Veckorna som följde var lugna och stillsamma, åtminstone relationsmässigt. Simon försökte spendera så mycket tid som möjligt tillsammans med Hampus. Ali hade åkt på utlandssemester med sin familj, Sebbe var på fotbollsläger och Alva jobbade för det mesta.

Hampus var allt annat än ett dåligt sällskap, i alla fall om man frågade Simon själv. Hans föräldrar skulle kanske haft en annan åsikt. Men Simon gillade att leta genom de vuxnas alkoholskåp när priserna i barerna var alldeles för dyra. Att testa bilens topphastighet, som till hans besvikelse inte var speciellt hög, när motorvägen låg öde var också roligt men förmodligen skitdumt. En annan kväll hade de klättrat över ett staket för att gratis ta sig in på en konsert i grannstaden.

Det hade hunnit bli slutet på juli och Simon och Hampus hängde på stranden. De hade lagt ut ut sina handdukar så långt bort från de övriga badgästerna som möjligt, vilket resulterat i att de nästan befann sig i skogen. Trots att Simon städat i sanden innan han la ut handduken kände han flera kottar som gjorde ont mot ryggen. Men han tänkte inte klaga, han gillade att de kunde prata ostört med varandra.

"Hur gick det egentligen med hon den där Angelica? Visst hette hon så? Blev det inget?"

Hampus plockade ut sina hörlurar och satte sig upp. Simon funderade över vad han hade lyssnat på som fått honom att tänka på henne.

"Vi hörs lite då och då men har inte träffats något mer."

"Varför inte?"

Frågan hade inget enkelt svar. Sanningen var att det nog var han själv som krånglat till det. Hon hade velat träffats men Simon hade dragit lögnen att han kände sig krasslig. I själva verket var han rädd att Angelica skulle börja hoppas på något som han inte var redo att ge henne.
En lång stund övervägde han med sig själv om det här var något han kunde prata med Hampus om.

"Det blev lite rörigt", svarade Simon, fortfarande osäker på vad han kunde berätta och inte.

"Vadå rörigt? Berätta. Vi litar väl på varandra?"

Simon satte sig också upp, greppade en näve sand och kastade den mot Hampus. Vinden fick tag i de flesta kornen och Hampus brast ut i skratt åt hans misslyckade kast.

"Klart vi gör det. Men det är typ komplicerat. Eller var det i alla fall."

"Men berätta då, jag är grym på att lösa problem! Fick högsta betyg i det i högstadiet."

Simon himlade med ögonen. Han valde ändå att börja berätta. Lite visste Hampus redan, men långt ifrån allt. Historien om branden fick honom att gapa av förvåning, berättelserna om Adams dåliga beteende gjorde hans ögon svarta och när Simon kom till delen som handlade om Alva blev han knäpptyst.

"Jäklar vad ni ställt till det, allihop", sa Hampus, fortfarande med höjda ögonbryn och rynkad panna. "Men du och Alva umgås väl som vanligt igen?"

"Ja det gör vi väl. Det går över förväntan."

"Hur känner du nudå? När det kommer till Alva alltså."

Simon tittade ut över sjön. Ett vattenkrig mellan ett tiotal barn pågick i strandkanten. Föräldrarna gjorde sitt bästa för att hålla koll på dem utan att själva bli blöta.

"Jag vet ärligt talat inte. Det känns inte som det gjorde då i alla fall. Nu är det lugnare på något vis, mer som förut."

Hampus nickade långsamt.

"Vill du veta en sak? Jag, Sebbe och Ali brukade ha vadslagning om hur lång tid det skulle ta tills du och Alva blev tillsammans. Det var längesen nu för efter två år gav vi upp och konstaterade att ni är sånna där härliga människor som kommer vara vänner för evigt. Utan massa drama och skit liksom. Då blev vi lite avundsjuka istället."

Simon fick lust att putta ner Hampus till vattenkriget och säga till barnen att den blonda, korta och lite halvknubbiga tomten var måltavlan.

"Era jävlar", svarade han och log.

Hampus skrattade bara och fällde ner solglasögonen som han haft på huvudet.

"Men ärligt nu Hampus. Hur vet man om man är kär? Eller håller på att bli det?"

"Och det frågar du mig, supersingel nummer ett? Den frågan borde du vända dig med till Sebbe istället. Han blir ju kär varje vecka."

"Både du och jag vet att han förmodligen aldrig har varit kär på riktigt."

Hampus reste sig upp och flyttade handduken en bit. Kottproblemet verkade ha drabbat även honom.

"Om vi ska följa min storebrors råd så har jag en fråga till dig", sa Hampus med retsam ton.

"Vadå?"

"Kan du umgås med henne utan att vilja slita av henne kläderna? Utan att vilja röra vid henne?"

"Idiot."

Den här gången träffade sanden sitt mål. Hampus var snabb att skydda ansiktet med händerna. Simon var beredd på en motattack som aldrig kom.

"Jag väntar på ett svar", sa Hampus och la sig ner. Än hade han inte gett upp hoppet om att åtminstone bli lite brun. Efter arton år borde han ha lärt sig att han hade helt fel gener för det.

"Jag kan hänga med henne utan att vilja göra det du sa, så svar ja."

"Då är du inte kär."

"Är du säker på att det är så enkelt?" Simon var skeptisk.

"Inte fan vet jag, men jag försökte ge dig svar på en helt puckad fråga."

Båda började skratta. Det var inte längre bara solen som värmde. Kanske hade Hampus bror ändå en poäng. De senaste veckorna hade Simon inte ens tänkt på Alva på det sättet, han hade inte velat kyssa henne eller hålla om henne extra länge. Hade han blivit lurad av sig själv för att allt hade varit så rörigt? Ingenting hade varit lätt och kanske var förvirrade känslor ett resultat av det.
Han hade varit så rädd att förlora henne helt till Adam.

Ett sms fick Simons mobil att plinga till. Alva var på väg till stranden. Tio minuter senare kom hon gående i tofflor, jeansshorts och en stor vit skjorta. Över axeln hängde strandväskan.

"Tjena grabbar", hälsade hon och slog sig ner direkt i sanden. "Ska ni sitta här hela eftermiddagen eller har ni tänkt att bada också?"

Hon tog av sig kläderna. Baddräkten som hon hade under var en röd- och vitrandig som hon fått av Simons mamma förra sommaren.

"Sisten i vattnet bjuder på shots ikväll", ropade Hampus och började springa mot sjön.

Simon hade knappt hunnit rest sig upp när både Alva och Hampus plaskade runt. Vattentemperaturen hade blivit svalare efter en period med lite sämre väder och han fick lust att vända tillbaka när vattnet nådde honom till låren.

"Kom igen då tönt", ropade Hampus som inte verkade förstå att vattnet inte var skönt. Inte heller Alva verkade besvärad av temperaturen för hon hade simmat ut en lång bit och såg inte ut att ha några planer på att gå upp.

Simon stålsatte sig och sprang längre ut, kastade sig framåt och lät den varma kroppen kylas ner. Han ruskade på huvudet så det stänkte lång väg kring honom när han kom upp till ytan igen. Hampus applåderade och belönade honom med en busvissling. Några ynka minuter fick räcka i vattnet. Han lämnade sina vänner och återvände till skogsbrynet. Angelica hade hört av sig under tiden de badat. Hon undrade om han ville träffas någon dag.

"Vad sitter du och ler åt?"

Hampus hade kommit upp från vattnet och roade sig med att stryka bort vatten från sin mage så att det landade rakt på Simon.

"Ingenting", svarade Simon snabbt.

Han kände sig larvigt glad och det kändes inte konstigt att tacka ja till att ses. Han tittade upp från skärmen och såg på Alva som lekte med två små barn i vattenkanten. Barn hade alltid tyckt om henne. Hon såg att han tittade på henne och vinkade glatt. Simon vinkade tillbaka och tänkte att allting skulle ordna sig. Bara hon inte hade något emot att han träffade Angelica. Tänk om hon skulle vara lika negativ till det som han varit mot att hon var med Adam? Och om hon blev sur, hur skulle han tolka det då?

"Nu tänker du alldeles för mycket", konstaterade Hampus som iakttagit Simon.

"Du har nog rätt", mumlade han och tänkte för sig själv att han var tvungen att prata med Alva. Ingen fick bli sårad igen. Dessutom var han inte helt säker på att skadorna var helt reparerade. De hade trots allt inte pratat så mycket mer om det jobbiga som hänt, de hade tassat runt ämnet som katter gjorde kring het gröt. Men kanske var det bäst så. Allting behövde inte ältas om och om igen. Gjort var gjort.