Natten hade varit sömnlös. Med tunga steg klev Alva av bussen och fortsatte mot Adams hem. Både han och hans pappa var hos mamman som bodde närmre sommarstället. Adam hade skrivit att det låg en extranyckel under en lös bräda i yttertrappan.

Handen darrade när hon förde nyckeln mot källardörrens lås. Det var alltså såhär det skulle sluta. Hon skulle hämta sina saker och sen skulle de aldrig mer prata med varandra. Ångesten rev och slet i henne. Samtidigt som hon kände sig lättad över att tagit beslutet var hon helt förkrossad. Hur skulle hon ta sig vidare utan honom i sitt liv?

Saknaden blev påtaglig när hon gick runt i källaren. Allting luktade som Adam. Alla saker påminde henne om saker de gjort tillsammans. Hon satte sig på sängkanten och brast ut i gråt när hon tänkte på alla mysiga nätter hon somnat i hans famn. Det skulle aldrig mer hända. Allt var över. Skulle aldrig mer komma tillbaka. Adams kapitel hade passerat och lämnat henne i spillror.

Hon kom upp på fötter igen och började samla ihop kläder och smink i ryggsäcken hon haft här sen de blev tillsammans igen. Innan hon stängde igen den tog hon ett extra varv för att försäkra sig om att inget var kvarglömt. Adam skulle inte få en anledning att kontakta henne för att berätta att hon glömt en tofs eller ett hårspänne. Inte en chans.

På byrån i hallen, bland plastblommor och ljus som Alva ställt dit, stod ett fotografi. Hon hade inte sett det innan. Bilden föreställde henne och Adam på stranden, båda med stora leenden och med solnedgången i bakgrunden. Hon mindes när de tagit bilden. Det hade varit en bra dag. Den tunga känslan i kroppen blev värre. När hade han ramat in fotot och ställt det där? Hade han väntat på att hon skulle se och kommentera det? Snyftande vände hon ryggen åt byrån, slängde upp väskan på ryggen och lämnade källaren en sista gång.

Hon valde att promenera hem till lägenheten. Det sista hon ville var att andra passagerare på bussen skulle glo på hennes rödmosiga ansikte. Med blicken fäst ner i marken gick hon långsamt längs trottoarerna och gångvägarna utan att behöva hälsa på någon.

Vid den fula gamla lekparken intill hyreshuset stannade hon upp och slog sig ner på samma gunga hon suttit på för bara ett dygn sen. Då hade hon gjort slut första gången men blivit avbruten av en brand. På ett sätt gjorde det henne stolt att hon tagit mod till sig under natten och ringt upp honom för att säga samma sak igen. Bara för att vara säker på att han förstått. Hon hade klarat av att lägga på trots att han gråtit högt. Någon annan fick trösta honom.

Försiktigt fick hon gungan i rörelse. Hon hade inte gungat sen hon var liten. Med slutna ögon låtsades hon att hon flög. Flög i en värld där Adam inte existerade. Hon bromsade in farten så ingen skulle hinna se henne.

Mörka moln tornade upp sig på himlen och tog över efter den soliga dagen. Vinden friskade i och Alva började frysa, men hon kände sig inte redo att gå in riktigt än. En liten stund till tänkte hon sitta kvar.

Det värsta var att hon kände sig så fruktansvärt dum. Om hon inte gått med på att bli tillsammans igen hade inget av det här hänt. Hon hade inte suttit ledsen på en gunga mitt i sommaren. Hon och Simon hade fortfarande varit oskiljaktiga. Hon hade inte sjukskrivit sig från sommarjobbet. Hon hade umgåtts med Alice och Jenny. Först nu förstod hon hur mycket hon offrat för att försöka få relationen med Adam att fungera. Allt för att försöka läka hjärtat som var sönder efter deras första uppbrott. Det låg nog rätt mycket sanning i påståendet att ett hjärta inte kan bli helt på samma ställe som där det gick sönder. Varför hade hon inte förstått det redan från början? Trots att deras andra försök inte blivit långvarigt hade det varit oerhört påfrestande.

Stora regndroppar började falla. Alva gick till porten. Hon såg på de klottrade signaturerna medan hon tog sig upp för trappan. I lägenheten luktade det nygräddade bullar. Bakade Ester? Alva blev förvånad när det inte var lillasystern utan morsan som stod vid ugnen, beredd att ta ut den varma plåten.

"Vill du fika sen?" Morsan såg på Alva med vänliga ögon bakom glasögonen.

Alva nickade. Rösten skulle inte hålla om hon försökte prata.

"Det är slut va?"

Morsan öppnade ugnsluckan och tog ut plåten med de gyllenbruna bakelserna. Ett stolt leende sprack upp i hennes ansikte när hon såg resultatet. Alva blev glad av att se sin mamma med energi men hon lyckades inte le, inte ens litegrann.

"Ja", svarade hon med sprucken röst.

"Det är bara att gråta. Så mycket du behöver. Och prata, det är viktigt. Med mig, Ester, Simon eller vem som helst. Vi finns här för dig."

Alva vände sig bort för att dölja de fuktiga ögonen. Morsans omtanke gjorde henne rörd. Ljudlöst smet hon iväg till sitt rum, stängde dörren tyst efter sig och sjönk ihop på den runda mattan mitt på golvet. Hon var inte ensam. Det var viktigt att hon inte glömde bort det.

I mobilen väntade två olästa meddelanden. Det första var från Simon som undrade om de kunde ses. Alva visste inte hur de skulle kunna gå vidare efter det som hänt mellan dem. Var det hon som gjorde en större grej av det än vad det egentligen var? Allt hade blivit så fel. Hon ville verkligen träffa Simon och prata ut om det som hänt, försöka reparera vänskapen. Just nu orkade hon bara inte. Adam hade tagit all hennes kraft. Länge funderade hon på hur hon skulle svara honom.

Jag vill träffa dig, helst varje dag som förr. Jag vet att vi behöver prata och det ska vi också göra, men jag har precis gjort slut med Adam och mår inte så bra. Är det lugnt om jag hör av mig när jag mår lite bättre? Behöver tid för mig själv i några dagar.

Med hjärtat i halsgropen tryckte hon på skicka. Hon hoppades att han skulle förstå och inte ta illa upp. Svaret kom snabbt och hon drog en suck av lättnad. Meningarna var korta men hon kände att han menade det han skrev.

Jag förstår. Finns alltid för dig. Jag väntar.

Det andra var från kollegan Ellinor som undrade om Alva skulle vara sjuk länge till, hon hade nämligen fixat så de skulle jobba ihop. Det fick henne att le litegrann. Utan att förstå varför så var hon helt ärlig när hon svarade. Ellinor skulle inte skvallra för chefen och det kändes skönt att få ur sig det.

Ska försöka komma imorgon. Har gjort slut med pojkvännen.

Styrkekram till dig tjejen! Jag fixar kladdkaka och gelehjärtan till imorgon.

Mitt i allt mörker fanns det fortfarande hopp. Hon skulle kanske kunna bli glad utan Adam.