~ Lo ~

"Är du okej?" frågade jag försiktigt och la en hand på Tristans underarm där han satt och stirrade tomt framför sig.

Han nickade lite men jag märkte direkt att han dolde något för mig.

"Jag kom att tänka på något bara," svarade han undvikande och började byta om till kläderna som rebellerna gett oss.

"Du litar inte på mig" suckade jag och lutade mig mot den uthuggna bergväggen.

Tristan stannade upp innan han drog tröjan över huvudet, ögonen såg forskande på mig men jag hade ingen aning om vad han tänkte innanför den där hårda fasaden.

"Jag litar på dig Lo" svarade han tillslut men jag var inte övertygad.

"Så varför döljer du saker för mig?" suckade jag och reste mig upp jag med, "tror du inte att jag märker det?"

Han fuktade läpparna innan han vände upp blicken mot mig igen, "Jag vill inte att du ska tro något om mig som, som jag inte är." svarade han tillslut och förvånat insåg jag hur nervös han var.

"Om ditt förflutna?" frågade jag och la huvudet på sne "alla förändras Tristan" sa jag med ett leende på läpparna när jag gick fram till honom "jag behöver inte veta vem du var då för att se vem du är nu."

Han släppte ut en djup suck och drog in mig i sin famn "dom hatar mig här, och med all rätt."

"Du var deras fiende" konstaterade jag och han nickade tungt.

"Jag har dödat många av deras vänner och familj Lo."

Jag bet mig i läppen och lutade pannan mot hans axel, det var så svårt att förstå att han varit en del av Vegas maskineri. Någon som lydde deras minsta vink.

"Är du rädd för vad som ska hända sen? När vi hjälpt dom och allt är över?"

Han nickade och lät fingrarna borra sig in i lockarna som gömde sig under min tjocka mössa.

"Jag vet inte vilket typ av liv vi har framför oss Lo" suckade han "allt känns så osäkert just nu."

"Ett liv i Ödemarkerna kanske inte är så illa ändå?" Frågade jag och sneglade upp mot hans ansikte, det var en fundering som jag inte kunde släppa. Om livet i Vegas var värt allt besvär?

Med en suck tog jag ett kliv bakåt för att ta mig ur hans famn och börja jobba på radiosignalen som skulle skicka ut ett nytt meddelande till Hannes. Det kändes som ett evighetsarbete för vi var djupt under jorden och det fanns dåligt med tech här nere.

Tristan slog sig ner bredvid mig och kopplade in sig till Länken jag hade i händerna.

"Vi behöver flytta oss uppåt" konstaterade jag och fick en instämmande nick till svar. Men båda visste att Galwa inte skulle gå med på vårt förslag.

Rebellernas läger spred ut sig i ett enormt system av tunnlar och perronger.

Vi hade fått se skymtar av en del kartor men vi besökte aldrig några andra läger, Galwa sa att det inte behövdes och förklarade att kallelsen var skickad och alla som ville hjälpa till skulle komma till oss.

Dom tog alla försiktighetsåtgärder dom kunde runt Tristan och nu började jag förstå varför.

"Vi kan inte stanna här" erkände jag och mötte hans frågande ögon "jag vet att du gör det här för min skull, men jag kan inte leva här med ett folk som hatar dig för något du blev hjärntvättad till att göra."

Tristan lutade sig fram och kysste mina läppar, det var en mjuk och kärleksfull kyss och jag visste att det var hans sätt att försöka få mig att tänka på något annat.

"Vi vet inte vad som kommer hända Lo, det är ingen idé att vi gör en massa framtidsplaner."

"Du låter som en soldat" suckade jag och flyttade mig till hans knä.

"Jag är en soldat" flinade han och tog skruvmejseln ut handen på mig och började ställa in frekvenserna efter mina beräkningar.

"Vi skickar ett meddelande till Hannes, sen får vi se vad Carl säger. Okej?"

Han nickade och tryckte läpparna mot min tinning "om din familj vill in hit så stannar vi hos dom."

"Och annars?"

"Annars hittar vi ett nytt hem."