○Willow○

Jag sitter länge inne på mitt rum och vet knappt vart jag ska ta vängen. Mamma har slutat banka på dörren för någon timme sedan men min telefon har konstant ringt. Collin, det är såklart han. Efter det ringer igen, 74:de samtalet svarar jag. Även fast jag inte vill.

"Vad fan svarar du inte för?!" Skriker han när jag lägger telefonen mot örat.

"Skit du i det."

"Är du skön eller? Vad sysslar du med?"

"Jag är hemma!"

"Och då kan du inte svara mig?"

"Jag sov." Jag kan känna energin genom telefonen hur han bara vill slå sönder mig just nu.

"Du är fucking värdelös." Skrattar han. "Har du tagit något?" Ja.

"Varför ska du veta det?"

"Du har det, jag hör det. Tabletter?"

"Sluta fråga!"

"Nej för du är riktigt dum i huvudet."

"Jag klickar dig."

"Gör det. Så kommer jag leta upp ditt fattiga hem och slå sönder dig älskling."

"Sluta. Vad vill du?"

"Kom hit."

"Vart?"

"Sam. Ska du missa en fest?"

"Jag är trött."

"Du är tråkig."

"Nej jag är bara trött."

"Du har en halvtimme på dig att komma hit."

"Collin! Jag kan inte säger jag!"

"Annars kommer jag hem till dig. Och då kanske jag har någon med mig. Är jag tydlig?"

"Ja! Men kan du bara snälla sluta!"

"Tiden tickar. Älskar dig." Säger han och tycker av samtalet innan jag skyndar mig upp ur sängen och slänger på mig en annan topp och drar på mig ett par klackskor. Jag tittar mig i spegeln och tycker ändå att jag ser helt okej ut. Jag tar på mig min jacka och drar åt mig min väska innan jag försiktigt öppnar min dörr. Jag hör tydligt att mamma inte sover. Jag tar ett djupt andetag innan jag springer allt vad jag har genom hallen och hör hur mamma skriker mitt namn innan jag hinner slänga igen ytterdörren och springa ner för trapporna.

Jag går i mörket och vet inte vart jag ska när jag väl kommit in till stan. Jag plockar upp min telefon och ringer till Collin som de första gångerna inte svarar.

"Hej!" Säger han tillslut på andra sidan luren och får mig att pusta ut. "Ser man på, du har sju minuter kvar, är du här än? Nej!"

"Var fan bor han?"

"Vem?"

"Sam."

"Aha nej vi är hos Drew."

"Va!"

"Ja sa jag inte det?"

"Nej det gjorde du inte!"

"Jo det gjorde jag."

"Vart bor han då?"

"Drew? Typ mittemot parken."

"Det kommer ju ta minst en kvart att komma dit."

"Ja men då får du fan springa för du har 6 minuter kvar."

"Lägg av! Vart exakt bor han så jag vet vart fan jag ska?"

"Tror du att jag ska berätta det för dig när du pratar sådär? Glöm det."

"Vad menar du nu?"

"Lös det!" Jag hinner inte ens säga något innan han har lagt på. Utan att tänka mycket mer springer jag och det tar längre tid än jag väntat mig att hitta. Jag kollar varenda jävla trapphus innan jag hittar hans äckliga namn och går upp. Jag går in i lägenheten som är full med folk jag både vet vem det är och hatar. Inte lång tid tar det heller innan jag trycks mot väggen och har en full Collin framför mig.

"Du är sen."

"Du sa ju inte ens vart jag skulle."

"Du är riktigt värdelös."

"Du också." Han ler och håller min ena handled hårdare medan han drar sin andra han under min tröja.

"Verkligen inte."

"Sluta."

Han förstår inte ordet sluta. Det har han aldrig gjort. Någonsin. Hur mycket jag vill springa ifrån honom kan jag inte det. Han är allt jag har. Han är allt som vill ha mig även om han egentligen inte vill. Jag vet inte man jag kan inte lämna honom och han kommer inte släppa mig. 

"Du är min eller hur?" Säger han och håller ett hårt grepp om mig. 

"Ja." 

"Du lämnar aldrig mig va?" Jag skakar på huvudet, vågar inget annat. Frågan är ingen vanlig fråga, en fråga med kärlek och värme. Det är en fråga bara för att vara säker på att hans kontroll inte släpper. Att jag inte försöker något. "Är du säker?" 

"Ja." Tvingar jag mig själv att säga. Min rygg är hårt tryckt mot hans överkropp medan hans huvud vilar på min axel och han håller hårt tag om mina händer. 

"Du skulle aldrig lämna mig va? Inte för någon?" Jag skakar på huvudet av ren automatik medan  jag känner hans leende. "Bra. För då dödar jag. Fattar du?" 

"Jag ska aldrig." 

"Tänkte väl det."