~Lo~

"Är du inte trött?"
"Nej."

Jag stönade och stirrade på den breda ryggen framför mig, han hade inte sagt ett ord på flera timmar, bara gått målmedvetet framåt och jag hade glatt promenerat efter som en lydig liten hundvalp. Men tillslut tog sångerna slut och musklerna började värka och skavsåren blev större och större i de fuktiga, osande kängorna.

"Kan vi stanna snart?" frågade jag så mjukt jag förmådde utan att låta gnällig, jag ville ju inte irritera honom i onödan.
"Nej."
Hans korta svar fick min mun att dra ihop sig till den suraste min jag förmådde, den höll i tre minuter tills frågorna bubblade upp igen.

"Bor du långt bort? Hur ser det ut där, har du en egen brunn eller samlar du regnvatten?" jag drog efter andan innan jag fortsatte "vi har ett reningsverk till våran brunn men rören är gamla så vattnet är rätt oljigt och och missfärgat."
Jag skrattade när jag tänkte tillbaka på alla gånger som vi rusat bort till vattenstationen och alla i lägret fick hjälpas åt för att laga rosthögen innan hela skiten tömdes och vi blev utan vatten.
"Ibland spricker en ventil, jag vet inte hur många gånger Sofia har lagat den men det smakar bensin om vattnet ändå" flinade jag och kliade mig på underarmen där solsvedan började bli värre. Min hud skulle aldrig vänja sig vid det här klimatet, trots att jag bott under samma stekande sol hela mitt liv.

Jag såg mig omkring i ökenhettan och insåg att allt såg precis likadant ut, det knöt sig i magen, jag var tvungen att helt och fullt lita på att Tolv visste vart han skulle och att han inte höll på att lura in mig i något.

"Vi har letat efter reservdelar i flera veckor" fortsatte jag tillslut "vi har till och med försökt göra egna, men dom går sönder hela tiden, jag tror vi är inne på det sjunde försöket nu."

Plötsligt stannar den huvudet längre mannen så tvärt framför mig att jag går rakt in i hans rygg, kroppen framför mig är så hård och står så stadigt i sanden att jag tappar balansen och stapplar bakåt efter krocken "Jösses killen, du är hård som sten" kvider jag och gnider min ömma näsa.

"Dricker du bensinblandat vatten?" frågade han utan att reagera på min smärta när han sneglade på mig över axeln och höjde ett ögonbryn.
Jag ryckte på axlarna som vanligt, det kändes som att det var mitt signum vid det här laget.
"Vad är alternativet liksom?"
"Skaffa ett nytt reningsverk" konstaterade han kort och började gå igen.

"Ja men visst" skrattade jag och plockade upp en avlång sticka i nån aluminium liknande metall från marken och svingade den i luften "jag svingar bara mitt magiska trollspö och så går alla våra önskningar i uppfyllelse" sa jag med förställd röst och skuttade omkring honom med yviga rörelser och låtsades trolla fram saker åt höger och vänster.
"Är du törstig min herre? Låt mig få erbjuda dig den mest fantastiska lemonad fylld med något så exotiskt som fyra iskuber!"

Han himlade med ögonen åt min utsträckta hand och totalignorerade mitt fantastiska skådespel.
"Har du druckit lemonad någon gång?" frågade jag utan att lägga någon vikt på hans känslolösa ansiktsuttryck.
"Ja."
"Hur smakar det?" frågade jag nyfiket.
"Beror på vad den innehåller, oftast sött men ibland lite syrligt."
"Vad är godast då?"
Han suckade och skakade på huvudet "SÅ många frågor Lo."
"Men självklart!" utbrast jag glatt "du är den första människan jag har träffat på evigheter! Jag är nyfiken."
"För nyfiken" konstaterade han, men jag la inte märke till någon irritation i rösten så jag fortsatte skutta runt och le mitt allra störst leende.
"Du kan knappast klandra mig för det" svarade jag bara och lipade åt honom innan jag trollade fram ett sånt där strutformat glas med tre olikfärgade kulor i, med en brun slingrande grej över, något vitt som liksom rann ner och en röd glänsande grej på toppen, bara till mig själv.

En Sundae.

Inte för att jag hade en aning om vad det var för något men ända sedan jag sett den gamla nötta bilden så hade jag alltid velat smaka på en.
Jag måste ha varit omkring fjorton när Hannes och jag hade rotat igenom en stor övergiven byggnad och bilderna hade suttit kvar på väggarna.
På reklamen fanns det även två barn, jag mindes att dom såg så glada ut. En känsla som jag sällan känt när jag var i samma ålder som dom och på något sätt så hade jag inbillat mig att om jag bara fick smaka på en sån så skulle jag bli lika fylld av lycka som barnen på bilden.
Minnet satt som etsat i mitt huvud och det var det första jag skulle göra i Vegas, jag skulle äta en sån. Det hade jag lovat mig själv.

"Har du ätit glass någon gång?"
"Det har hänt."
"På riktigt?!" jag sprang ikapp honom så jag hamnade mitt emot och började gå baklänges framför honom "vad är det där slingriga bruna? Och vad smakar det? Är det liksom krämigt eller hårt? Är det olika smaker på dom olika färgerna" jag drog hastigt efter andan men fortsatte att prata lika snabbt "och är det verkligen något som alla barn förtjänar på sin födelsedag?" frågade jag ivrigt och stirrade intensivt in i hans för en gångs skull ganska roade ögon.

Han stannade till och gav mig ett nästan sorgset leende "du har aldrig ätit glass" konstaterade han "och du vet inte vad chokladsås är."
"Ehm.. nej" svarade jag men kände mig inte ledsen över det, dock lite frustrerad över att han undvek mina frågor.
"Det är kallt, och dom olika färgerna har olika smaker" började han men kom inte längre innan jag avbröt honom "kallt?"
"Ja, glass är en kall dessert."
"Perfekt efter en lång vandring i öknen" mumlade jag med drömmande blick och lät tungan glida över läpparna.
"Tyvärr har jag slut på glass" svarade han som om han hängde på min fantasi lek "men jag kanske har en och annan chokladbit hemma."

Jag stannade med ens i mina fotsteg och stirrade med vidöppen mun på honom "V-va sa du?"
Med ett leende la han tummen och pekfingret om var sin sida om min haka innan han lutade sig fram och viskade "var tyst och gå på, så ska du få en choklad bit när vi kommer hem."

Jag har aldrig gått så målmedvetet som då.