögon stadigt.

Ett mjukt leende sprider sig på hans läppar när hans blick flyttar sig mot Carl och sedan till Jonna och de andra. Jag ser hur deras Länkar blinkar till och jag sneglar genast ner på min egen.

"Var beredd, hjälp är påväg."