( Bryce perspektiv )

Vi satt alla tre i soffan med var sin öl i handen. Jamie satt lutad mot Cory och drog fingrarna förstrött genom hans hår, på bordet fladdrade tre värmeljus i små lyktor och rummet kändes familjärt och hemtrevligt. Från övervåningen hördes skratt och dunket från fötter då och då. 

Stämningen var lättsam även om ämnena vi diskuterade var tunga, Cory var en sjysst kille och vi kom bra överens och Jamie var lättsam. De var båda vana att umgås med människor och de hade inga öppna fördomar om varken mig eller Jason. 

Cory hade precis gått igenom deras historia. Jag visste att de var jagade av något, men att det var Jamies egen farbror hade jag inte haft någon aning om.

"Sparrow Creek var inte perfekt, men jag saknar lugnet," muttrade Cory. Dom hade varit på flykt i fjorton år och jag såg att det slet på humöret. 

"Maison vet att vi gör det för hans skull, men han saknar vänner," fortsatte Jamie och log upp mot trappan. "Han är min kusin egentligen, men vi har adopterat honom."

"Vet han om det?" frågade jag, mest för att veta om det var något som borde hållas hemligt, men dom båda nickade. "Så hans biologiska far vill ha tillbaka honom?"

"Vem vet vad den idioten vill," fräste Cory, "han är full av hat och ett enormt maktbegär. Han kallar sig alfa nu och samarbetar med John."

Det fanns ett mörker gömt i mitt bakhuvud, något som pressade på, något som ville göra sig tillkänna. Oftast var det inget problem men nu, när jag satt här bredvid två vargar så blev känslan mer och mer intensiv. Så fort de nämnt hans namn så kände jag det där välbekanta trycket i huvudet och jag försökte genast pressa undan det. 

John, det var ett vanligt namn men jag fick genast en dålig magkänsla. "Johnny Walker?" frågade jag och höjde ett ögonbryn samtidigt som jag gnuggade fingertopparna mot pannan.

Cory ställde genast ner ölflaskan på soffbordet och lutade sig närmre mig, "vad har du hört?"

Jag slickade mig om läpparna och suckade, "det är en lång historia," muttrade jag och ville helst slippa erkänna mina svagheter och misstag inför dem båda. Men Cory var envis. "Vi gör saker annorlunda, det vet du," sa jag och nickade åt Cory, men sedan vände jag mig mot Jamie, "du kanske har märkt att jag inte har någon varg?"

Han la huvudet på sne och studerade mig ett tag, "han gömmer sig?"

Jag hade hört talas om det, olika trauman som fick skiftare att glömma bort sina vargar eller att vargarna själva gömde sig långt bort från deras medvetande för de ville inte ville komma fram. Men det var inte min lott. 

Jag skakade på huvudet, "mitt blod är så utspätt att jag är mer människa än något annat. Samma gäller större delen av min flock. Därför har vi andra regler, vi kan inte slåss om titlar och rang som ni gör. Min farfar bestämde att Alfa titeln skulle gå i arv."

"Så du är deras Alfa," konstaterade Jamie och log, "jag misstänkte det."

"Var," muttrade jag och tog en klunk av ölen, "tills Johnny Walker besökte oss en dag, det måste vara runt tio år sen nu, han hade ett gäng otämjda vargar med sig och jag hade inte en chans," muttrade jag och minnesbilder från den dagen sköljde över mig. Jag hade svikit min flock, men jag var trots allt ett halvblod och det fanns inget jag kunnat göra mer än att bli ihjälslagen, hur svårt det än var att erkänna det för mig själv. 

 "Han övertalade de flesta av dem att han skulle kunna skydda dem mot Jägarna och majoriteten följde med," fortsatte jag. "Resten drog dit när Jägarna kom, har ingen aning om hur dom hittade oss men jag misstänker att vår Johnny-boy hade något med saken att göra."

Jag såg hur musklerna spändes I Cory's armar och hur Jamie la en lugnande hand på hans axel. "Jag skulle ha dödat honom när jag hade chansen," morrade han och jag insåg att han hade mycket gammal ilska att ta itu med, men vem fan hade inte det?

"Verkar som om vi har en gemensam fiende," log Jamie och lutade sig uppmuntrande mot Cory som bara suckade åt honom.

"Och två ungar på släp," svarade han och kastade ett öga på mig, "hur gammal är Jason, är det ens lagligt det ni håller på med?"

Mina ögon blev genast orangea och något i mig pockade på mitt medvetande, Jason är vår upprepade en röst i mitt sinne och jag skakade på huvudet. Jag tog ett djupt andetag och lugnade ner mig men kände Cory och Jamies nyfikna blickar.

"Jay blir snart nitton," svarade jag men insåg hur konstigt det måste vara för dem, min pojkvän var tre år äldre än deras son. "Det var inte min plan från början, men dom hade sett oss tillsammans och de kom efter honom för att få tag på mig."

"Jag var tjugo," flinade Jamie och Cory såg ut att haja till, "kärlek gör en blind, eller vad är det dom säger?" fortsatte han och blinkade med ena ögat åt mig. 

"Jason är tuffar än han ser ut," fortsatte jag, "han har inte fått livet serverat på ett silverfat direkt. Med lite träning så kan han vara till hjälp."

Cory reste sig irriterat upp och stirrade på oss båda, "jag gillar inte vad ni antyder."

"Cory, älskling," suckade Jamie och reste sig upp han med, "vi kan inte fly för resten av våra liv. Det här är vår chans."

"Vi är bara tre, Jamie, tre mot två hela flockar," muttrade han.

Jag lutade mig tillbaka i soffan och tog en ny klunk från flaskan innan jag öppnade munnen, "kanske inte," svarade jag med en ny typ av energi i kroppen," Kate, min Beta kom förbi innan vi drog hit. Många vill ha mig tillbaka, dom är inte nöjda med John's styre." 

Vi var alla tysta ett tag, jag visste att Cory inte skulle vara lätt att övertala, men det här var bådas chans att få ett slut på resandet och ge Jason och Maison ett bättre liv.

"Kan du kontakta henne?" frågade Cory till slut och jag såg på honom hur planerna började formas i hans huvud. 

Jag nickade lite, "men varje telefonsamtal innebär en risk att bli spårad." 

"Så låt dom komma," morrade Cory och jag såg vargen vakna till liv innanför hans ögon.

A/N - Jag hoppas att det här kapitlet räcker som en liten sammanfattning till Cory och Jamies bakgrund om man inte läst Sparrow Creek. Små detaljer från den boken är egentligen inte så viktiga för den här historien, det mesta kommer att klarna under tidens gång.

Sparrow Creek är en liten sidohistoria till böckerna om Belmont och Dominic, (tills döden skiljer oss åt och Skuggmästaren) så alla de här karaktärerna lever i samma universum som dem. Jamie är också från Frankrike och jag vill inte skriva några spoilers men han finns med lite grann i Skuggmästaren.

Viktigt att tänka på är att jag har skrivit om alla "odjuret" böckerna till en och slutet blev helt annorlunda. Så det är det nya slutet som räknas, och det är därför jag har lagt Skuggmästaren på is för jag behöver ändra om en massa i den med. 

Hur som helst, jag hoppas att ni gillade fortsättningen ❤️