Duggregnet hindrade ingen från att trängas i värmen runt grillen. Musiken strömmade ut från stora högtalare i partytältet. Flera ljusslingor i taket lyste upp i mörkret. Alva lämnade grillen och gick mot tältet för att ta skydd från regnet som tilltog i styrka. Både mörkret och kylan påminde dem alla om att hösten lurade bara ett stenkast bort.

På ett runt bord stod flera glas med bål kvar. Den smakade sött och fruktigt, Sebbe hade verkligen lyckats blanda den bra. Alva smuttade på drycken och såg på en grupp med tjejer som spelade något kortspel. Spelet verkade gå ut på att komma ihåg så många kort som möjligt och när det blev fel var det dags att dricka. Som gjort för att bli alldeles för full.

"Står du här och gömmer dig."

Hampus kom in i tältet, bärande på två fulla chipsskålar.

"Jag skulle inte kalla det för att gömma mig, jag är bara inte tillräckligt onykter för att inte bry mig om regnet", svarade Alva retsamt.

Hampus ställde ifrån sig skålarna på långbordet innan han kom tillbaka till Alva. Musiken var så hög att de var tvungna att höja rösterna för att höra varandra ordentligt.

"Hur känns det då?" undrade Hampus och fick bort kapsylen från ölflaskan med hjälp av en snusdosa som låg på bordet.

"Vad menar du?"

"Med det där."

Hampus nickade i riktning mot grillen. Till en början kunde Alva inte se något speciellt men när hon tittade lite åt vänster såg hon Simon och Angelica under päronträdet. De var så sammanslingrade att deras kroppar såg ut som en.

"Så länge han tycker om henne på riktigt så är jag glad för hans skull."

"Tror du att han låtsas?" Hampus höjde på ögonbrynen.

"Nej, eller jag vet inte vad jag tänkte. Jag är bara rädd att han trycker undan andra känslor. Men jag vet inte, det är svårt att prata med honom om det."

"Vill du veta en sak? Du och Simon är exakt likadana. Ni tänker alldeles för mycket. Förresten så måste du komma ihåg att han är kille, vi klarar bara av att tänka på typ en sak åt gången och just nu verkar han tänka väldigt mycket på Angelica."

Alva log och skakade på huvudet åt Hampus kommentar. Han hade alltid varit så lättsam och rolig. Innan hon hann svara något fick Hampus order om att vara med i kortspelet. Utan att tveka anslöt han till tjejerna och fyllde på allas små shotglas med en klar vätska.

Det var konstigt hur känslor kunde förändras. Nu stod hon ensam på en fest, nästan nykter och betraktade alla andra, utan att faktiskt känna sig ensam. De flesta firade den sista sommarlovshelgen ordentligt och skulle garanterat spendera sin sista lediga dag med att må pyton. Det tänkte inte Alva göra. Mått dåligt hade hon gjort tillräckligt den här sommaren. Alla verkade ha så roligt och det uppskattade hon. Hon hade också roligt, även om hon säkert uppfattades som tråkig. Grejen var bara att hon hade så mycket att tänka på, det fanns inte riktigt plats för vare sig alkohol eller för många konversationer. Det räckte med musiken som bedövade hennes huvud.

Klockan närmade sig midnatt och Alva kände sig färdig med festen. Hon gick mot huset för att leta reda på Sebbe. I det rymliga och ljusa köket stod han och en långhårig kille hon inte visste namnet på. Tillsammans förberedde de någon slags bakelse. Det hade kunnat vara en kladdkaka men den färgglada smeten ovanpå gjorde att hon tvivlade. Killarna brast ut i skratt när de upptäckte att de inte längre var ensamma.

"Vilken tur att du kom", sa Sebbe och gestikulerade mot kakan. "Det här var tamefan inte våran starka sida. Har du sett något värre någon gång?"

"Det ser så illa ut att jag inte ens kan försöka att rädda den", svarade Alva med ett leende. "Men det smakar säkert bra ändå."

"Visst", skrockade den långhåriga killen och kavlade upp skjortärmarna.

"Jag tänkte faktiskt tacka för mig, det har varit jättetrevligt men jag ska upp tidigt imorgon."

Vita lögner var bra att ha ibland. Sebbe gav henne en snabb kram och försäkrade henne om att det snart skulle bli fest igen.

"Har du sett Simon?" Hon ville inte gå utan att säga hejdå till honom.

"Sist jag såg honom var han i tältet. Vad fan gör du?"

Sebbes kompis var i full färd med att bygga ett litet torn av kaksmulor ovanpå deras misslyckade bakverk. Alva lämnade dem åt sina egna öden och började leta efter Simon.

Tältet hade fyllts på med folk i takt med att regnet blivit ihållande. Hon hittade honom längst in i hörnet, mitt uppe i en livlig diskussion med Hampus. När Simon fick syn på Alva välkomnade han henne med en vinglig kram.

"Kan vi gå ut en stund?"

"Det re...gnar", sluddrade Simon tillbaka.

Efter en liten dos övertalning gav han med sig och följde med henne ut. De tog skydd i carporten. Regndropparna dunsade mot plåttaket. Simon såg med stora ögon på henne när hon önskade honom en fortsatt trevlig kväll och en stark uppmuntran till att dricka några glas vatten.

"Varför ska du hem gå redan hem nu?"

Hon skakade på huvudet. Hade han varit såhär onykter någon gång tidigare? Var det Angelica som var orsaken till det?

"Det är en dag imorgon också", sa hon och hörde själv hur gammal hon lät.

"Men det är mycket roligare när du är här förstår du väl."

"Jag tror att du kommer klara dig alldeles utmärkt", svarade hon med glimten i ögat.

Simon verkade inte förstå vad hon menade. Han lutade sig mot väggen, blundade och svajade till. För ett ögonblick blev Alva rädd att han skulle kräkas mitt framför Sebbes pappas nya bil.

"Du måste titta i din brevlåda", sa Simon och rätade upp sig.

"Varför då?"

"Lova att du gör det."

"Det kommer ingen post på helgen."

"Sånt vet väl inte du." Han log finurligt. Ett sms fick honom att titta bort från Alva. "Men du... vi ses", sa han och la ner mobilen i jeansfickan igen.

"Ta hand om dig." Alva kände ett sting av oro i kroppen. Simon var inte sig själv. Berodde det enbart på alkoholen?

"Brevlådan", påminde Simon och vinglade iväg mot partytältet där festen levde sitt bästa liv. "Ring mig sen. Eller imorgon kanske."

Alva hann inte svara något innan han hittat någon annan att prata med. Något märkligt var det. Hans besatthet av brevlådan fick henne att vilja rusa hem. Snackade han bara skit eller fanns det faktiskt något där?

Ellinor var på väg och skulle när som helst vara framme. Alva var så glad och tacksam över sin nyfunna vän som verkade ställa upp när hon minst anade det. Att köra mitt i natten stod inte högt upp på mångas önskelistor.
De lyssnade på rockmusik hela vägen till lägenheten. Ellinor trummade mot ratten och sjöng med så högt hennes stämband klarade av. Det var omöjligt att inte dras med av hennes energi.

"Säkert att du är okej?" Ellinor sänkte volymen och såg strängt på Alva som precis stigit ur bilen utanför hyreshuset.

"Hundra procent. Det är väl bäst att jag kollar brevlådan nu."

Ellinor vek ihop sin hand till en telefonlur och förde tummen mot örat och lillfingret mot munnen. När Alva nickade till svar höjde hon volymen igen, vände runt på parkeringen och gasade därifrån med en rivstart. Hon hade fler vänner som skulle skjutsas, men de skulle bara vidare till en annan fest.

Brevlådan lyste vit i mörkret. Tredje från vänster. Pulsen slog hårt när hon långsamt gläntade på locket. Där i låg ett vitt kuvert. Till Alva stod det skrivet på utsidan. Snabbt plockade hon upp det och småsprang mot porten, tog trapporna två steg i taget.

Lägenheten var tyst och tom. Ester sov över hos en kompis och morsan hade lämnat en lapp med ett kryptiskt meddelande om att hon var ute och kanske skulle bli sen. Kunde det vara möjligt att hon var på dejt? Alva log åt tanken men kände sig korkad. Det var större chans att att morsan vann på lotto än valde att träffa en ny karl, ändå sa magkänslan att det trots allt inträffat.

Alva hade inte tid att tänka på morsan. Brevet i handen kallade på hennes uppmärksamhet. Hon stängde in sig på sitt rum, satte sig vid sminkbordet och tände mysbelysningen runt spegeln. Dunklet gjorde henne lugnare.

Bästa Alvisen.
Jag vet inte hur jag ska få ur mig allt som jag vill säga till dig, därför testar jag att skriva ett brev fyllt med hälsningar från hjärtat.
Du är helt fantastisk och jag önskar att du någon gång skulle få möjlighet att se dig själv ur mina ögon.
Det har varit en konstig tid för oss båda. Skiten med Adam förtjänade du verkligen inte, men kanske behövde du gå genom den för att växa och bli starkare. För det har du gjort och blivit.
Vad jag känner är fortfarande inte lätt att beskriva. Jag tycker liksom om dig på ett sätt som jag aldrig tidigare tyckt om någon annan på. Men det är heller inte sådär starkt och stormigt som det kan bli när man är nyförälskad. Mer en känsla av att jag vill skydda dig från allt ont och att jag alltid vill ha dig nära.
Jag vet inte vad jag och Angelica är. Vi hänger bara, utan tjafs och konflikter. Okomplicerat. Jag tror det är bra för mig att testa leva lite utanför mina ramar och hon verkar känna likadant. Framförallt hjälper det mig att se på saker och ting från andra vinklar. Jag hoppas verkligen att det inte gör dig ledsen.
När jag ändå vänder ut och in på mig själv måste jag erkänna en sak som har gnagt i mig en lång tid nu. Minns du när jag försökte anklaga Adam för att ha stulit brorsans moped? Jag ljög. För att få dig att ogilla honom lika mycket som jag gjorde. Förlåt mig, förlåt tusen gånger om. Jag vet att det var jättefel.
Jag vet också att Adam har en ny tjej, men det kanske du redan visste? Förmodligen vill du inte ha den infon men jag vill inte sitta inne med den utifall att du vill veta.
Förhoppningsvis läser du det här dagen innan skolan börjar, kanske är du bakis och känner dig eländig. Kom då ihåg att vi har en tradition första skoldagen, så kanske det känns bättre. För visst ska vi ha glassätartävling en sista gång som gymnasieelver?
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Ring mig när du läst det här.
/ Din Simon.

Tårarna strömmade ner längs Alvas kinder. Vad hade hon gjort för att förtjäna en så fin vän? Hon förmådde sig inte ens att bli en gnutta arg över hans fula lögn. Det fina övervägde. Oron över att känslorna en dag skulle ta över för någon av dem fanns fortfarande men Alva insåg att det inte var något hon kunde gå runt och vara rädd för. Ville båda lösa problemen skulle det alltid gå att reda ut dem. Det var hon säker på. Mer än någonsin efter att ha läst brevet. Att Adam hade en ny tjej påverkade henne knappt ingenting. Möjligtvis tyckte hon lite synd om tjejen.

Livet hade sina prövningar och skulle alltid ha det, men hon kände sig stark och redo för att möta dem. Hon var fri och längtade ut, världen låg framför henne.

Sommaren var över. Vänskapen var det definitivt inte.