Simon såg från Alva som stod som en staty mitt i gränden, till Adam som inte sett dem än och landade med blicken vid det färgstarka hårsvallet i Adams famn. Han ville inte ta in det han såg. Det måste vara någon annan. Den gröna knälånga klänningen gjorde det svårt att förneka. Angelica hade smitit iväg för att träffa Adam.

"Kom så går vi", mumlade han och försökte få med sig Alva. "Snälla."

Alva började backa undan. Hennes ögon var blanka och händerna var hårt knutna. Simon ville trösta henne men visste inte vad som skulle kunna hjälpa. Han kände sig inte direkt på trösthumör heller. Besvikelsen låg som en tjock gegga i magen. Hur Alva kände kunde han knappt föreställa sig.

"Jag vill aldrig mer se honom", viskade Alva när de kommit bort från gränden.

Simon stannade och fångade in henne i en varm kram. Länge stod de så. Alva snyftade och han själv fick också blinka bort ett par tårar. Det gjorde ont i hela honom. Hoppet med Angelica var dött och han bästa vän var förkrossad. Hade Alva känt igen Angelica? Vågade han säga något eller var det bäst att vara tyst?

"Jag vet inte om jag klarar av att vara själv inatt."

"Det behöver du inte vara", svarade Simon och kramade om henne lite extra.

"Angelica då?" Hon krånglade sig ur hans grepp och såg förvånat på honom.

"Hon var med Adam", erkände han tyst.

"Jag tyckte att jag kände igen henne men jag blev så chockad att det inte kopplade. Det är hans ex."

Simon visste inte vad han skulle säga. Han kände sig dum, lurad. Vad korkad han var som låtit sig förföras av hennes spelade charm.

Sida vid sida, alldeles tysta, gick de hem till Simon. Himlen var grå av moln och det var julinattens mörkaste stund. I dunklet letade han efter husnyckeln utan att finna den. Han lyfte på blomkrukor och kände i gummistövlar, slog sig för pannan.

"Jag glömde ta med mig nycklarna och morsan och farsan har inte lagt ut extranyckeln."

"Är dom inte hemma?" Alva huttrade till och tog på sig jackan.

"Nej, dom har åkt till morsans syster och Alfred skulle sova över hos en kompis. Jag har verkligen ingen lust att leta upp honom."

Alfred hade säkert en nyckel men Simon ville inte se honom onykter igen. Han och hans kompisar festade garanterat ikväll.

En hund skällde i sin hundgård längre ner på gatan. Alva satte sig på trappan och lutade huvudet mot förstukvistens räcke.

"Jag har en idé", utbrast Simon och började gå mot husets baksida. Alva följde efter utan att ifrågasätta.

På tomtens baksida växte stora fruktträd och yviga bärbuskar. En katt strök förbi längs husväggen men försvann snabbt när den upptäckte att den inte längre var ensam. Simon styrde stegen mot altanen. Ett meterhögt träräcke löpte längs altanens kanter och över den fanns ett genomskinligt plasttak. Han kände på dörren till groventrén, intill uteplatsen, men den var också låst.

"Antingen så går vi hem till dig..."

"Det vill jag inte", avbröt Alva snabbt.

"Då kvarstår alternativet att sova på altanen."

Simon klev upp på trägolvet och såg på möblerna som stod där. De var inte sovvänliga. Däremot låg två uppblåsta badmadrasser i hörnet. Filtar och kuddar fanns det gott om i en stor korglåda så de skulle inte behöva frysa.

"Vad säger du?" Simon pekade på madrasserna och började flytta undan möblerna innan Alva hunnit svara.

"Det låter mysigt", sa hon dämpat och började hjälpa till att fixa en bra sovplats.

Med madrasserna bredvid varandra, varsin kudde och massa filtar såg det riktigt trevligt ut. Simon hade hittat en batteridriven lykta som han ställt bredvid. Alva tog av sig jackan men behöll klänningen på, kröp ner bland de mjuka tygerna. Simon följde hennes exempel och blev förvånad över hur bekvämt det faktiskt var.

"Hur känns det?" undrade han när de legat tysta ett tag.

"Jag vet inte", svarade Alva. Hon låg på rygg och tittade upp mot himlen. "Jag känner mig dum som trodde på att han ändrat sig."

"Du är inte dum Alva, har aldrig varit och kommer aldrig att bli."

"Jag är ledsen för din skull också, du tyckte verkligen om henne va?"

"Vi hade ju bara känt varandra en vecka men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag också blev ledsen. Eller jag blev nog mer besviken."

"Det är lika illa. Kanske värre till och med."

Simon vred sig och la sig på sidan, med ansiktet vänt mot Alva. Hon såg så ledsen och ömtålig ut. Om han kunde skulle han linda in henne i flera lager bubbelplast, allt för att ingen skulle kunna göra henne illa.

Det skulle bli en lång natt, det förstod Simon när han efter en timme fortfarande kände sig klarvaken och full av motstridiga känslor. Tysta snyftningar avslöjade att inte heller Alva sov. Han sträckte ut sin hand mot henne, snuddade vid hennes överarm. Gråten tilltog. Det skar i Simons hjärta.

"Kom", viskade han och lyfte på sin filt så att hon lätt kunde rulla över till honom.

Det var inte första gången de höll om varandra på det här sättet. Simon mindes alla nätter han hållit om henne efter att hennes pappa stuckit. Ändå kändes det annorlunda nu, riskabelt och läskigt. Som om han var ute på ett minfält där minsta snedsteg kunde sluta i förödelse.

"Varför blir det alltid såhär?" Alvas röst var tunn och hon darrade på orden.

"För att livet är jävligt", svarade Simon utan att riktigt veta vad hon menade.

Alva rörde sig i hans armar, snurrade runt så att de hamnade ansikte mot ansikte. De såg in i varandras ögon. Simon blev alldeles varm inombords. Hjärtat slog hårt av rädsla. Hjärnan sa nej men hjärtat skrek ja när han förde sitt huvud närmre Alvas. Det kändes som stötar genom hans kropp när deras läppar försiktigt möttes. Kyssarna blev hungrigare, händerna utforskande och kläder föll av. Simon hade stängt av hjärnan. Bara underkläderna var kvar och försiktigt rörde han vid hennes bröst. Alva drog sig hastigt undan. Hon satte sig upp och letade panikslaget efter sin klänning. Innan Simon hann stoppa henne hade hon rusat iväg från altanen.

Han virade in sig i filten och satte sig upp, stirrade ut i den daggvåta trädgården. Långsamt började hjärnan vakna till liv igen och när han förstod vad som faktiskt hänt skrek han rätt ut. Ett skrik fyllt av smärta och ilska.

De hade passerat gränsen. Det som absolut inte fick hända hade hänt.