Datorn är som het lava i ryggsäcken, det bränner på ryggen. Väskan är dessutom tyngre än vanligt. Linnea försöker att gå normalt i korridoren, hon vill inte se ut som en kriminell tjej som snor saker för att ha råd att köpa kokain. Drastisk slutsats men det är sådana tankar som far runt i hennes huvud. Vad kommer andra människor tro om någon upptäcker henne?

Den grå korridoren mynnar ut i ett litet grupprum där skåp är uppställda längs ena väggen. Det är Linneas klass hörna och hon går så snabbt hon kan fram till den röda skåpluckan, fumlar med låset tills hon lyckas vrida fram rätt kombination och låset glider isär. Hon nickar till några klasskamrater bredvid och blir om möjligt ännu nervösare. Lika nervös som hon hade varit i bilen påväg hem med mamma igår. Jag har bara köpt lite julklappar. Mamma hade trott på lögnen.

"Hej Linnea, vad har vi för lektion nu på morgonen? Jag är så stressad över matteprovet så du anar inte." Lilly dyker upp vid skåpet bredvid Linneas. Idag har hon en randig klänning i grå och rosa nyanser. Håret är rufsigt och det ser ut som om hon nyss klivit upp ur sängen. Linnea stelnar till och blänger på sin vän.
"Kunde du inte nämnt matteprovet lite tidigare." Jaha, ännu ett prov som hon inte kommer att klara, om hon inte förvandlas till Einstein någon gång under dagen såklart. Oddsen är inte höga. Lilly skrattar bara åt henne.
"Du har ju alltid haft koll på sånt här så jag är inte van att jag behöver påminna dig om saker." Javisst, förr var Linnea skärpt och hade koll på allting. Men nu är ingenting som förr.

Maten som serveras i skolans kök är oätlig. Linnea och Lilly hade vänt i dörren när de känt lukten. Grytan som stod på menyn såg ut som något mattanterna malt ihop i en mixer av ett gammalt julbord med hela sillbitar i. Nu sitter de i kafeterian och äter varsin bulle och diskuterar en bra serie som går på TV. De flesta bord är upptagna och sorlet i rummet är högt. Plötsligt slår sig Max ner vid deras bord. Han går i deras klass och kan allt om datorer och TV-spel. Behöver man hjälp med något tekniskt är det honom man vänder sig till. Likadant om något mattetal strular, då vänder man sig till Max som även brukar kallas för Mattemax bara för att han är så smart. Han har ljust lockigt hår och gråblå ögon och är liten till växten. Som vanligt har han en tidning under armen.
"Får jag sitta här? Nu har jag redan slagit mig ner men det är bäst jag frågar i alla fall", säger han och skrattar. Lilly svarar glatt och genast är de igång och pratar om någon historisk händelse. Linnea lyssnar inte för hon sitter förstenad på sin stol. Hjärtat är påväg att lämna hennes bröstkorg, så hårt slår det.

Linnea släpper inte blicken från tidningen som Max har lagt ifrån sig på bordet. Rubriken lyder att stölderna under julhandeln ökar. Igår var det elektronikbutikens tur att bli utsatta. Linnea ser bilden som är inlagd under texten, den föreställer en polisbil under utryckning.
"Ursäkta mig, jag måste på toa", säger Linnea och reser sig hastigt upp och försvinner iväg från kafeterian snabbare än blixten.

Dörren slår igen hårt bakom Linnea och hon låser noggrant innan hon sjunker ihop på toalettlocket. Hon placerar sina armbågar i knät och lutar huvudet mot händerna. Klumpen i magen släpper inte och tårarna bränner bakom ögonlocken. Hon plockar upp sin mobil och får fram den digitala tidningen. Med suddig blick läser hon att polisen söker tjuven som tros vara en ung tjej. Hon är efterlyst. Hon kommer inte kunna visa sig ute mer. Linnea gråter. Skammen är stor men rädslan är större. Allt hon behöver veta är vem det är som tvingade henne till det här. Sanningen får inte komma fram. Vid dessa minnen rinner tårarna ännu fortare.

  Tyvärr kan man inte sitta inlåst på en toalett hur länge som helst utan att någon undrar vart man tagit vägen. När Lilly har skickat två sms om att hon måste skynda sig då matteprovet börjar när som helst reser hon sig på stela ben. Innan hon går ut slänger hon en blick i spegeln, ögonen är lite röda men inget märkvärdigt. Hon drar fingrarna genom håret och sköljer av ansikte i iskallt vatten innan hon känner sig redo för att möta skolan igen.

  Efter matteprovet, som faktiskt gick över förväntan, får Linnea åka hem. Eller snarare gå hem, bussens avgångstid är inte förrän om två timmar. Linnea går med tunga steg på grusvägen som är stenhård av kylan. Hon är glad över att hon letade reda på sina svarta kängor, de värmer hennes fötter väl nu. I öronen har hon pluggat in hårdrock, något som egentligen inte alls faller henne i smaken men nu har det en lugnande effekt. Hur nu något så skrikigt och högljutt kan vara lugnande. Det skymmer ute och hon är van att alltid vara ensam på vägen, därför blir hon livrädd när någon plötsligt lägger en hand på hennes axel. Hon vänder sig häftigt om och drar ur hörlurarna som dränkt omgivningens alla ljud.

  "Återigen så var det inte meningen att skrämma dig." Linnea andas ut när hon möter Alexanders varma ögon. Han ler mot henne och slår ut med armarna. På händerna har han ett par gröna tumvantar. "Jag gissar att du är påväg hem, vill du ha sällskap eller ska jag fortsätta springa? Jag brukar springa, det rensar tankarna och fyller på med nya kreativa idéer." Alexander pratar på utan att ge Linnea en chans att svara. När han väl tystnar tittar hon bara frågande på honom. Springskorna och de flåsande andetagen talar för att han faktiskt har sprungit, men de slitna jeansen och vantarna passar inte in i sammanhanget. Vem är ens Alexander? Vad har han för kreativa tankar? Flera frågor väcks hos Linnea men hon vill inte verka nyfiken.
  "Du kan få gå med mig, men vi springer inte", svarar Linnea och börjar sakta röra sig framåt igen. Alexander följer efter bredvid henne och andningen börjar återgå till det normala.
  "Går det bra i plugget eller? Jag hörde dina syskon snacka om att luciafirandet gick åt helvete." Alexander sneglar försiktigt på Linnea som genast börjar rodna utan att hon förstår varför. Som tur är kan hon alltid skylla på att det är kylan som gör kinderna rosiga.
  "Ja det gick väl inte som planerat", skrattar Linnea och rycker på axlarna så att väskan skumpar till lite. Det påminner henne om innehållet som känns som ett dödligt gift. De går under tystnad några meter. Det känns stelare än blöta kläder som börjar frysa till is.
  "Hur kommer det sig att ni är här? Var kommer du ifrån?" frågar Linnea till slut och struntar i om han anser att hon är nyfiken. Alexander ser plötsligt besvärad ut och han tittar på allt utom Linnea. Hans blick flackar över gruset, stenarna, träden, himlen och dess moln. Han harklar sig innan han svarar.
  "Mamma sa att det skulle bli som en semester, vi är från Stockholm så det är ju lugnare här ute." Linnea ser hur besvärad han är över situationen så hon bestämmer sig för att inte fråga mer om det. Han ser rentav ledsen ut.
  "Hur gammal är du då?" frågar hon istället för att byta samtalsämne men ändå få lära känna honom lite mer. Linnea har bestämt sig för att det är bättre att prata med Alexander än att ignorera honom och vara sur, eftersom att de bor under samma tak. Den inställningen underlättar för dem båda och hon har en del att ta igen efter sina klumpiga uttalanden.
  "Jag är sjutton. Nu råkar jag redan veta att du fyller sexton imorgon, din mamma planerar för fullt." Linnea rodnar ännu mer.
"Tommy fyller arton samma dag så det är nog mest honom hon planerar för", mumlar Linnea till svar och känner sig en aning besviken. Dels vill hon också fylla arton och dels så önskar hon att hennes födelsedag någon gång ska kännas viktigare än Tommys, men det inträffar aldrig. Hela släkten verkar tycka bäst om Tommy som tydligen är så charmig.

Alexander hade rätt, hemma pågår förberedelserna för morgondagen för fullt. Mamma och pappa står tillsammans och bakar tårtbottnar och spritsar grädde. Marsipan ligger utrullad över köksbordet där Klara försöker vika små rosor som mer ser ut som knöliga fotbollar. Linnea lutar sig mot kylskåpsdörren som är sval och för en gångs skull är hon tacksam över lite kyla i huset för i köket är det säkert trettio grader av all aktivitet och ugnen som flämtar.
"Hej gumman, vill du vara med och baka?" frågar mamma glatt och ser på henne genom immiga glasögon. Linnea skakar på huvudet, ler ett trött leende och försvinner bort mot sitt rum. Hon har fortfarande väskan på ryggen och hon måste gömma den innan någon upptäcker henne.

Nervositet går inte ur Linnea. Den har bosatt sig i henne och skaver något fruktansvärt. Hon gör allt vad hon kan för att koncentrera sig på serien hon kollar på men ryggsäcken som är gömd i garderoben distraherar henne. Med darrande fingrar pillar hon nervöst på mobilen, hon funderar på att höra av sig till det okända numret och förklara att hon inte kan vandra omkring med stöldgods hur länge som helst. Linnea ska precis knappa in ett meddelande när hon får syn på ett meddelande på Facebook. Det är från Isabelle. En ilning åker genom henne innan hon trycker på visa och meddelandet ploppar upp mot en kritvit bakgrund.

Jag hörde att du tyckte det som hände på lucian var roligt. Det ska du få fan för.

Linnea vet inte hur hon ska tolka meddelandet. Är det ett hot? En varning? Så etsar sig nästa tanke fast i hjärnan, kan Isabelle veta vad som hände förra sommaren? Är allt det här bara ett straff för att hon råkade le eller skratta vid fel tillfälle? Linnea måste ta reda på hur det ligger till.