Chocken av att vakna i en varm famn tar nästan andan ur mig. Först vågar jag inte röra mig, kan bara ligga stel och stilla tills minnet av natten hinner ikapp mig. Ingen smärta, inget blod, ingen kladdig säd mellan mina lår. Mannen intill mig har inte ägt min kropp. Grim, son av Ulvar, behandlade mig väl, och jag står i skuld till honom.

Jag kisar fram mellan hans arm och kanten på vargskinnsmanteln. Blont, nästan krusigt hår och skägg skymmer mycket av min sikt, men jag skymtar ett par blå ögon som blickar tillbaka på mig. Genast ser jag bort, generad av att bli påkommen med att smygtitta.

Han gäspar och häver sig upp till sittande. Manteln låter han ligga kvar över mig.

- God morgon, Nattekatta. Var natten angenäm?

Jag nickar, och vågar mig på att kika åt hans håll igen. Han är en stor man, som de flesta Ulvhednar - armstark, breda axlar och långa ben, men på inget sätt klumpig. Tvärtom rör han sig oväntat smidigt i vagnens begränsade utrymme, där han rumsterar om i tunnor och korgar. Slutligen får han fram ett par äpplen och slänger åt mig det ena.

- Lika gott att vi bryter fastan tillsammans innan vi skiljs åt. Håll till godo.

Motvilligt räcker jag tillbaka äpplet.

- Tack, Herre, men jag har inget att erbjuda i gengäld. Ni avvisade mina tjänster.

Han dunsar ned på vagnsgolvet och lutar ryggen mot segelduken medan han granskar mig uppifrån och ned. Jag tvingar mig att sitta stilla, att inte stryka undan mitt rödbruna hårtrassel eller slå ned blicken.

- Du ljög inte, säger han och tar en tugga av äpplet. Dagsljus gynnar dig.

Plötsligt känns munnen torr som sand, jag får knappt fram orden.

- Betyder det att Ni låter mig betala av min skuld?

Ulvhednar-mannen lutar huvudet på sned i ännu en tyst granskning.

- Inte idag, säger han slutligen. Skulden står kvar. Lägg på ett äpple och en bit bröd, så löser vi saken framöver.

Han slänger åt mig äpplet på nytt, och gräver fram ett par brödbullar ur ett knyte. Jag stirrar på hans ärrade näve som erbjuder mig den första mat jag ätit på mer än tre dygn.

- Ska Ni ge Er av, Herre?

- Grim, påminner han och letar fram en lindad läderflaska. Jag reser mot Hedmark så snart jag har bytt till mig vad jag behöver i den här dödsfällan. Till Ebonport kommer jag bara när nöden tvingar mig. Ta brödet, lägger han till. Jag har tillräckligt.

- Varför envisas Ni? Min hunger känns inte i Er mage.

- Jag vet vad svält vill säga, katta. Vintrarna utanför stadsmurarna blir man inte fet av.

De enkla orden förvånar mig. Länge blir jag sittande med ögonen på honom. Grim Ulvarson är en vacker man, om än på ett vilt och oroväckande sätt. Ansiktet är märkt av tunna ärr, särskilt vänstersidan, men de kantiga dragen är behagliga att se på. Höga kindben och markerade ögonbryn, oväntat mörka mot det ljusa håret, även ögonfransarna är mörkbruna och täta. Blicken påminner mig om sommarhavet. Åldern är svårbestämd bakom skägget, men jag gissar att han är omkring tjugofem år. Kanske äldre, knappast yngre.

Han avslutar samtalet genom att trycka brödet i min hand och vända mig ryggen för att syssla med en kista i hörnet av vagnen. Att ta emot hans välgörenhet känns lättare när han inte ser rakt på mig, så jag hetsäter brödbiten i tre stora tuggor. Fortfarande bortvänd räcker han över flaskan. Jag drar ur proppen och halsar det klaraste vatten jag någonsin druckit.

- Är Ni i Ebonport på egen hand, Herre?

Han rättar till läderremmarna om en packe pälsar, flyttar om bland varorna och staplar korgar på varandra.

- Mina klansmän har sitt nattläger i Garmvellir. Bäst att inte färdas allena, varken genom ödemarkerna eller Ebonport.

- Föredrar Ni en vagn på Norrtorget framför Garmvellirs bekvämligheter?

Grim Ulvarson flinar till, och för ett ögonblick liknar han en ostyrig slyngel.

- Jag hade allt tänkt mig till Garmvellir med de andra, men jag hann inte undan mörkret. För mycket mjöd, för lite tid. Bara att ta skeden i vacker hand och göra det bästa av situationen.

- Era fränder är märkliga män, om de låter Er riskera livet för ett stop mjöd.

Så snart orden är yttrade biter jag mig i läppen, men han skrattar och kör fingrarna genom håret.

- Kan så vara, men de vet bättre än att träta med mig när jag är på det humöret. Du då, katta? De dina måste söka med ljus och lykta efter dig vid det här laget.

Reflexmässigt gömmer jag högerhanden i kjoltyget, döljer den solkiga trasan om handryggen.

- Tro mig, Herre. Ingen saknar mig.

Han följer min rörelse med huvudet en aning på sned. Egentligen rör han inte en min, ändå känner jag skillnaden i luften; en spänning jag inte kan sätta ord på. Långt om länge ser han upp.

- Får jag se?

Än en gång visar han en kuslig förmåga att läsa mellan raderna, men frågan överraskar mig av flera skäl. Ulvhednar har inga skyldigheter att be människor om lov. När jag tiger flyttar han sig närmare. I det trånga utrymmet är hans storlek påtaglig. Tyst håller han ut näven, men väntar in min nick innan han varligt lindar av tygstycket om handryggen.

Sårkanterna kring det djupröda krysset glänser av gulaktig vätska som alltjämt sipprar ur märket, huden omkring är spänd och mörk. Utan trasan är den sötaktiga lukten kväljande. Blodrotens saft och varglokans frätande gift har etsat in min skändlighet för evig tid. Jag sluter ögonen för att stänga ute minnet av brännjärnet och den kväljande stanken av bränt kött.

- Var det människorna som satte nidmärket på dig?

Hans röst är mjuk som vatten. Att han benämner min skam får kinderna att brinna, jag vill krypa ihop med armarna om huvudet.

- Ja, Herre, mumlar jag.

- När?

Osäkert sneglar jag upp på honom, försöker utröna hans avsikter.

- Jag frågar inte av nyfikenhet, katta. Dina angelägenheter är dina egna, men skadan behöver tillsyn. Blodrot förstör mer än rykte, kött och skinn.

- Fem dagar har kommit och gått.

Varligt nuddar han min hand, vandrar med fingertopparna längs utkanten av såret. Den lätta beröringen stinger som tusentals nålar.

- Har du känseln kvar?

- Ja, säger jag lågmält. Mer än jag skulle önska.

Grim Ulvarson släpper min handled och lutar sig tillbaka. Länge sitter han tyst, innan han nickar åt mitt skammärke.

- Huden har redan börjat svartna. Inom ett par dagar mister du handen, kanske livhanken också.

Med blicken sänkt samlar jag ihop kjolarna för att resa mig. Orden borde få mig att rysa, men allt jag känner är utmattning. Minsta barn vet att märkning är en avrättning med fördröjd verkan. Om inte sårrötan efter blodrotsalvan gör slut på mig, så lär livet på Ebonports gator lägga mig i en omärkt grav.

- Inte många skulle förbarma sig över en herrelös människa. Än mindre över en Förkastad kvinna. Om Ni inte avser att kräva in Er skuld, så beger jag mig av nu.

Han hejdar mig genom att spärra vägen med armen. När han sitter ned är våra ögon nästan i jämnhöjd. En uppgivenhet som passar dåligt med hans kraftfulla framtoning skymtar förbi i den mörka rösten.

- Jag svor att hålla dig trygg, och jag är en man av mitt ord.

- En hastigt hopsnickrad ed till en Förkastad har inget värde, Herre. Ni har inga skyldigheter gentemot mig.

- Är du fast besluten att göra mig ärelös, kvinna? Betyder ett löfte så lite för dig?

- För Er godhet är jag djupt tacksam, men livet har lärt mig bättre än att lita på vänliga ord. Om jag är dödsmärkt, så vill jag dö som en fri människa.

Grim Ulvarson kör fingrarna genom håret och håller det borta från ansiktet en stund, innan han reser sig. Takhöjden i vagnen tillåter honom inte räta på ryggen, ändå tornar han upp sig högt över mig.

- Nåväl. Om du inte låter mig hedra mitt löfte, så kräver jag att du hedrar ditt. Din skuld till mig är alltjämt obetald.

Ofrivilligt ryggar jag undan. Hjärtat dunkar smärtsamt hårt vid tanken på att ligga under honom på det ohyvlade vagnsgolvet, att få hans tyngd över mig när han vältrar sig upp och kräver min kropp.

Högerhanden känns stum när jag fumlar med knapparna i klänningslivet. Smärtan i skammärket sprider sig sakta längs handleden, bränner mitt kött som om järnet alltjämt låg mot huden. Jag biter ihop och börjar dra ned klänningen över brösten, men Grim Ulvarson hejdar mig än en gång.

- En förrådsvagn lämpar sig dåligt för vad jag har i åtanke, katta. Du kan lösa din skuld i Garmvellir. Där finns en bädd att nyttja, en dörr att stänga och mer än ett kar att tvaga sig i.

Mina fingrar kramar om klänningstyget tills knogarna skälver.

- Jag har hört historierna om vad som väntar objudna gäster i Garmvellir, Herre. En Förkastad människokvinna kan knappast vänta sig tillträde till Ulvhednarnas fäste.

- Du är välkommen om jag säger så, replikerar han fast. Hästarna står inhysta i värdshusstallet över natten. Vi ger oss av så snart jag har ombesörjt hyran och selat på. Vila, du. Gör det bekvämt för dig.

I en rörelse sveper han vargskinnmanteln om mig, och gör en gest mot en hög garvade fårskinn. Innan han kliver ut genom hålet i tältduken ger han mig en blick över axeln.

- Minns mitt löfte, Nattekatta.