VI hade somnat med kläderna på den kvällen, inlindade i varandras armar. Det kändes som om vi båda behövde tröst just nu. Jag hade svårt att förstå vad han var för något, men pressade undan de negativa tankarna. Han var Bryce, mannen från Puben på hörnet som hade gett mig ett jobb, sett till att jag gick tillbaka till skolan och plåstrat om mig när jag kom dit helt sönderslagen. Bryce som gjorde de godaste mackorna, med de sexiga underarmarna och det finaste leendet. 

Jag vaknade först och blev liggandes bredvid honom och studerade hans ansikte. Han såg fridfull ut när han sov. Avslappnad. Hans skägg hade vuxit, rynkorna runt ögonen hade blivit djupare och huden under ögonen var mörkare. Jag visste att han oroade sig för mig och jag ville komma på en plan som skulle hjälpa oss att komma bort från skiten.

Mina fingrar kammade igenom hans skägg men jag ångrade mig genast när han vaknade med ett ryck. "Det är bara jag," viskade jag med lugnande ton. 

"Vad är klockan?" frågade han trött och slappnade av igen.

Mina fingrar började knäppa upp den skrynkliga skjortan tills handen kunde glida under tyget för att utforska hans hud. Den var alltid varmare än min. Fingrarna fortsatte att stryka över den luddiga mattan som växte på hans bröst och följde strängen ner mot magen och naveln. Jag tänkte på alla gånger jag sett män med bar överkropp och registrerade att Bryce inte var hårigare än de flesta. Han såg mänsklig ut. Förutom ögonen då. Han var dock stark som en oxe och jag hade aldrig ens sett honom träna, kanske var det något genetiskt?

"Vet inte, spelar det någon roll?" svarade jag tillslut.

Men den mjuk rörelse tog han bort handen från magen och kysste knogarna innan han vände sig mot mig, "vad tänker du på Jay?"

Generat undvek jag hans ögon, "att du är som vanligt."

Han tog tag i min haka för att få mig att se upp på honom, och jag stretade inte emot. "Jag fattar att det är mycket att ta in Jay, säg till om du behöver lite egentid." Kyssen han gav mig var mjuk och den väckte känslor i min kropp som bad om mer, men till min besvikelse så reste han sig ur sängen och gick mot badrummet och den här gången låste han dörren om sig. Kanske var det han som behövde lite tid för sig själv?

Duschen slogs på och jag blev lämnad ensam i sängen med mina tankar. Jag hatade det. När han var nära så var jag lugn, så fort han var borta så kom oron och ångesten krypandes. Visst, jag ville vara här, men nu när vi nått vårt mål och när det inte alls blivit som Bryce hade lovat så kändes det som om verkligheten hade slagit oss i ansiktet. Den senaste veckan hade flutit på som i en dröm och jag hade låtit Bryce ta kommandot över mitt liv. En del av mig älskade det, men jag var van att ta hand om mig själv och nu började tvivlen göra sig till känna. 

Jag ångrade inte att jag följt med, jag ångrade att jag inte pressat honom hårdare på information. Innerst inne så visste jag att det inte hade fungerat, han skulle aldrig ha sagt mer ändå. Men en liten del av mig stördes av att jag blev så liten i hans sällskap. 

Han klev ut ut badrummet med ett badlakan runt höfterna och han stannade genast upp när han såg min min. 

"Det finns andra länder vi kan dra till, Europa eller nåt?"

En lättnad skymtade i hans ögon. "Kanske, men i så fall behöver vi pass och kanske visum, en anledning att lämna landet. Det är inte så lätt som man tror."

Jag ställde mig hastigt upp och drog av mig tröjan innan jag började fippla med bältet och gylfen, "vad händer om vi stannar då?"

"Dem kommer ikapp oss," svarade han lugnt och började olja in sitt skägg med någon specialprodukt jag aldrig sett förut. 

"Om vi hälsar på din familj menade jag." 

Hans ögon riktades snabbt mot mig och plötsligt kände jag mig väldigt liten där jag stod i bara kalsongerna. "Det är inte ett alternativ."

"Är du säker?" envisades jag, "tjejen som var här, det lät verkligen som om dom behöver dig."

"Det är inte ett alternativ," upprepade han med varnande ton.

Jag tog ett steg framåt, tvekade lite innan jag tog ett till. När jag stod mitt emot honom la jag en hand försiktigt på hans bröst och såg upp på honom bakom luggen som hängde över pannan, "varför?"

Hans händer tog snabbt tag om mina höfter och han pressade min kropp hårt mot hans. "Trotsa mig inte Liten," morrade han, "inte nu." Jag var helt oförberedd och kände hur luften i lungorna tvingades ut ur mig av den kraftiga stöten. Hans läppar sökte upp mina och jag drog hastigt efter andan när hans tunga invaderade min mun. 

Han backade in mig mot väggen och den hårda kalla ytan fick min hud att knottra sig. Mitt hjärta bultade hårt i bröstet, det kändes fortfarande så annorlunda att ha någon annan som tog kommandot. Tankarna skingrades snabbt när hans läppar började vandra neråt, längs min käke ner på min hals. Han nafsade och bet, slickade och kysste mig om vart annat och snart hade jag glömt allt annat. 

Mina händer klamrade sig fast i hans hår när han lyfte upp mig, hans läppar fortsatte att reta mig när han rörde sig genom rummet och bort till sängen. Våra andetag var snabba när han släppte ner mig bland lakanen och han stannade upp för att beundra mig, i ögonen fanns något som jag inte sett förut. Ett orangt skimmer som glittrade. 

"Det var en enkel fråga," mumlade jag fram, generad över hans blickar som rörde sig över hela min kropp, tills de stannade på det lilla klädesplagget. 

Hans tunga fuktade läpparna innan han böjde sig ner över mig och ryckte snabbt av mig boxershortsen och slängde dem på golvet. "Och du fick ett enkelt svar."

Hans kropp var nästan brännande het när han sänkte sig över mig och jag kunde känna hur hela hans kropp vibrerade mot min. Under badlakanet märkte jag hur han växte och jag stelnade till när jag mindes hur det hade känts första gången. Smärtan. Det hade varit annorlunda då, han hade varit mjuk och omtänksam. Nu drevs han av något helt annat. Jag visste att det bara skulle göra ont i början, men hans energi matchade inte min och hjärtat började slå ännu hårdare i bröstet. Ville jag det här?

Läpparna som nyss hade rört sig över min axel slutade plötsligt och han letade upp mina ögon. Jag såg hur hans blick förändrades, ögonen mjuknade och hans andetag lugnade sig. Han drog in ett djupt andetag genom näsan och släppte sakta ut luften genom munnen innan han la sig ner bredvid mig och drog min kropp intill sig. Han höll mig i sina armar en stund, kysste min panna och suckade.

"Om du inte vill så måste du säga det Jason, ett enkelt nej, stopp eller något annat ord som vi har bestämt, okej?" Han kysste min panna igen, "du ska aldrig gå med på något som inte känns bra."

Jag visste inte vad jag skulle säga, en bit av mig var besviken på mig själv, en annan var lättad. Jag gömde ansiktet vid hans hals och nickade lite. Vi låg tysta ett tag och hans händer rörde sig lugnande över min rygg. "Jag vill," sa jag tillslut, "men inte så här."

Hans hand letade efter min innan han reste sig ur sängen med ett mjukt leende, "kom," sa han kort men utan den där befallande tonen, och så ledde han mig in i badrummet och ställde mig i duschen.

Det mjuka löddret tillsammans med hans valkiga händer gjorde underverk för att driva bort alla tvivel. Varmvattnet rann ner över våra kroppar och såg tacksamt in i hans ögon innan jag la armarna runt hans nacke och drog in honom under vattnet för att få ner hans läppar mot mina.

Den här gången lät han mig ta alla initiativ och visa vad jag behövde, utforskande händer, läppar och smekningar. Jag såg hur han kämpade med sig själv för att inte ta kommandot, hur han höll tillbaka för min skull. Men så plötsligt slutade han och jag kunde inte låta bli att stirra oförstående på honom när han sträckte sig efter torra handdukar och började torka av varenda droppe från min kropp.

"Dags att packa," svarade han mina frågande ögon.

"Nu?" flämtade jag, min kropp brann av längtan efter mer och när jag försökte leda honom till sängen, redo att ta allt ett steg längre, så skakade han bara på huvudet.

"Du förtjänar värre," flinade han, men ögonen var allvarliga. "Tänk på det nästa gång du tjafsar emot." 

Hans ögon såg roade ut när jag stönade högt och sjönk ner på sängen, men jag hörde allvaret i rösten. Jag visste ingenting om flockregler och sånt, men jag såg tydligt Alfan i honom just då. 

"Visst," muttrade jag och drog åt mig mina kläder, "men du vet att du precis stärkte min poäng," retades jag. Han höjde ett frågande ögonbryn och jag fortsatte, "jag vet inte vad som har hänt och så, men jag börjar fatta vad du är Bryce, du är en ledare, så varför leder du inte?"