~Lo~

Männen som stormade in var helt klädda i vitt, på axlarna bar de silvriga axelskydd och masker som dolde näsan och munnen.
Jag kunde inte slita ögonen från dom, det var som om någon klonat Tristan och ställt fram fem kopior utav honom. Alla hade dom kritvitt hår och Länkar vid tinningarna, precis som han.

Jag tappade all luft när jag såg dem och hasade mig bakom Tolv i ett sista desperat försök att gömma mig.

"Vänta!" han hoppade upp på fötter och tog några snabba steg fram till mannen med den finaste rustningen och ställde sig bredbent för att hindra dem att ta sig längre in.

"Archon, låt mig förklara.." vädjade han och jag såg förvånat hur Tristan tog tag i mannens kläder och drog honom bort ifrån mig.
Dom kände varandra, tänkte jag, jag såg det i deras ögon, hur dom rörde sig omkring varandra. Men Tristan hade ändå flytt ifrån dom, varför?

Med rusande puls studerade jag dom där de stod och diskuterade lågt med varandra. Tristans minspel var så annorlunda, även om han ofta log och skrattade med mig så hade han oftast en hård fasad, men inte som nu, mannen framför mig var en soldat och jag insåg vad lite jag visste om honom. Och ändå hade jag lagt mitt liv i hans händer, utan att tveka.
Jag var en idiot.

Men så såg jag upp på honom, hur han spände sina ryggmuskler och visade med hela sin kropp att dom inte var välkomna att ta ett enda steg närmre.
Han var fortfarande på min sida, tänkte jag lättat.
Men hur länge till?
Mitt hjärta och min själ värkte, vad var det som hände? Och vad i helvete skulle dom ha mig till?!

"Jag är ledsen Tristan" sa ledaren och skakade på huvudet innan han signalerade till en soldat som genast tog ett steg fram och knäppte fast en bred metallkrage runt Tristans hals.

"Följ mig" sa han sen och vände sig mot mig "gör som vi säger så kommer ingen bli skadad."

Jag sneglade bort på Tristan som mötte mina ögon och gav mig en liten nick.

På darriga ben reste jag mig upp och tog några steg framåt.
Jag förväntade mig en likadan krage, men istället klämde någon fast mina handleder i en typ av handfängsel jag aldrig sett förut.
Deras Archon lämnade röret och klev ut i dagsljuset, tätt följd av oss andra.
Jag stannade och höjde armarna i ett försök att skydda ögonen från det plötsliga solljuset men stapplade till och kämpade med balansen efter att en soldat knuffat till mig i ryggen "skynda på" muttrade han men tystnade när Tristan blängde argt på honom.

Vi gick mot en farkost jag aldrig sett förut, utan hjul, formad som en stor, oval, vit och slät sten, mjuk i formen och glänsande i solljuset.
Så fort vi närmade oss så öppnades en ingång i det vita skrovet och vi så gott som kastades in i vad som såg ut som ett tomt rum. En cell.
Jag bet mig hårt i läppen och såg mig omkring med paniken växandes i bröstet.
Det fanns inga fönster, inga sittplatser, ingenting. Bara ett vitt skinande rum, och Tristan.

Han stod med ryggen mot mig med huvudet och handflatorna vilandes mot väggen.
Plötsligt kände jag hur benen inte orkade hålla mig uppe längre och jag tog stöd mot väggen innan jag sakta gled ner mot golvet.

"Vad händer nu?" viskade jag ängsligt och kastade ett öga bort mot honom.
Jag såg honom vända sig om och ta några steg mot mig, men det var som om min hjärna inte registrerade det som hände omkring mig. Allt var suddigt och plötsligt omslöts jag av ett mörker.

Jag flackade med blicken och såg mig omkring, allt var vitt och obehagligt tyst.
Allt jag hörde var andetag. Lugna trygga andetag.
Jag kände hans armar runt min kropp och värmen från hans bröstkorg. Satt jag i hans knä?

Mitt huvud höjde sig försiktigt och jag öppnade ögonen och möttes direkt av två blå ögon.

"Har jag varit borta länge?"

Han skakade på huvudet och drog fingrarna tröstande genom mina lockar.

"Vad kommer hända när vi kommer fram?" min röst skar sig när jag fortsatte "vad kommer dom göra med dig?"

Jag kände hur alla muskler i hans kropp spändes och armarna tätnade runt mig, men han sa ingenting.
Varför sa han inget? Varför svarade han inte? Då slog det mig, han hade inte sagt ett ljud sen dom... sen dom satte på honom kragen!

Jag satte mig hastigt upp och la händerna mot det kalla stålet.

"Du kan inte prata!" snyftade jag och mötte hans blick för att få någon form av bekräftelse.
Han nickade kort och jag såg tydligt smärtan i hans ögon.

"Gör det ont?"

Han log mjukt och skakade på huvudet innan hans fingrar smekte bort en tår från min kind och hans läppar mimade ett tyst förlåt.

Jag slog ner blicken och rynkade pannan "jag förlåter dig" mumlade jag tyst, visst han hade en del att förklara. Men jag klandrade honom inte, han hade förmodligen bara gjort sitt jobb? Jag suckade och la mig tillrätta i hans armar igen "jag fick ju vad jag ville, eller hur? En väg in till Vegas."

Sen slöt jag ögonen igen, tryckte undan alla ångestfyllda tankar om framtiden och koncentrerade mig på känslan av hans fingertoppar som rörde sig rytmiskt genom mitt hår.