Droskans rogivande gung gjorde Eloise sömning, men rädd för att missa något av det vackra sceneriet som skymtades utanför fönstren tvingade hon sig själv till vakenhet. Aldrig tidigare hade hon skådat sådana böljande gröna fält och bäckvatten så blankt, så att inte suga åt sig vartenda intryck av landskapet vägrade hon.

Allt var så annorlunda mot det hon hade lämnat bakom sig, ty denna engelska landsbygd bestod inte av nedtrampad lera, inte heller drog vinden med sig en frän doft av gödsel. Här kunde Eloise titta ut genom droskans fönster och luras till att tro att hon blickade rakt in i en tavla; så pass vackert var det och så pass långt hemifrån befann sig Eloise.

Dock var de vackra vyerna inte fängslande nog för att Eloise skulle kunna glömma bort vart den rullande droskan förde henne och varför, och den sanningen blev desto klarare när hennes blick färdades mot det kuvert som låg mellan hennes nätta händer. Kuvertets brutna sigill pryddes nämligen av det familjevapen som hade hemsökt Eloise i snart en månads tid och som tillhörde den högfärdiga familjen Lowell.

Eloise behövde inte längre läsa brevet för att veta vad som stod skrivet på pergamentet, ty sedan kuriren lämnade det i hennes hand hade hennes ögon bläddrat bland orden många gånger. Skriven i bläck stod hennes framtid; hon skulle resa till familjen Lowells gods, äkta deras äldsta son och på så sätt själv bli en högfärdig Lowell.

Nyheten hade kommit som en chock, ty Eloise kunde inte förstå varför en sådan anrik familj ville öppna sina armar för henne. Inte förrän hennes mor hade förklarat saken började Eloise förstå. Det visade sig att greven av godset Windthorn och Eloise far hade en historia som gamla vänner och att det hela började på den vägen. Eloise mor hade dock varit tillbakahållsam med svaren på alla hennes dotters frågor, så ännu kunde inte Eloise riktigt förstå hur en gammal vänskap ledde till att hon nu satt i en droska på väg till ett nytt hem. Hennes mor hade dock varit bestämt med saken; Eloise hade inget annat val än att åka.

På många sätt var det en stor sorg för Eloise att lämna sitt hem och sin fars namn bakom sig. Visserligen var Groventon allt annat än exemplariskt, men det var hennes hem och den plats hon växt upp på, omgiven av kärlek. Eloise hade aldrig heller haft något titel, men hela sitt liv hade hon ändå burit namnet Cabott med stolthet, ty det namnet hade hon fått från sin far. Namnet Cabott skulle dock enbart bli ytterligare ett minne blott av honom nu.

Eloise höll tårarna i schack; hon ville inte gråta nu när färden närmade sig godset. Hennes mor hade nämligen varnat henne för att visa sig svag inför familjen Lowell och som alltid menade hon att lyssna till sin mors ord. Om något annat skulle hon inte sitta där hon nu satt.

För att få en gnutta styrka la Eloise sin hand över det guldhalsband som prydde hennes hals, det med en berlock som liknade en smörblomma, och genast påmindes hon om att hennes fars kärlek ännu fanns med henne. Halsbandet var nämligen en gåva från honom, den dag hon fyllt arton år, och nu kunde Eloise inte låta bli att le när hon påmindes om det jobb hennes far lagt ner för att kunna ge sin dotter en så dyrbar present. Han hade plockat ner månen åt henne om han så kunde, så att hans sista akt var att säkra sin dotter ett lyckosamt giftermål med en välbärgad man förvånade inte Eloise. Så trots att hon sörjde det liv hon lämnade bakom sig, försökte hon vara tacksam för den framtid hennes far gett henne. Eloise vågade dock inte ta ut någon lycka i förväg, ty hennes kunskaper om hennes framtida familj var mycket små och grundade sig inte i mer än det hon fått berättat för sig av sin mor. Särskilt mycket om sin blivande make visste hon inte heller eftersom hennes mor verkade veta lika lite om honom som Eloise själv, så den enda förberedelse hon hade med sig när hon snart skulle kliva innanför dörrarna till familjen Lowells gods var sonens namn och hans rank i familjen; Harry Lowell, förstfödd och ensam son.

Trots sin aktsamhet unnade sig dock Eloise att i alla fall försöka tänka positivt. Det var ingen idé att hon föreställde sig Harry Lowell som ett monster redan innan hon träffat honom och risken att han skulle vara det visste hon var liten. Dessutom kunde Eloise inte låta bli att, trots alla rädslor och all sorg, känna ett uns av nyfikenhet. Hon hade trots allt länge funderat över när hon skulle få smaka på vad kärlek innebar, det underbara ting som hon så många gånger läst om i sina böcker, och nu kanske just det skulle bli henne serverat.

Eloise Cabott var dock inte bara en hopplös romantiker, utan även väldigt bra på att tala innan hon tänkte, så för att inte ställa till med skandaler för sig själv skulle hon behöva hålla sin stora mun i styr.

"Godset Windthorn syns nu bortanför kullarna, Ms. Cabott," ropade kusken från sin plats med draghästens tyglar i händerna och genast drog Eloise undan gardinen för att kunna se ut genom fönstret.

Som lovat kunde Eloise se hur godsets skorstenar och tak stack upp bakom de gröna kullarna och snart därpå bredde resten av godset ut sig inför henne. Eloise kunde bestämt säga att sådana hus inte fanns hemma Groventon, ty aldrig hade hon sett något så grandiost som det gula tegelgods som hon nu skymtade genom droskans fönster. Hon hade aldrig heller tidigare skådat sådana välklippta buskar som de som ramade in den grusade uppfart som droskan nu rullade längst och inte heller hade hon upplevt någon ha en fontän på sin egen tomt, likt den droskans draghäst travade ett halvt varv runt innan den stannade i en halt precis nedanför stentrappan till Windthorns entré.

När godset nu låg några få steg från Eloise drog hon efter andan för att lugna sina nerver, men andetaget kom att fastna i hennes hals när droskans dörr plötsligt öppnades av en gråhårig herre iförd svart kavaj.

"Välkommen till Windthorn, Ms. Cabott," sa herren med ett vänligt leende och sträckte ut sin handskklädda hand för Eloise att ta.

Försiktigt la Eloise sin hand i herrens och lät honom hjälpa henne nedför droskans trappsteg och ifrån dess trygghet. Först då, med fast mark under fötterna, slängde Eloise ett noga öga mot godset och kunde konstatera att det såg ännu större och mer grandiost ut på nära håll.

"Mitt namn är Mr. Riley," sa herren och bugade. "Jag är huvudbutler här på Windthorn och har idag tillärats uppgiften att ta emot dig vid din ankomst."

Eloise neg lätt och gav butlern ett klent leende som tack för hans vänlighet. Mr. Riley gav intrycket av att vara en vänlig man, så hon kunde inte klaga över att det var han som mötte henne vid Windthorns portar, men hon kunde dock inte låta bli att se besynnerligheten i att butlern stod där ensam.

"Borde inte greven och grevinnan möta mig?", frågade Eloise av ren nyfikenhet då hon visste att något annat vore av dålig etikett. Samtidigt tittade hon ut över den stora trädgård som omgav godset, som för att få syn på någon mer, men de enda själar som verkade befinna sig i närheten var hon, Mr. Riley, kusken och de lakejer som nu höll på att lasta av hennes bagage från droskan.

"Greven och Grevinnan dricker för tillfället te i salongen," svarade Mr. Riley enkelt, som att det vore en självklarhet. "Dom bad mig följa dig in och vänligen be dig vänta i foajén tills dom är redo att ta emot dig."

Med det höll Mr. Riley ut sin arm till Eloise, som avvaktande tog den. När butlern sedan ledde henne uppför stentrappan slog Eloises hjärta hårdare för varje trappsteg hon besteg. På andra sidan dörren väntade hennes framtid och allt hon nu kunde hoppas på var att det skulle bli en lycklig en.

Två andra lakejer öppnade godsets dörrar för Eloise och Mr. Riley och det som mötte dem var något utöver allt annat Eloise någonsin tidigare skådat. Foajéns höga väggar var vackert utsmyckade med guldig stuckatur och det mörka ekgolvet var lagt i ett mönster som trollband hennes blick. På väggarna hängde kandelabrar i brons med långa ljus i som säker kunde brinna i många timmar, golvet kläddes av långa, mönstrade mattor, från taket hängde skimrande ljuskronor och vid foajéns slut tog en grandios trappa sin plats som delade sig till vardera sida av salen. För Eloise kändes det som att hon nu stod i ett slott, vilket fick henne att förbryllas över hur det kungliga slotten nu såg ut när en titulerad familjs gods var så här magnifikt.

"Ursäkta mig då jag går och meddelar greven om er ankomst, Ms. Cabott," sa Mr. Riley med en bugning innan han försvann i väg till ett annat rum som Eloise endast kunde anta var lika storslaget som det hon för tillfället befann sig i.

Storslagenheten blev dock snabbt inget mer än en påträngande tystnad när Eloise plötsligt var ensam kvar i foajén. Tanken på att dessa stora salar skulle bli hennes hem visade sig sätta skräck i henne. Hennes hem i Groventon var inte mer än ett ruckligt uthus i jämförelse med godset Windthorn och med grandioshet vart hon än vände blicken, förstod Eloise att hon inte hörde hemma där. Hade hon haft sin mor eller far vid sin sida kanske hon hade kunnat gömma sig från de ensliga salarna bakom dem, men nu skulle hon behöva klara sig själv i mötet med allt det nya och otäcka.

Eloises ensamhet blev dock inte långvarig, ty plötsligt hördes ljudet av ett par stövlar närma sig. Från ett av de valv som ledde från foajén dök en manlig gestalt upp, iförd nobelkläder och med en läderklädd dokumentpärm under armen.

Mannens plötsliga närvaro gjorde Eloise en aning ställd, men genast rätade hon på sig och slätade till sin havsblåa klänning för att möta den okända mannen med etikett.

Han, som nu lagt märke till Eloise, såg förvånad ut över att hitta henne stående i godsets foajé, men nästan genast verkade han samla sina tankar och innan Eloise visste ordet av stod han inför henne.

"Du måste vara Ms. Cabott," sa mannen med en sammanbiten röst och en lätt bugning.

När han nu stod inför henne fick Eloise en klarare bild av vad det var för människa som hon nu delade foajén med. Hans röst var monoton och stram, men den verkade passa honom eftersom hela han utstrålade detsamma. Eloise, som vanligtvis klappade sig själv på axeln över hennes förmåga att läsa människor, hade svårt för att urskilja några som helst känslor från denna mans ansikte. Detta tyckte Eloise var en aning synd, ty bakom hans stramhet kunde hon urskilja en mycket stilig ung herre, med bruna lockar som låg prydligt kammade och med ett skulpterat ansikte som dessvärre inte utstrålade något alls.

Eloise hade dock inte tid att iaktta mannens ansikte allt för länge, ty snart insåg hon vem den unga mannen var. I sin fina klädsel och nobla stramhet lyste han av aristokrati och Eloise förstod att den man som nu stod inför henne var hennes framtida make.

"Det stämmer," sa Eloise och neg djupt inför Harry Lowell innan hon klistrade på den charm hennes mor intalat henne att visa upp. "Windthorn är otroligt vackert."

"Sannerligen," svarade den yngre greve Lowell och såg sig lite lätt omkring på foajéns utsmyckning.

Eloise charm verkade dessvärre endast räcka så långt, ty plötsligt fastnade alla ord i hennes hals och en bitande tystnad la sig över rummet. Till hennes förskräckning verkade inte heller Harry göra några som helst försök till att lätta på den stämning som höll på att äta upp henne.

"Det är en ära att få ta del av ert grandiosa hem, milord," tvingade Eloise till sist fram och hoppades innerligt att hennes blivande make skulle spinna vidare på samtalsämnet innan hon sa något som gjorde henne helt till åtlöje.

Reaktionen hennes ord gav var dock allt annat än vad Eloise hade väntat sig, ty i stället för att vänligt tacka för den fina komplimangen av hans hem, såg mannen framför henne chockad ut.

"Jag tror minsann att du har fått något om bakfoten, Ms. Cabott," sa han. "Det är helt mitt fel, jag borde ha presenterat mig. Mitt namn är Philip Sinclair."

Genast började Eloise kinder hetta; redan hade hon lyckats skämma ut sig själv.

"Förlåt mig Mr. Sinclair, jag visste inte att familjen hade besök och tog därför förgivet att du var Greve Lowell."

"Ingen fara Ms. Cabott," sa Mr. Sinclair och slätade till sin mörkblåa kavaj. "Det har varit angenämt att göra dig bekant, men du får lov att ursäkta mig då jag har åtaganden att stå i."

Med det bugade Mr. Sinclair och innan Eloise visste ordet av hade han lämnat foajén och godset med sin dokumentpärm under armen.

Åter igen befann sig Eloise slukad av ensamheten, men nu kändes den inte alls lika påträngande då Mr. Sinclairs kortvariga närvaro verkade dröja sig kvar i rummet. Eloise började undra över hur hon skulle passa in här om resten av aristokratin var lika formella som honom, ty inte ett uns av humor hade hon kunnat känna av under deras korta samtal. På så sätt var hon ändå lättat över att det visade sig att Mr. Sinclair inte var hennes blivande make, ty att leva i en sådan tristess hade hon aldrig klarat av. Förhoppningsvis skulle i alla fall Harry Lowell veta hur man drog på mungiporna ibland.

Eloises ensamhet i foajén blev denna gång kortvarig då en dörr plötsligt öppnades och Mr. Rileys vänliga ansikte uppenbarade sig. "Greven och grevinnan är redo för att ta emot er Ms. Cabott."

Genast blev alla spekulerande tankar om Mr. Sinclair och Harry Lowell oviktiga för Eloise, ty nu fylldes hennes kropp av en gnagande nervositet över att möta paret Lowell. Som hennes mor uppmanat henne rätade Eloise på sig, höjde hakan och försökte ta sina steg med elegans medan hon följde Mr. Riley genom godset. Om hennes raka rygg och gångstil skulle vara tillräckligt för att godsherren och hans maka skulle acceptera henne var dock för Eloise tvivelfullt; hon skulle behöva bevisa sin värdighet mer än så.

Uppslukad av nervositet och tankar missade Eloise att beakta sin omgivning, vilket resulterade i att hon plötsligt dunsade in i Mr. Rileys ryggtavla. Hennes hettande kinder drog tillbaka henne till verkligheten; till en vacker salong med stora fönster som släppte in ljuset från den ljusa dag som utspelade sig där utanför.

"Ms. Cabott," sa plötsligt Mr. Riley och genast drogs Eloises uppmärksamhet till butlern. Mr. Riley förblev dock tyst och innan Eloise hann fråga vad han hade önskat att säga henne hade han bugat och lämnat rummet, vilket fick Eloise att inse att hon precis hade blivit presenterad.

Eloise blick flöt över salongen och när hennes ögon mötte greven och grevinnans föll hon genast ner i en djup nigning. Hennes kinder brann av skam och inte förrän grevinnan tilltalade henne vågade hon titta upp för att möta deras blickar. "Res dig flicka lilla."

Greven och grevinnan satt vid det bord de hade blivit serverade sitt te vid och från sin första anblick såg Eloise hur paret lyste av överklass. Greven såg ut att vara äldre än sin fru, men i hans bruna ögon lyste ändå någon sorts ungdomlighet. Han var en välklädd man, iförd mörkgrön frack med guldglänsande knäppen och med noga putsat hår och polisonger. Grevens propra klädsel överglänstes dock av hans frus laxrosa klänning med strass och hennes guldiga hår som var prydligt uppsatt, avsaknat av ett enda felplacerat hårstrå.

Trots parets hotfulla elegans vågade dock Eloise slappna av en aning när hon såg hur de båda bemötte henne med leenden.

"Jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet över att få ta del av ert vackra hem," klämde Eloise fram och försökte dölja nervositeten i hennes röst med ytterligare en nigning.

"Du har redan nigit Ms. Cabott och jag har redan bett dig att stå rakt," svarade grevinnan, vilket fick Eloise att genast räta på sig. När hon denna gång mötte godsfruns blick såg hon hur det vänliga leende hon innan trott sig se var av formen något stramt och påklistrat; mycket olikt det smil av lycka hennes make bar.

Rodnaden spred sig som en vild brand över Eloises kinder, men alla hennes ursäkter för hennes dåliga beteende hann aldrig yttras innan greven tog till orden.

"Det är vi som ska tacka dig Eloise," sa han och när han reste sig från sin stol var det som att rummets tunga stämning gjorde plats åt honom. Greven klev fram till Eloise och tog hennes nätta hand i sitt varsamma grepp och genast spred sig en bekant faderlig utstrålning genom hennes kropp. "Vi är så glada över att få dela vårt hem med dig."

Under rodnaden vågade Eloise nu le och genast fick hon ett mycket värmande leende tillbaka av greven. Inte förrän grevinnan tog plats vid hennes makes sida släppte han taget om Eloises hand och med detsamma skars den trygga atmosfären itu av grevinnans vassa närvaro.

"Jag ser att du har kommit utan någon gåva," sa grevinnan medan hon lät sin hårda blick vandra över Eloises figur.

Grevinnans ord fick en tyngd av vånda att falla ner i Eloises mage, ty hon visste mycket väl att hon hade kommit till Windthorn utan att ha med sig någon gåva till värdparet.

"Förlåt mig för min nonchalans," tvingade Eloise fram, "men det verkar som att jag haft så pass mycket i tankarna den senaste tiden att jag helt enkelt glömt bort."

Om grevinnan blev stött av hennes svar eller inte var svårt för Eloise att utläsa från fruns minspel, ty fortfarande bar hon ett stramt leende över de rosiga läpparna.

"Oroa dig inte för det kära Eloise," sa greven och log. "Vårt hem är tillräckligt fullt av ting och don som det är. Ditt syfte här är inte att komma med gåvor heller för den delen."

Eloise visste mycket väl vad hennes syfte var och när hon nu stod öga mot öga med sina framtida svärföräldrar blev den sanningen väldigt tydlig.

"Eran vänlighet betyder mycket för mig. Jag lovar att göra mig förtjänt av den som hustru till er son."

"Det tvivlar jag inte på för ett ögonblick!", sa greven vänligt. "Vi vill även be om ursäkt för att vår son inte kunde vara här i egen person. Hans frånvaro beror på ett brådskande ärande i stan, men det kommer finnas gott om tid för konverserande mellan er på festen ikväll."

"Festen, min herre?", sa Eloise med ett ansikte som lyste av frågvishet.

"Vi har anordnat en middag denna afton för att fira din ankomst," svarade grevinnan, som genast såg lite muntrare ut över att få samtala om kvällens planer. "Resten av vår familj kommer vara där, samt några familjevänner, så vi tar för givet att du kommer anpassa dig till detta sociala sammanhang."

"Självklart," svarade Eloise så säkert hon kunde, men det förändrade inte att den plötsliga nyheten satte skräck i henne. Visserligen kunde hon grundreglerna i vett och etikett, men hon anade att det såg annorlunda ut här än hemma i Groventon. Där tummades det trots allt på de flesta sociala regler om så tillfälle gavs.

Att lyckas skämma ut sig själv på grund av bristande kunskap var dock inte hälften så otäckt som faktumet att Eloise skulle möta sin blivande make. Självklart förstod hon att det mötet skulle behöva ske förr eller senare, men att det nu visade sig att deras första möte skulle äga rum under en festmåltid med en mängd andra främmande ansikten närvarande, lät likt en mardröm.

"Mr. Riley!", hojtade greven och genast kom butlern tillbaka in i salongen. "Var så vänlig och visa fröken Eloise till sin sovsal. Hon är en del av vår familj nu, så se till att hon har det hon behöver för att känna sig som hemma."

Med det bugade Mr. Riley inför greveparet och visade med en utsträck arm mot dörren att det var dags för Eloise att ta farväl av sina värdar.

"Adjö," sa hon till dem båda med en nigning innan hon tillsammans med butlern lämnade salongen, nu med ett hjärta som slog hårt i bröstet.