Jag slänger väskan på golvet i hallen och lyssnar efter något ljud i huset. Det är helt tyst och jag slappnar av, ingen Jonas. Jag slänger av mig mina ytterkläder och joggar upp för trappan och in på mitt lilla rum. Jag klädde av mig kläderna och var precis påväg till duschen när någon tar ett hårt grepp om min midja. "Vart ska du då?" den mörka rösten får min kropp att stelna och försöka dra mig loss från hans grepp. "Snälla släpp" gnäller jag och han lämnar en gegig puss i min nacke. "Tänk om jag inte vill det då?" frågar han och låter sina händer glida upp till mina bröst. Jag drar mig bort ifrån hans grepp och sprang in på rummet dä jag slängde igen dörren och låste den. Jonas bankade hårt på dörren och tryckte ner handtaget. Jag kände hjärtat bulta hårt i bröstet medans jag darrigt klädde på mig mina kläder igen. Jag tittade länge på min mobil som låg på sängen och tvekade på om jag skulle ta med den. Tillslut så bestämde jag mig för att inte göra det. Jag öppnade fönstret och klättrade ut, placerade mina fötter på brandstegen och klättrade ner med en snabb fart. När jag hoppade ner på gräsmattan så började jag att springa. Jag sprang och spranh utan kontroll, allt jag ville var bara att komma hemifrån. Tillslut så stannade jag vid en park, jag satte mig bakom ett av dem stora träden och drog upp knäna. Tårarna forsade ner över mina kinder och jag snörvlade flera gånger. Jag satt där bakom trädet tills mörkret föll, jag var otroligt mörkrädd. Jag reste mig upp och gick och satte mig på en av dem gnisslande gungorna som stod lote längre bort. Tårarna hade torkat mot kinderna och jag visste om att min mascara säkert låg som en svart torkad pöl under varsitt öga. När jah hörde steg så tittadr jag skräckslaget upp och såg den bekanta pojken med den vanliga röda kepsen på huvudet. Han fick syn på mig och kom fram till mig. "Hej, mår du bra?" frågade han, antagligen hade han fått syn på den utkletna mascaran. "Ja" snörvladr jag fram och han satte sig på gungan bredvid. "Jag ser att det är något som är fel" säger han och jag skakar på huvudet. "Du känner inte ens mig. Varför bryr du dig nu men aldrig annars?" frågar jag och han tittar ner på sina skor. "För jag har aldrig sett dig gråta i skolan" svarar han. Vi blir tysta ett tag och gnissladet på gungorna är det enda som hörs. "Ska vi ta följe?" frågar han och jag skakar på huvudet. "Jag ska inte hem" "varför?" frågar han oroligt. "För jag vill inte det" säger jag och han reser sig upp från gungan. "Vart ska du annars ta vägen?" frågar han och jag rycker på axlarna och fuktar läpparna. "Stanna här antagligen" "du kan inte stanna här hela natten? Vet du vilka snubbar som går förbi här när dem är fulla i natt?" säger han och jag rycker på axlarna igen. "Följ med mig hem"