Långt bort i skogen hoar en uggla och lätet ekar tydligt mellan trädstammarna. Linnea huttrar till, varenda litet hår på kroppen står rätt ut av kylan. Gummistövlarna på hennes fötter saknar foder och det våta börjar frysa till is vilket förvandlar dem till enorma, gröna isbitar. Strax bakom henne går Alexander och lyser med en ficklampa. Ljuset är svagt och lyser bara upp ett par meter framför dem.

"Du är skyldig mig att hjälpa till att leta", hade han sagt tidigare under kvällen. "Då kanske jag förlåter dig för det du sa."
"Jag har sagt att det inte var något personligt så du behövde inte ta åt dig så mycket", hade Linnea svarat och helt plötsligt tyckt att en larvig TV-serie var väldigt intressant.
"Du ska fortfarande hjälpa till att leta, annars ber jag dina föräldrar att tvinga dig och jag gissar att du helst inte pratar med dem nu."
"Hur vet du det?"
"Det här huset har tunna väggar." Linnea hade motvilligt stängt av TV:n.

Så nu går de på en stig i skogen strax bakom huset, men tack vare mörkret känns det som om de vore flera kilometer hemifrån. De har inte sagt speciellt mycket till varandra. Alexander har bara en tunn vindjacka på sig, inte ens mössan som vanligtvis täcker hans lockar är på plats. Linnea tänker att han borde frysa väldigt mycket. Han klagar inte, har inte gnällt på en enda grej. Trivs han här? Om han inte hade varit en oinbjuden gäst för Linnea så hade hon nog mer än gärna velat lära känna honom bättre. Tyvärr kan hon inte släppa att det känns som om han gör intrång i hennes privatliv.
"Vad är klockan?" frågar Alexander plötsligt och väcker Linnea ur sina tankar. Linnea plockar upp mobilen, blir bländad av dess ljus. När ögonen vant sig visar siffrorna 00:23. Hon visar upp skärmen för honom och han nickar kort till svar och fortsätter därefter lysa in under alla träd. Deras mamma Victoria har fortfarande inte dykt upp. Bilen står kvar på uppfarten men hennes skor fattas i hallen.

"Är inte din mamma stor nog att klara sig själv? Alltså hon borde ju inte gått ut i en främmande skog och virrat bort sig", säger Linnea när de letar bakom ett större stenblock. Resten av familjen letar åt det andra hållet.
"Hon är nog inte vilsen", svarar Alexander och låter ficklampan lysa över en enorm gran. Stammen är grotesk, trädet måste vara uråldrigt.
"Så vi letar efter en person som inte är vilsen. Jag tycker inte att det låter speciellt logiskt." Linnea vill ha svar på sina frågor men Alexander undviker dem, låtsas att han inte hör. Linnea blir irriterad, varför ska hon hjälpa en kille hon inte vet ett enda dugg om att hitta sin mamma som förmodligen inte ens är vilse? Det låter inte vettigt någonstans och dessutom håller hon på och fryser ihjäl på kuppen.
"Om du inte svarar på mina frågor kommer jag lämna dig ensam här och gå hem. Jag har skola och behöver sova. Går inte du i skolan förresten?"
"Jag är ledig fram till nyår", svarar Alexander utan att se på henne.
"Okej, varför bor din familj hos oss? Det är varken fint, lyxigt eller mysigt. Ingen normal människa skulle frivilligt hyra rum här om de inte var absolut tvungna."
"Vi kanske är absolut tvungna, det vet du ingenting om och behöver inte göra heller."
"Så vad är grejen med din mamma då? Varför är hon borta?" Linnea tänker inte sluta fråga förrän hon får några svar som hon är nöjd med.
"Jag vet inte", svarar han och drar handen genom sitt hår. Det luktar lögn lång väg.
"Okej, hejdå, hoppas du hittar henne." Linnea vänder sig om och börjar gå tillbaka till stigen men inser snabbt att det är kolsvart och hon ser ingenting. Mobilens lampa räcker inte långt och skogen är alldeles för skrämmande när det är mörkt ute för att gå själv i. När hon stannar upp och tvekar hör hon hur Alexander skrattar bakom henne.
"Om du inte var så nyfiken och vrång skulle jag kanske tycka om dig", säger han med en retsam ton i rösten. Linnea önskar att hon kunde finna något roligt i hans ord men det gör hon inte. Är det så konstigt att hon vill veta vad hon letar efter mitt i natten? Är det så konstigt att hon inte är helt nöjd med sina föräldrars beslut om att släppa in främlingar? Hade det inte varit för dem hade hon inte behövt gått runt i kylan nu. Hon hade heller aldrig träffat Alexander som hon fortfarande inte kan sätta fingret på vad hon känner för.
"Alltså seriöst, du verkar inte ens orolig? Din bror sitter och gråter men du verkar helt oberörd?" Linnea ser på honom, hur han kliar sig på kinden som är alldeles röd av kylan, hur han snabbt sticker ner handen i jeansfickan igen.
"Om jag berättar för dig får du absolut inte säga något till min bror. Helst inte till dina päron heller. Risken finns att dom hittar henne såklart men det bästa vore om det är du och jag som gör det, eller att hon helt enkelt går hem själv igen." Linnea nickar tyst som klartecken att han kan fortsätta. "Hon har perioder då hon får lite problem, problem med spriten. Förmodligen ligger hon full här i närheten, vilket är ganska oroväckande för det börjar bli kallt ute. Vi hittar henne garanterat när som helst, därför är jag inte speciellt orolig. Det är inte första gången det här händer." Alexander låter ledsen och Linnea känner sig obekväm, hon vet inte vad hon ska svara. Hon öppnar munnen och börjar stamma lite, avslutar innan hon hunnit sagt något. Hon försöker möta hans blick men Alexander tittar bara rätt ner i marken, det ser ut som att han skäms.
"Kom, vi hittar henne", svarar Linnea kort, tar tag i hans arm och drar med honom vidare längs stigen. Hon släpper snabbt taget om armen när han börjar gå självmant.

  Alexander hade rätt. Bara fem minuter senare hittar de Victoria, hon sitter på en stubbe och lutar kroppen mot en trädstam bakom. Hennes hår är alldeles vitt av frost och ansiktet ser hopfruset ut. Linnea är orolig att hon inte lever men så rosslar hon till. Oron släpper ändå inte, Victoria måste vara ordentligt nerkyld. Försiktigt går hon och Alexander fram till henne. Alexander hukar sig snabbt bredvid henne medan Linnea stannar ståendes, hon kommer säkert bara förvärra situationen om hon försöker hjälpa till.  Lukten av gammal alkohol letar sig in i Linneas näsborrar. Hela händelsen känns hemsk. Det värsta är att Alexander hanterar det som om det skulle vara hans vardag.

  Victoria går mellan Linnea och Alexander den korta biten tillbaka till huset. Tillsammans hjälper de henne in och upp till tredje våningen, bäddar ner henne i sängen med både täcken och filtar. De sitter i rummet tills de ser att ansiktet får tillbaka sin vanliga färg. Läpparna är inte längre blåa och kroppen skakar inte av kyla. Linnea ringer till sin mamma och talar om att de har hittat Victoria och att hon är hemma nu. Hon ljuger ihop historien om att hon bara gått lite vilse men att allt är lugnt nu.

  "Tack för hjälpen", säger Alexander lågmält när de går genom korridoren. Linnea vet inte vart han är påväg för hans rum ligger åt andra hållet.
  "Skönt att det löste sig", svara Linnea och sneglar på hans smala kropp. Han är ett huvud längre än henne och har något självsäkert över sig. Den svarta mössan täcker hans hår igen.
  "Ja. Klockan är över ett nu så du borde verkligen sova. Jag ska bara ut och röka en snabbis så hör du något behöver du inte bli rädd, det är bara jag." Linnea skrattar och till hennes lättnad flinar även Alexander. Linnea förstår inte hur han kan verka så oberörd över det som precis hänt. Själv känner hon sig alldeles skakig och tänker på hur illa det hade kunnat slutat.

När väckarklockan ringer morgonen därpå känner Linnea sig mer död än levande. Hon blir sittandes på sängkanten i minst tio minuter och stirrar bara tomt framför sig. Kroppen protesterar när hon reser sig upp och hasar fram till garderoben. Spegeln som sitter utanpå ena dörren återger en förskräcklig syn av henne själv. Det ser ut som att hon spenderat natten i en kall och våt grotta och blivit misshandlad av troll. Håret står åt alla håll och kanter, hon är blå runt ögonen av trötthet och på ena kinden har hon stora rivmärken som måste uppkommit i skogen inatt. Hon lämnar snabbt garderoben och sjunker tillbaka ner i den varma sängen. Pappa är ju redan arg på henne så vad spelar det för roll om han blir ännu argare? Hon är dessutom arg på honom också och bryr sig inte längre om vad han tycker. Med stela fingrar knappar Linnea in numret till skolans sjukanmälan, uppger sitt personnummer och sjunker därefter ner i djup sömn.

Vad som känns som bara några minuter men visar sig vara två timmar senare vaknar Linnea av att mobilen vibrerar på nattduksbordet bredvid sängen. Skärmen lyser och hon kan se Lillys namn på displayen. Yrvaket tar hon tag i den och trycker på grön lur.
"Du kan inte vara sjuk nu? Det är lucia om två dagar!" Lilly låter irriterad. Linnea vet att hon inte är sur på riktigt, det är bara det att de två hänger alltid ihop i plugget så om den ene lämnar den andra måste man låtsas känna sig övergiven och sviken.
"Jag kommer imorgon, jag lovar. Kunde inte sova inatt och orkade helt ärligt inte gå till skolan idag. Ni övar väl ändå hela dagen?"
"Ja det gör vi, men det underlättar om alla är på plats."
"Jo jag förstår det, men jag kommer imorgon. Jag har ju ändå ingen viktig roll varken i luciatåget eller showen så ni borde klara er alldeles utmärkt utan mig. Kossan är säkert bara glad över att jag inte är där." Linnea blir arg av att bara tänka på henne och greppet kring mobilen hårdnar.
  "Du lägger för mycket energi på henne, vi har faktiskt fler lärare och dom tycker om dig", svarar Lilly med en suck. "Men sov ut ordentligt nu så ses vi imorgon, jag måste tillbaka till aulan nu."

  Linnea tar på sig sina varmaste myskläder i ljusblått fleece och går sen bort till köket. Hennes syskon är i skolan och mamma och pappa jobbar. Perfekt. Hon njuter av ensamheten medan hon blandar ihop en kopp oboy. Skolan kan inte ha hört av sig till pappa ännu angående att hon är sjuk, för hon har inte tagit emot varken ilskna samtal eller sms. Bäst att njuta av lugnet så länge det går.

  Lugnet varar i max fem minuter. Linnea rycker till när det plötsligt knackar på ytterdörren. Tre hårda slag. Det låter ungefär som om det skulle vara en jätte som står på andra sidan dörren. Det kommer i princip aldrig besök hem till dem, framförallt inte under arbetstid och utan att ha hört av sig innan. Det är så sällsynt att Linnea blir nervös när hon försiktigt går till dörren. Hon är långsam och jätten hinner knacka igen. När Linnea kommer fram till hallen föser hon snabbt undan alla skor som står mitt innanför dörren. Nu önskar hon att dörren hade ett titthål. Ingen återvändo, det är bara att öppna dörren.

  Ute i trädgården lyser adventsgranen vackert. Gräsmattan är fortfarande grön och geggig. Men det är inte det som fångar Linneas blick, för ute på verandan står en kort och tjock farbror. Han har en blommig skjorta på sig under en blå dunjacka. På huvudet bär han en hatt och några få hårstrån sticker ut under den. Runt halsen hänger en kikare och i handen bär han en liten väska.
  "Hej", säger han glatt. "Jag heter Melker. Jag är lite tidig för jag skulle inte komma förrän ikväll, men det tåget var inställt så jag fick ta ett tidigare och så tänkte jag att jag chansar på att någon är hemma. Och det gick ju bra, för det är väl okej om jag checkar in några timmar tidigare?" Melker pladdrar på så Linnea får inte en chans att säga något. Först är hon helt förvirrad men sen sjunker humöret drastiskt när hon minns att ytterligare en gäst skulle komma. Checka in? Tror han att det är ett hotell han kommit till med lyxiga middagar och en enorm frukostbuffé?
  "Välkommen", säger Linnea misstroget och stiger åt sidan så Melker med sin stora mage kan kliva in i den ljumna hallen.