~Tolv~

"Vad är det som händer Tolv?"

Hans röst lät så svag, så ynklig och jag kunde inte låta bli att ta hans hand i min.

"Tristan."

"Va?" han såg oförstående på mig och jag drog in ett djupt andetag innan jag fortsatte "jag heter Tristan."

"Okej" viskade han med en antydan till förvåning i rösten och slog ner blicken där vi halvsprang fram över sanden "såå, vad händer Tristan?"

"Jag berättar när vi hittat ett gömställe."

Irriterat märkte jag hur han stretade emot "berätta nu!"

"Sluta vara en sån unge Lo!" fräste jag och tog några snabba steg framåt så att han stapplade efter varesig han ville eller inte.

"Vem jagar oss?" flämtade han bredvid mig när han febrilt försökte hålla takten med mina långa ben.

Jag kramade hans hand lite hårdare innan jag svarade "Vegas."

"Va?!"

"Dom vill ha dig."

"MIG?! Varför mig? Det är ju du som är på flykt från dom eller nåt? Va fan ska dom med mig till?!"

"Det är mitt uppdrag" viskade jag lågt.

Den lille killen började nästan hyperventilera bredvid mig och jag stannade tvärt för att ge honom en snabb örfil över kinden.

De gröna ögonen såg chockat på mig och snart såg jag hur tårar trängde fram "aj!"

"Fokusera Lo!" röt jag och drog iväg med honom mot vårt nya gömställe "du kan skrika på mig sen, men nu måste vi gömma oss, okej?"

Vi halvsprang under tystnad men jag visste att han var nära att flippa ut helt och jag kunde knappast klandra honom.

En timme senare kliver vi in i skuggan av ett stort övergivet rör, en gammal ingång till ett förbrukat kloaksystem, fyllt med sand istället för människors stinkande avskräde.

"Jag fattar inte..." snyftade han "om ditt uppdrag var att ge mig till dom... varför gömmer vi oss här?"

"För att jag ändrade mig" svarade jag entonigt och bet mig i läppen för att hålla mig lugn. Det fungerade ända tills skitungen valde att komma fram och se upp på mig med de där gröna glittrande ögonen. Som just nu såg helt vettskrämda ut och triggade varenda muskel i min kropp att vilja skydda honom mot vad som än kom emot oss.

"Varför" viskade han, och med dom orden föll alla mina murar.

Sakta höjde jag min hand och strök bort en tår från hans kind "för att du är värd bättre Lo."

Förvånat märker jag hur han tar ett steg fram och lutar det trötta huvudet mot min bröstkorg, jag stelnar till och håller andan samtidigt som jag inte kan låta bli att undra vad han tänker. Han verkade ju inte särskilt arg, inte som jag hade varit om jag var
i hans skor.

"Jag ska hjälpa dig hem Lo" viskade jag och lät fingrarna borra sig in under hans mössa och strök de tjocka lockarna.

"Okej" svarade han tyst och lät armarna glida runt min midja tills han höll ett stadigt grepp om min kropp "men bara om du stannar hos oss."

Mitt hjärta stannade, vad menade han? "Lo" mumlade jag försiktigt "jag är inte säker på att det är en bra idé."

"Då stannar vi här då" svarade han kaxigt och borrade in sitt ansikte i min tröja.

Jag rynkade pannan och höjde ett ögonbryn men kunde inte låta bli att le "visst, vi stannar här utan mat och vatten. Vi kan ju leva på luft och kärlek" skrattade jag och himlade med ögonen.

Plötsligt vände han upp sitt lilla ansikte och stirrade upp på mig med ögon stora som tefat "va sa du?"

Snabbt tog jag mig loss ur hans grepp och innan han fick se mina hettande kinder vände jag mig om "jag sa att det är den sämsta plan jag någonsin hört Lo, kom på en bättre."

Med butter min och armarna framför bröstet gick han surmulet iväg till ett hörn och muttrade för sig själv "det ska jag!"

Men innan värmelampan brunnit ut och mörkret hade omslutit oss, så hade dom sura minerna försvunnit och en frusen liten kropp letade sig ner i mitt knä och jag kunde somna lugnt med hans djupa andetag i mitt öra.

----
A/N

Nu fick ni två kapitel från Tolv, eller Tristans perspektiv! Ska bli kul att höra vad ni tycker 😊

Musiken är från serien Raised by Wolves på HBO Nordic, se den! Så fruktansvärt bra!