~Lo~

"Helvete" suckade Tolv och sparkade till en sten så den flög en bit bort och landade med en dov duns i sanden.
Det slog mig att jag sällan hörde honom svära och jag kunde inte låta bli att le för han såg rätt söt ut när han var irriterad, men jag sa inget för jag misstänkte att han inte skulle uppskatta att bli kallad söt. Istället försökte jag mitt bästa att muntra upp honom "Vi får gå bort till andra änden" föreslog jag "det kanske finns något i de gamla bilvraken?"

"Du är den mest positiva personen jag någonsin träffat" muttrade han lite gnälligt och drog fötterna efter sig i sanden.
"Tack?" skrattade jag och himlade med ögonen "och du är den starkaste personen jag träffat" flinade jag och fortsatte att babbla på och sa som vanligt för mycket innan jag insåg vad jag höll på med "och kanske den smartaste, Sofia och Jonna är ju helt klart smarta dom med, inte i klass med mig dock och verkligen inte med dig. Fast det kan ju ha med dina implantat att göra, vad vet jag" sa jag med en axelryckning och grävde i sanden med tåspetsen på skon för att se om det fanns något användbart i högen jag stod på "du är riktigt mystisk också, svarar typ alltid undvikande på min frågor men ändå så är jag helt säker på att jag kan lita på dig, är det inte konstigt?"

Jag lyfte på huvudet för att se upp på honom men insåg att han inte var kvar.
Tolvs ryggtavla blev mindre och mindre när han tog några snabba steg bort från högen som jag letade igenom och verkade ha bråttom att komma bort ifrån mig.
"Och trots att jag vet att du undanhåller något för mig" viskade jag tyst för mig själv och kände hur humöret sjönk. Slarvigt lyfte jag på en plåtskiva och skrek till av den plötsliga smärtan när den vassa metallkanten skar igenom min handflata och sanden under mig blev snabbt rödfärgad.

Jag hann knappt reagera innan han var framme hos mig och rev sönder sin egen tröja för att linda tygremsan runt såret.
"Förlåt" viskade jag och blundade för att inte svimma av synen av allt blod.
"För?" frågade han roat.
"För att jag är så klantig och nu kan jag inte hjälpa dig mer."
"Jasså" retades han "jag som trodde du gjorde det med flit för att slippa undan."
Jag gav honom en sur blick och stack fram hakan "kalla mig vad du vill, men jag är aldrig lat."
Han skrattade till och knöt åt det provisoriska bandaget lite hårdare "kom så går vi hem, såret behöver tvättas."
"Men komponenterna då?"
"Jag går ut och letar igen i morrn, jag tror jag vet ett bättre ställe."

Under resten av dagen sitter Tolv tyst framför skärmen och total ignorerar min existens. Jag försöker fördriva tiden så gått det går med min bultande hand och hamnar tillslut i hallen. I timmar försöker jag hacka bunker systemet, men när vi slutligen går och lägger oss är båda på dåligt humör och den natten plågas jag av mardrömmar.

Skuggan kommer närmre och närmre och jag känner hur paniken växer i bröstet. Jag har ingenstans att ta vägen! Buren är trång och låst, jag kan inte ta mig ut... jag trycker kroppen hårt mot gallret och skriker ut min rädsla om och om igen... dom kommer närmre .. och närmre...

"Lo!"

En arm ruskar om mig och tar tag om min midja. Hans röst tränger in i mitt medvetande och armen drar mig till sig, sakta känner jag hur verkligheten slår sönder drömmen och hans lugnande värme omsluter min kropp.
"Tolv?" viskar jag ynkligt och vänder mig om, genast känner jag en lugnande hand som stryker mitt hår.
"Det var bara en dröm" mumlade han lågt i mitt öra "du är säker här."
"Jag var tillbaka i buren" viskade jag hest och torkade tårarna.
Han kramade mig lite hårdare och generat inser jag att min kind är pressad mot hans nakna bröst "jag lovar att du aldrig kommer sitta i en sån igen Lo, lita på mig, aldrig mer" viskade han mot mitt hår.

Jag tvivlade inte på hans ord, hos Tolv kände jag mig alltid trygg. Men jag hade trott att det var tack vare bunkern, maten, lamporna, vattnet och klimatanläggningen.
Återigen insåg jag hur nära han låg, och hur varm jag kände mig inuti.
Han hade alltid varit omtänksam, tänkte jag, som när han hjälpte mig med såret. Han hade varit så noggrann och rengjort allt innan han sydde ihop det och efteråt hade han till och med hjälpt mig att dela min lunch och förklarat att han inte ville att jag skulle spilla allt i knät, i ett dåligt försök att dela maten med en hand. Det hade gjort mig glad.

Men det här var annorlunda, vi hade aldrig varit så här nära varandra förut. Visst, vi sov i samma säng, men det här var inte samma sak, känslan var... annorlunda.
Hjärtat slog hårdare i bröstet och plötsligt kämpade jag med andra sorters känslor. En ny typ av rädsla, för något som var helt okänt och en ny typ av värme som spred sig inuti, som elektriska stötar, genom min kropp.
Jag bet mig hårt i läppen, blundade hårt och hoppades innerligt att han inte skulle förstå vad jag tänkte på.

------
A\N

Åh, lilla Lo, inte lätt att veta vad som händer när man aldrig varit kär förut 😅❤️