Det hade tagit oss tre veckor att ta oss hit. Tre veckors bilfärd genom olika stater och ner mot ännu ett ödsligt landskap, men detta var av den varmare sorten.

Huset vi skulle till låg avsides, inte i något samhälle, inte i närheten av människor. Det var bara vildmark omkring oss.

"Vet dom ens att vi kommer?" frågade jag och skruvade mig osäkert i sätet som hade blivit mitt hem under sen senaste månaden.

"Nej," muttrade han.

"Så hur vet du vart vi ska?"

"Jag har hört mig för," svarade han. "Cory vill inte gärna ha besök, så han håller sig undan och det är få personer som har kontakt med honom."

Jag höjde ett ögonbryn och såg bestämt på hans koncentrerade profil. "Men han kommer välkomna dig med öppna armar?"

"Vi får se," muttrade han när han parkerade bilen utanför det lilla vita huset och klev genast ut.

Med en suck drog jag händer genom mitt svarta hår och såg bort mot dörren, jag visste att Bryce skulle skydda mig, men inne i det här huset fanns något som jag aldrig träffat förut. En man som kunde byta skepnad till en varg? Det var fortfarande så jävla svårt att förstå.

Under veckorna som gått hade jag fått reda på mer, Bryce hade öppnat upp och jag hade fått alla svar jag behövde. Det hade bara varit han och jag i bilen, dag som natt. Då och då hade vi stannat på något avlägset motell, sovit, duschat och han hade pratat om vad han sökte efter i en partner och vi hade experimenterat lite för att se vad jag tyckte om och vart min gräns gick.

Det var inte bara hela varg grejen som var ny för mig, att bli dominerad var helt klart annorlunda men något i mig älskade att släppa allt ansvar till honom. Han hade lärt sig vad jag tyckte om och vi hade börjat där. Jag sneglade mot hans rygg, han såg så stark och nästan brutal ut. Men jag visste hur mjuk och omtänksam han kunde vara.

"Stanna vid bilen," sa han över axeln och det var ingen ide att säga emot. Det var en order. Så jag stängde bildörren efter mig och lutade mig mot motorhuven samtidigt som jag följde honom med blicken.

Efter en lätt knackning på dörren så öppnade en man i trettioårsåldern. Han var mycket mindre byggd än Bryce, hade axellångt kritvitt hår och de mest isblåa ögon jag sett.

"Mitt namn är Bryce Michels," presenterade han sig och gav mannen i dörren en nick, "jag söker Cory Hill."

Den vithårige mannen synade honom uppifrån och ner innan han kastade en blick bort mot mig och bilen.  Hans ögon var vänliga men det fanns en tvekan i honom som visade tydligt att de inte var vana med besök. "Vänta här," svarade han tillslut och jag slogs av att han hade en väldigt annorlunda brytning.

Bryce nickade och tog ett steg tillbaka innan han slängde ett öga bort mot mig för att försäkra sig om att jag var okej.

Efter ett par sekunder klev en annan man ut genom dörren och stängde den genast efter sig. En blick på mannen och jag insåg direkt att det här var en varg. Han hade mörkt kort hår och var den totala motsatsen till den förste killen som öppnat dörren. De breda axlarna, skägget och hållningen påminde mig så sjukt mycket om Bryce.

"Cory," hälsade han kort.

"Bryce," muttrade Cory och ställde sig med armarna i kors över bröstet. "Hur hittade du mig?"

Bryce skrockade dovt, "jag har mina kontakter."

"Jag behöver mer detaljer än så," morrade den andre, "vi kan inte ha oanmälda gester på besök."

Bryce nickade och tog ett steg tillbaka, något i hans hållning förändrades. "Jag drog mig för att åka hit," sa han sedan, "jag vet att du har dina egna bekymmer, men jag hade inte så mycket till val."

Bådas ögon gled bort på mig men jag lät ögonen sänka sig mot skorna, det var en av sakerna som Bryce lärt mig. Dom här killarna gillade inte ögonkontakt.

"Så vem är killen?" Frågade Cory och lutade sig mot en av stolparna som häll upp det lilla taket över entrén till huset.

"Min," svarade Bryce kort och det verkade som om svaret var tillräckligt.

Ljudet av en kross avbröt oss och Cory suckade djupt när en kille i min ålder körde upp till huset och stängde av motorn. Han såg sig förvånat omkring och ögonen fastnade genast på mig.

"Maison, gå in till Jamie," röt Cory snabbt och killen ryckte till och kilade snabbt förbi honom in i huset. "Som du ser har jag en familj och tänka på," muttrade han sedan till Bryce som nickade förstående.

"Och som du ser så har jag också det," kontrade Bryce och de startade någon konstig stirra-på-varandra-tills-någon-ger-sig lek.

Det var Cory som gav upp först, han muttrade något för sig själv och backade tillslut för att öppna dörren. Ryggen lämnade bilens hårda yta och jag tog ett steg framåt när Bryce vinkade till mig att följa efter.

Inne i huset fanns ett hem, det var ombonat och det doftade kaffe. Vid köksbordet satt de andra två och väntade som om de visste att Cory skulle bjuda in oss tillslut.

Vi stannade i dörröppningen till köket och Bryce bestämde sig för att presentera oss igen, "Som jag sa, jag heter Bryce Michels, det här är Jason Harries och jag är en gammal vän till Cory."

Den långhårige killen reste sig från bordet och sträckte ut en hand, "Jamie Hill, det här är vår son Maison."

Cory sneglade på mig en stund innan han vände sig mot Maison, "ta med Jason upp."

Han nickade lite, vred och vände på kepsen lite nervöst innan han nickade åt mig, "gillar du tevespel?"

Jag skrattade till och kände hur nerverna lugnade sig när jag följde efter honom ut ur köket, "vad har du för spel?"

Jag var lättad att jag skulle slippa lyssna på hur Bryce gick igenom historien än en gång, anledningen till varför vi hade hamnat här och att få hänga med någon i min egen ålder kändes skönt på något vis.

"Ett gäng, du kan bläddra och se vad du gillar," svarade Maison och ryckte på axlarna när han ledde in mig i sitt rum. Det var ett typiskt pojkrum med kläder utspridda på golvet och affischer på väggarna.

"Är dom dina farsor?" frågade jag nyfiket och han nickade.

"Är han din farsa?" kontrade han men jag skakad spå huvudet och funderade på vad jag skulle säga.

"Vi är tillsammans," mumlade jag samtidigt som jag gick fram till hans bokhylla och började bläddra bland spelen tills jag hittade ett gammalt Kirby spel som jag aldrig spelat förut.

"Shit," skrattade han, "han är rätt gamal?"

Jag nickade bara till svar och sjönk ner i den obäddade sängen bredvid honom. Maison såg ut som en helt vanlig kille med baggy jeans och en tröja som nästan räckte honom till knäna. Busiga ögon och brunt tjockt hår som han gömde under en sliten keps.

"Alla har olika smak?" flinade jag tillbaka och han bara nickade när han tog fram handkontrollerna till det uråldriga Nintendot.

"Jag blev rätt överraskad när farsan släppte in er," medgav han och sneglade på mig från ögonvrån. "Du är människa, eller hur?"

Jag slickade mig om läpparna och tryckte på New game innan jag nickade, "Och det är inte du."

"Nope," svarade han och poppade P'et lite extra. "Och inte din pojkvän heller."

Vi spelade några banor i tysthet, det var ett sånt där spel när man hjälptes åt och inte spelade mot varandra och jag var lättad att jag hade valt just det. Då och då hejade vi på varandra, gjorde high-five när vi tog ner en boss och när vi tog oss till nästa bana. Men till slut kom frågorna som gnagde i oss båda.

"Så varför är ni här?" Han sa det på ett så oskyldigt sätt, som om vi egentligen bara var här på kaffe och skulle dra vidare om en timme.

"Du vet, det vanliga," muttrade jag bittert, "jagade av idioter."

Han nickade lite, "vi med," suckade han och jag såg en sorg i hans ögon.

Jag var på väg att fråga mer för att ta reda på om det var samma idioter, men ångrade mig genast. Han såg så ledsen ut och jag trivdes med hans sällskap. Det kändes skönt att ha någon jämnårig att snacka med. Timmarna gick och vi var inne på vårat tredje spel när det knackade på dörren och den ljushåriga pappan meddelade att det var dags för middag.

Min mage kurrade ljudligt och Maison dunkade mig snabbt i ryggen, "försten ner!"

Jag skrattade högt och skickade hans farsa en ursäktande blick när jag sprang förbi honom för att komma före hans son. Vi rusade ner för trappan, hoppade och väjde för möbler innan vi båda stannade tvärt i dörröppningen till köket där Cory och Bryce satt och diskuterade.

"Jag vann," viskade Milton i mitt öra innan han lugnt strosade fram till bordet och slog sig ner bredvid sin pappa.

"Sällan," flinade jag och satte mig bredvid Bryce som höjde ett roat ögonbryn åt mig.

"Cory och Jamie låter oss stanna ett tag," sa han sedan och jag släppte genast ut en suck  av lättnad och kastade ett tacksamt leende mot de båda männen som satt mitt emot mig men avbröts snart av Miltons glada utrop.

"Det är officiellt, Jason, du är min nya BFF!"

A/N - om ni har läst min bok Sparrow Creek så känner ni igen de här karaktärerna, och jag kan meddela att det här är den oplanerade fortsättningen på den boken 😅