[Det borde finnas en GIF-fil eller ett videoklipp här. Uppdatera appen nu för att sen den.]

~ Jonna ~

Jag drar undan det tunga tyget från ingången och nyser rakt ut av dammet som slår mig rakt i ansiktet.

Med irriterande sandkorn svidandes i ögonen kliver jag in i ett mycket behagligare mörker.
Solen hade inte hunnit värma upp luften till sin olidliga nivå ännu, men månader av hetta fick det ändå att stinka unket av svett och motorolja i det trånga, provisoriska förtältet.

"Sofia?" Jag scannade av rummet tills jag upptäckte en mörk slank arm och blå lockar i en hög med diverse textilier "du sa att du skulle montera den nya blockaren." Med min allra vänligaste ton försökte jag att inte låta så irriterad som jag kände mig, att spela på skuldkänslor brukade alltid fungera bättre, men vem försökte jag lura egentligen? Jag hade aldrig varit bra på att hålla masken. Så efter en halv minuts väntan sparkade jag till den gamla rostiga plåtburken som låg vid mina rastlösa fötter, rakt mot sovhörnan och röt till "IDAG!"
Ett par yrvakna mörka ögon kisade upp mot mig från berget av filtar i det skräpfyllda hörnet, men hon gjorde ingen ansats att resa sig.

"Kasta hit mina kläder" muttrade hon grötigt efter att jag stirrat på henne tillräckligt länge, med armarna i kors och sammanbitna läppar.
Jag skakade på huvudet och väntade så tålmodigt jag orkade, tills hon behagade sig att sätta sig upp. Rörelsen fick täcket att glida ner och Amandas nöjda ansikte tittade fram bland all bråte.
"Du med tjejen!" Jag slog frustrerat ut med armarna "är det bara jag som är orolig, eller? Hannes och Lo har varit borta i dagar!"

"Lugna dig morsan" retades Sofia och drog på sig ett par oljefläckiga jeansshorts, ett linne och en alldeles för stor skjorta som hon knöt runt midjan "jag fixar den på en timme."
"Säkert" muttrade jag irriterat och slet åt mig en vattenflaska från en av de många skrothögarna som var utspridda över hela vårt hem "Amanda du förbereder tunnorna, Carl tror att det ska regna i natt."
"Han tror alltid att det ska regna" fnissade hon och ryckte av sig täcket, helt ogenerad över att visa sin nakna kropp "och han har alltid fel."

"Order är order" svarade jag med en axelryckning och lämnade tjejerna så att de kunde klä sig.

Ljudet av motorcykeln fick mig att le, han var äntligen tillbaka i alla fall. Jag hatade verkligen när vi var utspridda på olika håll, vi skulle alltid vara säkrare i grupp.
Jag höjde handen mot pannan och skyddade ögonen så fort jag klev ut i solljuset.
Det starka dagsljuset kunde göra vem som helst blind och jag var inte sugen på att bli av med ännu en kroppsdel, och ögon var extra svåra att komma över.

"Vart fan är alla?" muttrade den lätt hesa mansrösten.
Jag vred skallen mot den rostiga gamla motorcykeln, den som blivit ombyggd så många gånger att den liknade mer en tank än en Ducati, och nickade åt Carl som precis vred om nyckeln och stängde av den rasslande motorn.
"Nyvakna" svarade jag med ett leende.
"Du är för snäll mot dom Jo" muttrade han men leendet visade en helt annan känsla, en lättnad över att allt gått bra när han var borta.

"Välkommen hem Carl" svarade jag med ett liknande leende och lät blicken glida över honom när han klev av hojen och kom fram för att ge mig en puss på kinden.
Han såg oskadd ut, lite skitigare kanske, men annars som vanligt. Iklädd den nitade skinnjackan som han älskade mest av allt, den klassiska skitiga, en gång vita T-shirten, byxor med diverse fläckar, tryck och påsydda fickor innehållandes allt han behövde ha med sig. Men det mest utmärkande var nog hans kritvita hår i kontrast till solbrännan och det alltid vältrimmade vita skägget.

"Törstig?" frågade jag och erbjöd honom vattenflaskan.
"Alltid" grymtade han men ignorerade vattnet, istället böjde han sig ner och spände loss en sadelväska som han slängde bort till Sofia som precis klev ut ur tältet.
"Till generatorn" sa han bara och gick förbi oss in till Amanda.

"Är han på bra humör, eller?"
Jag ryckte på axlarna "kunde varit värre."
"Vi är alla oroliga Jo" sa hon och la en hand på min axel.
"Så varför står du kvar här? Gå och gör ditt jobb" fräste jag irriterat.
"Du borde testa att sova på nätterna gumman," ropade hon över axeln och lunkade bort mot köket "så slipper vi kanske ditt jävligt pissiga morgonhumör."
"Och vem fan ska hålla vakt när ni sover?" fräste jag tillbaka och klunkade i mig det ljumna, ljusbruna vattnet.

"Kommer du?" ropade Carl irriterat från tältet "vi måste snacka."
Jag himlade med ögonen och gjorde mig redo för en utskällning. Helvete, alla var på så sjukt dåligt humör sen killarna försvann.
Jag traskade långsamt efter, men den här gången kom jag ihåg att blunda och hålla för andan när jag drog undan skynket, samtidigt som jag nästan krockade med Amanda som var på väg ut.

"Låt han inte köra med dig" fnittrade hon och rättade till Mimmi-öronen som hon envisades med att alltid ha på sig.

På en stor kudde och med kängorna vilandes på en rostig tunna satt han som vanligt och slipade sina knivar. Som om han aldrig ens varit borta.
"Det är frukost dags"
"Det är viktigt" svarade han kort och pekade på en pall.
"Så du hittade vad du letade efter?"
"Mer."

Jag satte mig ner på pallen och vilade underarmarna mot låren för att spänna ögonen i honom "flerords-meningar, tack."
Han rynkade pannan och la undan knivarna bredvid sig för att stirra tillbaka "Skippa attityden, tjejen"
"Vart är dom?"
"På väg hem, men Harvarna var i vägen."
"Så du lämnade dom" suckade jag och lutade mig tillbaka mot en tältpåle.
"Dom är hemma om två, tre dagar Jo."

Jag nickade några gånger, visst, jag var glad att han var försiktig. Harvarna var inte att leka med, men Lo och Hannes hade varit så nära. Det var frustrerande som fan.

"Jag har fått tag på ny info" fortsatte han "det finns en person som kallas Tolv."
"Tolv?"
Han nickade och började snöra av sig sina bruna, tunga kängor "det sägs att den vet hur man tar sig in i Vegas."
"Och vart finns den här Tolv?"

Han suckade nöjt när han sparkat av sig kängorna, lutade sig tillbaka med händerna bakom skallen och slöt ögonen "på slavmarknaden."
"Helvete Carl!" fräste jag "vill du skicka oss på ett jävla självmordsuppdrag?!"
Han öppnade ögonen långsamt och såg mig rakt i ögonen "är det inte värt det? Ett liv i Vegas, utan sand, sönderbränd hud och med allt vatten man kan önska sig?"

Jag stönade högt och gömde ansiktet bakom händerna. Jag behövde tänka, det var ett jävligt stort beslut "Litar du på källan?"
"Jonna," sa han med sin lugnaste, mest allvarliga röst "jag skulle aldrig skicka ut er på ett sånt uppdrag om jag inte var säker på min sak."

Jag nickade men gned mig i pannan "vi får ta ett möte när killarna är hemma."
"Gå och ät frukost" flinade han och drog en filt över sig "jag blundar en stund."

Jag reste mig och gick mot utgången "skönt att ha dig hemma Carl."
"Var inte så jävla blödig Jo" retades han men leendet visade tydligt att hans hjärta smälte.