Ännu en natt på ett hotell, tänkte jag och såg mig omkring i rummet. Det var egentligen ett rätt mysigt ställe men ingen av oss hade tid att uppskatta det. Bryce var fortfarande ursinnig och jag förstod honom, men samtidigt förstod jag att hans familj ville vara försiktiga. Vi var trots allt jagade. Frågan var bara hur dom visste det? Var dom alltid jagade allihop?

Jag sjönk ner på sängen och sparkade av mig skorna medans Bryce vankade fram och tillbaka i rummet. Jag ville säga något men jag visste inte vad. Alla planer vi pratat om i bilen hade precis pulvriserats genom ett enda samtal. Vi behöver tänka om, göra upp en ny plan.

Men den lilla beslutsamheten jag samlat ihop drogs ur mig när jag såg Bryce kollapsa på sängen. Han suckade tungt och såg inte alls så där stark och självsäker ut längre.

"Bryce?" frågade jag försiktigt och han mötte genast min förtvivlade blick. Det var som om han slogs av en insikt och en mask av lugn gled över hans ansikte. Vi båda låg på rygg, han sträckte ut en hand och jag hasade mig genast närmre.

"Ge mig ett par minuter Liten," mumlade han mot mitt hår. "Allt kommer lösa sig."

Mina fingrar klamrade sig fast runt hans skjorta, det borde vara jag som tröstade honom, inte tvärt om. Han hade litat på att hans familj skulle finnas där för honom, men istället så blev han lämnad ensam. Vi var inte så olika ändå, tänkte jag och trängde bort minnens från dagen då farsan stuckit. Jag hade bett honom att få följa med, men hade sagt nej. Jag hade varit tio och stor nog att fatta att han inte skulle komma tillbaka.

Jag vet inte när jag somnat men vaknade av en knackning på dörren och känslan av att Bryce la en filt över mig innan han lämnade sängen med varsamma steg. Det slog mig att han inte ville väcka mig, och jag fortsatte att blunda. Jag litade på att han visste vad han höll på med.

Bryce gick mot dörren, öppnade och efter ett tag lät han någon komma in, han hyschade åt personen och även om jag blundade så kunde jag känna deras blickar på mig.

"Alfa?" viskade en kvinnlig röst.

Jag hörde Bryce morra dovt, "sluta."

Kvinnan suckade, "fortfarande lika envis." Kvinnan hade en underlig dialekt och jag undrade genast vart hon kom ifrån.

"Kate, du borde inte vara här," suckade han trött och jag kunde höra hur de rörde sig längre in i rummet, en stol knarrade till när någon satte sig ner medans den andra verkade stå kvar närmare dörren.

"Varför är du här?" frågade hon kort. Det fanns en oro men även en gnutta hopp i hennes röst.

Det var tyst ett tag innan han svarade, "dom hittade mig," muttrade han. 

"Det har inte fört dig hit förut," kontrade hon. "Vad jag har hört så har du rest runt en del."

"Jag har inte bara mig själv att tänka på längre," svarade han lugnt.

 Han menade mig, tänkte jag och mitt hjärta började bulta lite hårdare i bröstet.

"Jag ser det," svarade hon mjukt, "det ligger i din natur att hjälpa andra Bryce."

"Han är mer än bara en skyddsling Kate och jag tänker inte slå mig blodig för att tvinga in oss i ett liv som inte någon av oss vill ha."

"Johnny kallar sig Alfa nu," började hon och bitterheten var tydlig i hennes röst. "Han har det inte ens i blodet, inte som du. Han styr alla med järnhand, det är inte som förr Bryce."

"Det finns inget jag kan göra åt saken, vi kommer att dra vidare i morgon bitti." Det var tydligt att hans svar inte var upp för diskussion, men jag hörde hur kvinnan rörde irriterat på sig.

"Din bror är där, din brorsdotter," försökte hon med lirkande röst. Efter det blev det tyst en lång stund och jag misstänkte att Bryce försökte reda ut sina känslor och tankar. "Så, vem är killen," sa hon tillslut och bytte strategi, "vet han vad du är?"

Jag stelnade till i sängen, vad fan menade hon med det?

"Inte än," muttrade han och jag hörde henne dra efter andan.

"Och hur fan har du förklarat allt som händer? Varför ni flyr, vilka ni flyr ifrån?"

"Sänk rösten!" fräste han och hon blev genast tyst. "Jason behöver inte veta alla detaljer, han vet att han är trygg med mig."

"Hur länge då?" det förvånade mig hur kaxig hon var och att han tolererade hennes övertramp. De kanske var släkt, vänner eller mer? Jag släppte tanken, Bryce var gay, det hade han varit tydlig med. Så varför lät han henne fortsätta att ifrågasätta honom?

Mina funderingar besvarades när jag hörde desperationen i hennes röst. "Alfa," vädjade hon, "vi behöver dig. Johnny är en diktator, och inte den bra sorten."

"Jag klev ur den rollen för länge sedan," svarade han bestämt, "och han kommer inte vara villig att ge mig den utan en fight, du vet det lika väl som jag." Han reste sig ur stolen, "Vad händer om jag förlorar Kate?"

Hon skrattade till, märkbart irriterad. "Vi båda vet att han inte har en chans mot dig Bryce, om det är lillkillen du är orolig för så vet du att jag har din rygg. Om han är din partner så får han den respekt han förtjänar. Vad som än händer," svarade hon. 

"Du kan hälsa att jag inte kom för att röra om i någon gryta, Kate. Vi åker i morgon."

Hon verkade inte acceptera hans svar. "Tänk på saken, jag finns i närheten," muttrade hon. Sedan hörde jag lätta fotsteg och en dörr som öppnades och stängdes. Hon hade gått.

Det var tyst länge innan Bryce kom tillbaka till sängen, "du kan öppna ögonen nu," retades han och jag förvånades av leendet jag fick när jag såg upp på honom. "Du hörde allt," konstaterade han.

Jag nickade lite innan jag satte mig upp i sängen. "Men jag förstod inte hälften av vad ni snackade om."

Han nickade och sträckte sig efter min hand, "jag borde ha berättat alla detaljer från början," började han och jag såg en skymt av tvivel i hans ögon. "Jag var bara rädd att du skulle dra om du visste sanningen." Jag rynkade pannan, Bryce Michels rädd? tänkte jag och studerade hans ansikte. "Och om du drog så skulle de komma efter dig."

"Vad var det hon kallade dig?" frågade jag försiktigt.

"Alfa," muttrade han surt. "En titel jag aldrig bett om, men som blev min när min far dog."

"Så det går i arv?" fortsatt jag lika försiktigt för jag visste att om jag frågade för mycket så kanske han skulle sluta svara.

Han nickade och till min förvåning så verkade det som att han beslutade sig för att berätta allt han tidigare dolt med sina vaga svar. "Jason, du är smart, du måste ha märkt att min situation är ovanlig."

"Det är ju ett sätt att beskriva den," skrattade jag men han bara skrockade han med.

Men så blev han allvarlig igen. "Har du hört ordet alfa förut?" frågade han och hans intensiva blick mötte mina ögon.

Jag slickade mig om läpparna och nickade lite, det hade jag. I böcker och i film, men det var också ett ord som en viss typ av kille använde för att beskriva sig själva. De där självsäkra typerna på skolan som jag hade börjat förakta. Bryce var inte alls som dem.

"Så vaddå, är du en varulv?" skämtade jag och skrattade lite för mig själv, men möttes bara av allvarliga ögon. Jag skakade på huvudet och skrattade igen, "sluta driva med mig. Tjejen var rätt allvarlig, jag tror att vi också borde vara det."

Han höll min hand lite hårdare, hans blick gled ner mot madrassen och han tog ett djupt andetag innan han fortsate. "Inte en varulv men något liknande," svarade han och den allvarliga tonen fick mitt hjärta att stanna i några sekunder, vad fan menade han? "Det är inte som på film, vi kan inte byta form, inte längre. Vi har beblandat oss med människor allt för länge."

Jag stirrade oförstående på honom tills han såg upp på mig och jag möttes av två orangea nästan lysande ögon, istället för de vanliga bruna. Jag flämtade till och ryckte åt mig min hand och kastade mig ur sängen. Allt föll på plats. Allt han hade sagt, allt han berättat hade varit små hintar även om han aldrig sagt något rakt ut. Han var jagad för att en grupp människor ville förinta hans ras? Men vad fan var han?

Han lät allt sjunka in, men jag såg oron i hans ögon. Oron att jag inte skulle acceptera nyheten och att jag skulle dra. Betydde jag så mycket eller ville han bara inte ha min död på hans samvete?

"Berätta mer," viskade jag tillslut, men stod fortfarande kvar på andra sidan sängen.

Han nickade, uppenbart lättad. "Förr, innan jag föddes, kunde vi byta form när vi ville. De flesta av oss föredrog livet som varg framför livet som människa och vi levde i flockar." Hans röst var lugn men jag såg på honom att det var jobbigt att snacka om det. "Men ju mer människorna bredde ut sig desto mer beblandade vi oss med dem och skiftade mer och mer sällan. Samhällen formades och vi blev uppdelade i olika klaner. Min far var alfa över en av de större."

"Finns det andra varelser också?" flämtade jag? "Vampyrer och sånt?"

Med ett leende på läpparna reste han sig upp ur sängen och tog ett frågande steg mot mig. När jag inte backade så gick han lugnt fram till mig, hans ögon var helt vanliga nu. "Det finns andra varelser också, men det är inte som på film Jason," påminde han igen,  vi vill helst bara sköta vårt och inte bli jagade."

Något inom mig brast och jag kunde inte stoppa mig själv från att kasta mig runt hans hals. Så jävla mycket hade hänt på så kort tid och det var svårt att bearbeta allt i min tröga hjärna, men just nu kände jag mig mest förvirrad men även lite lättad. Under hela resan hade jag vetat att han dolt något stort för mig, och nu var sanningen ute. Det kändes bra och jobbigt på samma gång. Allt jag ville var att han skulle hålla om mig och säga att allt skulle bli bra, han var fortfarande min enda trygghet, min klippa.

Hans armar höll om mig hårt och hans värme lugnade mig. "Smittar det?" frågade jag tillslut med ansiktet gömt i hans nacke.

"Generna går i arv från förälder till barn," svarade han lika lugnt, som om han förväntat sig att jag skulle fråga mina idiotiska frågor. "Du kommer inte att förvandlas till ett monster för att jag biter dig," sa han lugnande och strök med handen över min rygg.

"Så vad är skillnaden då? Mellan dig och mig?"

"Jag är starkare än de flesta människor, har bättre luktsinne, hörsel och syn." Han suckade, "egna traditioner lagar och regler är väl den största skillnaden egentligen nuförtiden."

"Men dina ögon..."

Han tvekade lite, "det är svårt att förklara, det är som om en del av vargen finns kvar i oss. För många av oss har haft mänskliga partners under så många generationer att vi är mer människa än skiftare."

"Okej," viskade jag. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag skulle behöva tid för att låta allt sjunka in.

"Jag tog en risk när jag berättade det här för dig Jay," sa han sedan, "men jag förstår om det här är för mycket för dig. Om du vill ta bussen hem så kommer jag inte att stoppa dig."

Jag rynkade pannan och tog ett steg tillbaka för att se på honom, vi hade bara känt varandra i ett par veckor och nu stod vi här på i ett hotell i ett helt annat land. Jag hade villigt följt med, jag var kanske en idiot men att gå tillbaka till livet i min hemstad kändes inte lockande.

"Det är för sent nu," mumlade jag.

"Det är inte för sent," viskade han och drog tummen över min underläpp, "du kan starta ett nytt liv i en annan stad Jay, om det är vad du vill. Du är ung. Du har hela livet framför dig."

Jag skakade på huvudet lite, "det ända jag vill är att du är helt ärlig med mig i fortsättningen." 

Han gav mig ett litet leende, innan han gav mina läppar en lätt kyss. "Jag lovar, inga fler hemligheter."