Musiken tystnade så plötsligt att det tog några sekunder innan alla hade uppfattat det. Dansen på vardagsrumsgolvet upphörde och blickarna vändes mot högtalaranläggningen där en man i grå kostym stod med strömkabeln i handen. Simon Lodensjö drog sig bakåt och sjönk ner i soffan bredvid Hampus Thungren som var upptagen med att stapla tomma ölburkar på varandra.

"Jag tror att vi har problem", viskade Simon och petade till kompisen i sidan.

Hampus skakade på huvudet och placerade ytterligare en burk på tornet.

"Vi bor inte här. Det är inte vår farsa. Jag ser inga problem", sa Hampus och vände sig mot Simon. Han hade ett skadeglatt leende på läpparna som snabbt dog ut när hans konstverk rasade och orsakade ett skrammel som fick de flesta i rummet att vända sig om. Kostymmannen släppte ner kabeln på golvet och pekade med ett darrande finger på Hampus. Simon vred sig på sin plats och försökte sjunka djupare ner i soffan. Kroppen pirrade av både alkohol och nervositet.

"Den här festen är över, alla ska ut nu!" skrek mannen. Ansiktet ådrog sig en rödare nyans och blicken var mörk.

Simon reste sig snabbt upp och rättade till skjortan som hamnat på sniskan. När han började gå mot hallen tog Hampus tag om hans handled och bad honom vänta.

"Jag stannar inte en sekund", väste Simon lågt. "Han verkar ju galen."

"Vi smiter ut bakvägen. Det finns mer öl på altanen", viskade Hampus till svar och drog en hand genom det blonda ostyriga håret.

"Skorna då?"

"Du glömmer att jag känner Tony som bor här. Har du sett Ali och Sebbe?"

Simon såg sig om. Klungan med ungdomar hade packats ihop när alla skulle leta på skor och ytterkläder. De resterande i deras lilla gäng syntes inte till och han antog att de redan hade tagit sig ut. Tonys farsa hade försvunnit från stereon och hade fullt upp med att se till att ingen spillde något mer på de dyra mattorna. Hampus tog tillfället i akt, reste sig kvickt upp och drog med sig Simon mot altandörren.

Altanen var inglasad och inte en smutsfläck gick att se på väggarna. Det doftade gott från stora blomsterkrukor och varmvita ledslingor lyste upp matplatsen. Vid bordet stod en nästan full låda med öl som Hampus snabbt roffade åt sig under armen innan han la händerna mot kortsidans glasparti för att försöka skjuta upp det. Det enda som hände var att stora avtryck lämnades efter honom. Simon såg sig om över axeln.

"Fan", muttrade Hampus. "Hur öppnar man?"

Simon fick syn på en liten silvrig knopp i andra änden. Han vred om den och drog samtidigt åt sidan. Kvällsluften som mötte dem var sval och gräset var fuktigt av dagg. Det rasslade till bakom dem när altandörren gled upp.

"Spring", ropade Hampus och fick fart på benen. Simon rusade efter medan farsans svordomar ekade efter dem.

Inte förrän de kommit till grannkvarteret stannade de upp vid en bänk. Andfådda och rödmosiga satte de sig ner. Hampus tog upp två burkar ur kartongen. De hade blivit omskakade under flykten och skummade över när han öppnade dem. Simon tog tacksamt emot den kladdiga ölen trots att han egentligen inte tyckte att det var så gott. Först nu märkte han att fötterna värkte. Det blödde från ena hälen efter att han trampat på en vass sten.

"Vilken start på sommarlovet", sa Hampus och kunde inte hålla tillbaka skrattet.

Simon drogs med i det och kunde slappna av igen. Han kände sig glad trots att festen blivit förstörd. Det här var hans sista sommarlov och han hade gett ett löfte till sig själv om att ta vara på det. Inte en enda dag skulle han slösa bort med att ligga i sängen.

"Ali säger att de har hittat en annan fest." Hampus och visade upp ett sms.

"Grymt, jag är redo." Simon reste sig upp och borstade av baksidan av jeansen. "Jag tänker dock inte springa mer."

"Slipp då", svarade Hampus retsamt.

Det var något speciellt med att gå barfota längs gatorna sent en fredagskväll. Sommarens varma och fina väder hade inte riktigt kommit igång än vilket gjorde att många höll sig inomhus. Bastoner letade sig ut från öppna lägenhetsfönster och det doftade gott från restauranger. Där och då fick Simon en känsla av att staden tillhörde honom.
Ali och Sebbe stod och rökte utanför den gula villan där den nya festen ägde rum. Ali pratade högljutt om en ny film han sett medan Sebbe mest tittade i sin mobil och drack från plastmuggen. Förmodligen var det någon ny tjej på gång som fångade hela hans uppmärksamhet.

"Vem bor här?" undrade Hampus och sträckte fram ölkartongen. Båda skakade på huvudet och erkände att de inte hade en aning om vem som kallade enplansvillan för sitt hem. De flesta verkade äldre än dem och flera hade på sig studentmössor. Simon hoppades att nästa läsår skulle gå fort, han ville också klä upp sig och få bära den vita mössan. Inte för att den var vacker, utan för att det var betydelsefullt. Ekonomiprogrammet var faktiskt ganska kämpigt.

Huset var inrett i gammaldags stil och musiken var inte lika hög som på Tonys fest. Stämningen var trevlig och ingen ifrågasatte vilka de var eller vem som bjudit dem. Simon tog för sig av en röd bål med frukt i och sippade på den söta drycken när mobilen vibrerade i fickan. Han ursäktade sig till tjejen han pratade med och gick iväg för att svara.

Redan när namnet Alva Berg visade upp sig på skärmen kände han glädjen spridas i kroppen. De hade varit vänner sen barnsben och han hade blivit lite besviken när hon berättat att hon hade andra planer för kvällen. Vanligtvis hängde hon alltid med honom och grabbarna, var en naturlig del av gänget.

"Hej, vad kul att du ringer", utbrast han och märkte att han sluddrade lite på orden. Han höll i sig i trappräcket när han gick de få stegen nerför yttertrappan och tog sig vidare till ett blommande äppelträd.

"Jag ringer för att berätta en sak", svarade Alva med det ljusa tonläget hon alltid fick efter för många cider.

Simon satte sig i gräset utan att bry sig om att det var fuktigt.

"Säg då", bad han när hon inte fortsatte självmant.

"Jag vill inte att du ska höra det här från någon annan, det är därför jag ringer nu även om det kanske är fel tillfälle."

Känslan av att det här var hans kväll omvandlades till en hård klump i magen. Han sa ingenting, väntade bara på fortsättningen.

"Jag och Adam ska försöka igen."

"Du och Adam ska vadå?" Simon spottade ur sig orden utan att kunna stoppa dem.

"Vi har pratat ut och det känns faktiskt bra", mumlade Alva till svar. I bakgrunden hördes glada rop.

"Han var ett svin."

"Jag var inte helt perfekt heller. Dessutom är han faktiskt ledsen för allt som hände och har bett om ursäkt."

Det blev tyst och de lyssnade till varandras andetag. Illamåendet kom krypande och Simon försökte andas djupt för att mota bort det. Det här fick inte hända. Inte den här sommaren.

"Kommer du sluta vara med oss nu?" Frågan kom ut som en viskning. Han darrade på rösten och var rädd för svaret. Ögonen brände men han vägrade gråta.

"Men är du dum eller?" Alva skrattade till men han hörde osäkerheten bakom det. "Ingen kommer någonsin få bestämma över vem jag umgås med, det vet du. Jag skulle aldrig välja bort våran vänskap för något."

Han ville så gärna tro på det men han visste hur det hade varit sist Alva var tillsammans med Adam. De hade glidit ifrån varandra. Adam hade öppet uttryckt att han inte tyckte om Simon och att han och hans kompisar inte var ett bra umgänge för Alva. I början hade hon stretat emot men med tiden fick han över henne mer och mer på sin sida utan att hon märkte det. Ändå hade han stått med öppna armar och tagit emot henne när de gjorde slut. Det var en självklarhet i hans ögon.
Men var det en självklarhet att förlåta samma misstag två gånger? Simon vägrade ta den skiten igen och när samtalet bröts av dålig mottagning kom tårarna.

~~~~~~~~

Hej, vad roligt att du har läst ända hit! Nu är vi äntligen igång med berättelsen om Alva och Simons sista sommarlov. Det kommer bli en kortare berättelse på cirka 20 kapitel som kommer släppas under fyra veckor, så det kommer uppdateras nästan dagligen. Hoppas ni vill hänga med på resan.
Lämna gärna en kommentar eller stjärna så blir jag extra glad.

// Johanna