Stämningen i bilen var fruktansvärd, Bryce hade stängt av radion så fort jag slog på den och muttrade något om för mycket ljud. Istället satt vi helt tysta.

Bilen körde mot nästa stad, och så fort vi var framme parkerade han utanför en bank, sa åt mig att sitta kvar och försvann snabbt innanför dörrarna.

Jag hatade när han inte pratade med mig. Han hade uppenbarligen en plan men han delade inte med sig vad den innebar. Allt jag visste var att han inte skulle åka till Kate och de andra, han skulle inte hjälpa dem. Det kändes som om han gjorde fel, som om den lilla svaghet han visade inte hörde ihop med hans personlighet.

Efter fyrtio minuter var han tillbaka, hans min var bistrare än någonsin när han hoppade in i bilen. "Så vad är planen?" Frågade jag.

"Vi åker söderut," muttrade han och jag kunde inte tro mina öron, men när han svängde ut från parkeringen så tog han vägen som skulle leda oss tillbaka till gränsen.

"Så du tänker köra hem mig?" Muttrade jag surt, "dumpa över mig på morsan och få ett problem mindre?" Jag kunde inte låta bli, jag behövde få ur mig känslorna och tvivlen.

Hans irritation ökade, jag såg det på honom och jag bestämde mig för att inte säga något mer, hans tystnad var tillräcklig. Bilen brummade på, Kanadas vildmark svepte förbi utan för fönstret och för första gången kände jag mig instängd. Som en fånge som var påväg mot ett fängelse.

"Jag vill inte tillbaka," viskade jag och kröp ihop i sätet.

Han suckade djupt och sträckte sig efter min hand. "Jag har andra vänner som kan hjälpa oss," svarade han tillslut.

"Va fan Bryce!" Gnällde jag, "varför sa du inte bara det!?"

"Inte mitt fel att du tror det värsta om mig," muttrade han och vi fortsatte att tjafsa som två ungar i en sandlåda.

"Inte mitt fel att du behandlar mig som en unge!"

"Så sluta bete dig som en!" Fräste han. Jag tystnade och ryckte min hand ur hans och vände mig mot sidorutan för att stirra ut bland träden. "Vi kan lita på Cory, vi har hjälpt varandra förut," fortsatte han, "men jag ville helst inte blanda in honom." Han suckade tungt, "dessutom är han renblodig och de har sina egna sätt att lösa saker. Deras vargar är delaktiga på ett annat sätt."

"Hur?" muttrade jag och tankarna började redan snurra tillbaka till allt jag någonsin hört om varulvar.

"Jag antar att man kan se det som två personligheter? Att vargen pratar med dem, och när de byter form så är det den personen som tar över."

Jag var inte nöjd med svaret men jag bestämde mig för att fråga mer om det senare och bytte vinkel. "Varför åkte vi inte dit direkt?"

"För att jag vet att han har sina egna problem att sköta, och jag vill inte lägga mina i knät på honom."

Jag var tyst ett tag innan min hand trotsigt letade upp hans igen och utan protest så flätade våra fingrar i hop sig med varandra, "är dom också jagade?"

"Inte vad jag vet, dom har lyckats smälta in bra," sa han lugnt.

Alla hans svar skapade bara mer och mer frågor, "så det är bara din flock som dom är ute efter? Varför?"

Han sneglade på mig en stund innan han bestämde sig för att berätta hela historien. "Vår sort brukar hålla oss borta från människor, det är bäst så. Men just min flock, min by hade en nära relation till en människoby i närheten. Vi hjälpte varandra på olika sätt. Vargar fick nära relationer till människorna, vissa blev kära och de skapade egna familjer." Han pausade lite och la in en annan växel för att köra om en långtradare och när han var tillbaka i högerfilen så fortsatte han. "Det var inget konstigt där jag kom ifrån, vi levde på och vår blodslinje blev tunnare och tunnare tills vi slutade att skifta och vi levde liv som människor."

"Så vad är haken?" frågade jag nyfiket.

"Ryktet om oss spred sig och en grupp fanatiker som tyckte att vi var onaturliga vigde sitt liv till att förinta oss," han suckade tungt, "det har pågått i generationer."

Det var inte det jag hade syftat på, men jag antog att det var ett känsligt ämne så jag släppte det. Eller kanske inte, "har du aldrig försökt skifta?"

"Många gånger," muttrade han och det var tydligt att jag hade haft rätt, det var något som han plågades av. "Jag är varken människa eller skiftare, en onaturlig blandning som inte hör hemma någonstans."

"Inte ens med din familj?" frågade jag försiktigt.

"Jason," varnade han och jag nickade lite och mumlade ett förlåt.

"Det är lugnt Bryce, du har mig nu. Jag kan vara din familj," flinade jag. Det var egentligen menat som ett skämt, för jag var inte så mycket till hjälp, men leendet jag fick tillbaka var fyllt av kärlek och en värme som jag aldrig känt förut började sprida sig inombords.

"Kan du göra mig en tjänst Jay?" sa han efter ett tag och jag nickade lite, jag skulle göra vad som helst för honom. "Kan du försöka tro på vad jag säger, jag vill ha dig här. jag har bara dåligt samvete över att jag drog in dig i mitt röriga liv."

"Mitt liv var rätt rörigt innan du kom in i det," muttrade jag."

"Jag ska göra allt för att du ska vara lycklig, okej? Jag behöver bara lösa lite saker först." Hans ord var så fina, och jag ville tro på dem. Kanske var det för att alla andra hade svikit mig som jag hade svårt att tro på honom, men jag skulle försöka. "Du ska få se," sa han tillslut, som om han hört mina tankar. "En dag kommer du sluta att tvivla på mig."