Lägenheten hade varit mörk när jag kom hem och det slog mig att morsan hade lyssnat på mig och släckt lamporna som jag bett henne om. Hon hade sovit när jag kom hem, men så fort hon vaknat så hade hon gett mig en kram. Hon hade faktiskt sett orolig ut och ville veta vart jag varit.

Jag kände mig ledsen och vilsen och jag ville inget annat än att lätta mitt hjärta. Kanske var det här precis vad hon och jag behövde? Ett vanligt mor- och son samtal om känslor och all sån skit. Jag släpade fötterna till köket för att brygga kaffe och märke att hon följde efter. Några minuter senare slog vi oss ner vid köksbordet och jag stirrade rakt ner i koppen en lång stund innan jag öppnade munnen.

"Jag, jag tror jag gillar en," jag pausade lite och drog in ett djupt andetag, "en snubbe." Jag höjde blicken och sneglade mot hennes ansikte, men hon gjorde inte en min. Hon bara satt där och tittade på mig som om hon väntade på att jag skulle säga mer. "Jag tror jag är bisexuell," fortsatte jag ifall hon inte fattat vad jag menade.

"Okej," svarade hon tillslut. "Sov du hos honom?" Jag nickade lite och tog en klunk av kaffet. "Är han snäll mot dig?" Jag nickade igen. "Så varför ser du så ynklig ut?"

Jag skrattade torrt, "för att jag tror inte att han känner samma sak."

Min mamma sträckte sig över bordet och la sin hand över min, "så ta reda på det då?"

Jag sneglade på henne en stund och funderade på vad som rörde sig inuti hennes huvud. "Så du har inget emot det?"

Hon himlade med ögonen och lutade sig tillbaka i stolen, "jag vinner inga pris som bästa mamman, men så hemsk är jag inte att jag dömer dig för vem du älskar. Så länge han är snäll mot dig så är jag nöjd."

Jag nickade lite, men den fina stunden var över och bitterheten tog över, hon visste att hon var en dålig mamma men ändå fortsatte hon? Med en suck reste jag mig från stolen och gick mot mitt rum. Jag hade läxor att göra.

Resten av dagen och kvällarna efter skolan gjorde jag precis som Bryce sagt. Jag gjorde mina läxor och pluggade ikapp de dagar som jag missat när jag sovit hos honom. Jag saknade hans stora säng och alla bekvämligheter som han hade som Netflix och sånt som vanligt folk tog för givet. Framförallt saknade jag hans mat och mest av allt hans sällskap.

Jag hade funderat på det som morsan sagt och bestämt mig för att inte säga något, för jag ville inte förlora mitt jobb och vår vänskap. Vad var det som sa att han inte skulle sparka mig och be mig att gå om han fick reda på hur jag kände? Då höll jag det hellre för mig själv.

Dagarna gick så sjukt långsamt och när det äntligen var måndag så fixade jag inte att vänta till passet började utan gick direkt till "Puben på Hörnet" efter skolan. Stället var redan upplyst och ytterdörren var öppen. När jag kliver in hörs skratt ifrån köket och jag stannar genast innanför dörren när en kille i tjugofemårsåldern kliver ut från köket bärandes på en back med glas.

"Vi har inte öppnat än," säger han med ett leende innan han ställer ner glasen och möter min blick. Killen hade ljust långt hår, han var lång, smal och nästan feminint byggd med ett bländande leende och vänliga ögon men allt jag ville var att sjunka genom golvet. Han hade bytt ut mig, tänkte jag och kände hur mitt hjärta frös till is.

"Kim, det här är Jason," säger Bryce kort när han kommer gåendes ut ifrån köket med en trasa i händerna. "Han jobbar här." En liten lättnad hann skölja över mig innan han spände ögonen i mig, "du är tidig." Jag nickade lite och väntade på vad han skulle säga här näst. "Sitt."

Jag drog in ett djupt andetag innan jag nickade igen, men la till ett "yes, Sir," och gick och satte mig på min vanliga stol. Jag kände Kim's nyfikna blickar men höll blicken fokuserad på något framför mig.

"Har du läxor tills i morgon?" Jag mötte Mr Michels blick och nickade. Till min stora förvåning drog han upp en penna från bröstfickan och la den på bardisken, "sätt igång."

"Trodde inte du var min farsa," mumlade jag tyst samtidigt som jag drog upp mina böcker ur väskan.

"Ditt shift börjar inte förrän om en timme Jay," svarade han hårt, "lika bra att göra nåt vettigt med tiden."

"Har jag ens nåt att göra?" frågade jag surt och skickade en menande blick bort mot Kim som såg roat på oss båda. Men gladdes samtidigt åt smeknamnet han gett mig, hur fan fungerade jag nu för tiden, glad över ett smeknamn?!

"Kim," röt Bryce högt trots att killen bara stod ett par meter ifrån oss, "lämna toaletterna till "Mr know it all" här."

"Gärna," flinade han och lämnade oss för att gå tillbaka till köket och fick snart sällskap av Bryce.

Jag öppnar matteboken och kämpar mig igenom rad för rad av siffror tills jag blir avbruten av en tallrik som ställs ner framför mig. Jag hinner inte säga något innan Bryce har fyllt upp ett glas Pepsi åt mig och ställer sig med armarna i kors framför bröstet och synar mig noga.

"Ät, du ser lika mager ut som när du klev innan för dörren första dagen jag såg dig."

Jag skakade på huvudet och skrattade till, "om jag inte visste bättre så skulle jag tro att du var kannibal eller nåt annat sjukt, så som du göder mig."

Han höjde ett ögonbryn och jag himlade med ögonen innan jag sträckte mig efter tallriken för att ta ett bett. Inombords njöt jag mer än jag ville visa, jag hade saknat hans mat så jävla mycket.

"För kaxig," mumlade han innan han lämnade rummet.

Med pennan i en hand och mackan i den andra fortsatte jag att pina mig igenom läxan, men blev avbruten än en gång. Inte för att jag brydde mig, jag gjorde hellre något annat. Kim klev ut ur köket och stannade till när han såg mig. Hans ögon såg forskande på maten och sedan på mig, som om han försökte klura ut vem jag var, eller kanske vad jag var?

"Borde inte du jobba?" muttrade jag.

"Borde inte du plugga?" flinade han tillbaka.

"Varför är du här?" frågade jag utan att tänka mig för.

"För att Bryce bad mig komma," svarade han slugt och gick fram till mig så att han stod på andra sidan baren, mitt emot mig. Så de kände varandra sen tidigare, tänkte jag och fick en klump i halsen. "Hans diskpojke var sjuk och han behövde hjälp."

"Jag är ingen diskpojke," muttrade jag, det var vissa allt jag gjorde just nu, muttrade, men jag fixade inte tanken att Bryce hade bytt ut mig så jävla snabbt. Han hade ju klarat sig själv innan jag började?  

"Men du är hans pojke?" frågade han nyfiket och jag blev genast tyst, vad fan skulle jag svara på det? Men Kims ansikte sken upp, "jag visste det!" fnittrade han, "du är precis hans typ."

Jag rynkade pannan och såg frågande på honom, vem fan var han och varför pratade vi ens om det här. "Jag skulle inte tro det?" sa jag tveksamt och vände blicken mot boken igen.

Men Kim var envis, "så du är inte intresserad? Är han för gammal? För sträng?" frågade han samtidigt som ögonen tittade snett upp i taket medans han försökte fundera ut fler anledningar till varför jag inte ville ha min chef.

Jag kunde inte låta bli att tycka att han var rätt söt men visste direkt att han inte var min typ. "Han är min chef?" svarade jag så att han skulle sluta ge fler förslag, men han bara viftade undan min anledning.

"Det räcker inte," han lutade sig över disken och såg rakt in i mina ögon, "och jag är inte blind."

"Där har du fel," svarade jag torrt, "för Mr Michels är inte intresserad." Sen suckade jag tungt och skakade på huvudet, "berätta varför jag ens snackar med dig om det här? Är inte ni två en grej?"

Han la huvudet på sne och log, "vi var, men sen tog det slut. Du förstår Mr Michels där inne, han gillar när man gör som han säger och jag tröttnade på det." Han såg på mig att jag inte förstod och mina tankar hade redan spunnit iväg mot vägar som inte såg trevliga ut. "Vi har alla olika fetischer älskling," sa han tyst. "Och Bryce, han är den omvårdnad typen,"sa han och nickade mot tallriken. "Han gör allt för sin partner, men han vill ha dem undergivna på ett eller annat sätt. Och jag, växte ur den rollen," avslutade han med en axelryckning. 

Jag visste att jag inte borde fråga mer, men nyfikenheten tog över. "Men hur funkar det?"frågade jag förvirrat, "borde det inte vara dom som passar upp på honom? Och vaddå undergiven?" jag hade så många frågor och Kim verkade inte ha något emot att svara på dem.

"Han vill att man gör som han säger."

"Och om man inte vill?" 

Han bet sig i underläppen och funderade lite, "det är ganska komplicerade saker, man får lixom prata igenom alla små detaljer med varandra. Vad som känns okej och så."

Jag tog ett sista bett i mackan och sköt undan tallriken, det här var en helt ny värld för mig och det kändes komplicerat. Kanske var det därför han inte var intresserad, för att han visste att jag inte skulle passa in i mallen som han ville ha? Jag ryckte på axlarna och kollade på klockan, fem i fyra. 

Precis när jag packat ihop mina saker känner jag Kim bakom mig, han lutar sig närmre och viskar samtidigt som Bryce kommer ut ur köket, "säg till om du vill ha hjälp," jag gav honom en frågande blick, "att få honom att erkänna att han gillar dig," han himlade med ögonen och mumlade ett tyst "idiot" innan han lämnade rummet.