[Det borde finnas en GIF-fil eller ett videoklipp här. Uppdatera appen nu för att sen den.]

~Hannes~

Hjälmen var trång och jag såg knappt någonting. Luften inuti var het och stinkande, känslan var klaustrofobisk och det hjälpte inte att det kryllade av människor överallt.
Pulsen slog så hårt i bröstet att jag förundrades över att de inte hörde min panik ända bort till slaktarbänken.

Mina fötter vandrade målmedvetet bland sten, skräp och benbitar, envist trängde jag bort insikten om vart benbitarna kom ifrån, jag hade annat att tänka på. Jag behövde hålla mig lugn.

Vi hade delat upp oss, jag hade gått åt höger och Jonna och Carl hade gått åt vänster.

Jag sneglade ut mellan de smala springorna i hjälmen och försökte undvika ögonkontakt med alla jag mötte.
Det var mitt första besök i Utkanten, och jag bad till all världens gudar att det skulle bli mitt sista.
Platsen var mer än fruktansvärd.
Carl hade ofta berättat historier från sin ungdom, när han var en av dom. Men jag insåg att han valt att utelämna en del saker för oss, och det var jag tacksam för.

Det fanns burar överallt.
Utmärglade kvinnor och en del män, inpressade i så trånga utrymmen att de inte kunde röra mer än armarna där inne. Uppstaplade efter väggarna som handelsvaror. Vilket de ju faktiskt var.
Jag kände hur magen knöt sig och jag fick kämpa för att inte kräkas i hjälmen, kvarteret jag gått till innehöll inga slavar. Här sålde man dom som var för svaga för att arbeta.
Dom som skulle ätas.

Jag tvingade mig att gå rak i ryggen och följde Lo's signal. Den röda pricken som med varje blinkning fick mitt hjärta att slå lite hårdare.

Kvarteret med den stinkande ruttna luften försvann bakom mig tillslut och lättat insåg jag att Lo måste vara i en annan del av det här gudsförgätna stället.

Blickar från ett dussin svartmålade ögon följde mina rörelser och jag sträckte extra mycket på ryggen.
Jag är inte rädd, jag är inte rädd, jag är inte rädd..."
Stegen saktade ner och jag satte tummarna i bältet i ett försök att se lugn och tuff ut. Men ärligt talat hade jag aldrig varit bra på att ljuga eller spela teater, att dom inte såg igenom mig var ett under.

Jag stannade framför en hög med gamla elkomponenter, moderkort och processorer.
Helvete, det är något som inte stämmer, tänkte jag och började rota bland högarna av gamla rostiga prylar.
Jag grävde så att fingrarna blödde, med en stor klump i halsen, rädslan av att hitta Lo's Länk eller hela hans avhuggna arm i det här helveteshålet.

"Carl, kom och hjälp mig" vädjade jag tyst över radion och bara några minuter senare fanns dom båda vid min sida.
"Hannes?" frågade han tveksamt när han såg paniken i mina ögon.
"Signalen kommer härifrån..." viskade jag lågt.

Med en lugnande hand på min axel tog Jonna tag i mig och drog mig bakåt "ta ett djupt andetag Hannes" sa hon och drog fram sin scanner "jag har ett bättre sätt."

Med en suck sjönk jag ner på huk och önskade att jag kunde dra av mig hjälmen och torka svetten ur pannan.
Carl sjönk ner bredvid mig och dunkade mig tröstande i ryggen "vi hittar honom."

"Konstigt" mumlade Jo och rynkade på pannan "signalen kommer inte ifrån hans Länk."
"Vad menar du?" utbrast jag och hoppade upp bredvid henne.
"Någon har kopierat hans signal och hackat den här gamla radion för att sända ut den."
"Va?" jag såg storögt på henne med oförstående ögon bakom hjälmen "men varför?" var allt jag kunde få fram.

"Någon har lagt ner mycket tid och kraft för att locka hit oss" muttrade Carl irriterat och sparkade till en stor sladdhärva.
"Eller, för att få oss så långt bort från Lo som möjligt" mumlade Jonna tankspritt.
"Tror du Lo har gjort det här?" frågade han med skeptisk blick.
"Nej" svarade jag åt henne och skakade på huvudet "Lo skulle aldrig skicka oss till det här stället" muttrade jag "men jag tror jag vet vem."
"Vem?" sa dom båda i kör och stirrade på mig.

"Tolv."

------------
A/N

Jag är inte riktigt nöjd med kapitlet, det här är en jätte viktig del i historien så av någon anledning blev det svårt att få till rätt känsla 🤔 hoppas ni gillar det ändå!
Det här är slutet på del 1, nu kommer ni bara att få följa Lo och Tolv ett tag.