Papper flyger åt alla håll och kanter, dansar omkring i luften innan de faller till backen igen. I en hög på trottoaren ligger en blond tjej mitt på en isfläck. Hon svär högt samtidigt som hon reser sig upp och börjar samla ihop sina anteckningar. Besviket ser hon hur vissa av arken ligger i vatten och blyertsen har suddats ut. Hon suckar högt och knölar ner allt i sin öppna ryggsäck. Den här gången stänger hon dragkedjan efter sig med ett rasslande läte.

  "Hörredu Linnea, inte ska väl du ligga där på backen och kravla runt? Vad gör du uppe såhär tidigt på en lördag förresten?"
  Linnea tittar upp och möts av en strålande glad blick bakom tjocka glasögon. En basker pryder det tunnhåriga huvudet och mannen slår ivrigt med en käpp i asfalten. Gunnar, byns glade pensionär. Hälsar och pratar med alla. Linnea tycker om honom och skiner upp.
  "Jag skulle bara kolla om jag hittade något, en musikkarriär eller så. Sångskolan gick inget vidare idag", svarar hon med sin ljusa stämma. Hon drar en hand genom sitt axellånga hår innan hon drar på sig mössan som flugit av.
  "Tomten kanske kommer med det", skrockar Gunnar. "Nu måste jag skynda vidare så att jag hinner köpa alla julklappar till mina barnbarn."
  De säger hejdå till varandra och går sen åt olika håll. Gunnar går in mot staden och Linnea går mot skogen.

  I skogen bor hon. När någon undrar brukar hon svara att hon bor mitt ute i ingenstans. Har man tur går det en buss, men tur har hon sällan i livet. Egentligen är det inte så långt ut i skogen som hon hävdar, för en promenad från staden och hem tar bara fyrtiofem minuter. Det känns dock som tre timmar, minst. På sommarhalvåret funkar hennes röda damcykel alldeles galant men nu när dolda isfläckar lurar överallt går det knappt att gå utan att ramla. Linnea känner hur det smärtar i sidan av låret men förtränger det. Nu vill hon bara hem så fort som möjligt och då går det inte att gå runt och ha ont i benet.

  Linnea bor inte i ett vanligt hus. För fem år sedan kom hennes föräldrar instormade i hennes gamla sovrum och kastade sig helt överlyckliga över henne. De skulle flytta. Linnea jublade inte men ändrade sig när hon fick reda på att de skulle bo kvar i samma område, bara i ett större hus, vilket skulle innebära att hon och lillasyster Klara inte skulle behöva dela rum något mer. Underbart. Linnea var nöjd i tre dagar, tills de hade åkt till huset för att kika på det.
  "Kommer det rasa in om jag petar på det?" hade hennes storebror undrat utan någon som helst ironi. Linnea förstod fullt ut vad han menade, det såg fallfärdigt ut. Men stort var det. Enormt till och med. Huset var en gammal herrgård i fyra våningar med både källare och vind.
  "Vi kommer fixa ordning det, dessutom är det viktigaste att vi trivs tillsammans i det", hade pappa svarat allvarligt.
  Några månader senare hade flyttlasset gått. Inga barn var nöjda.

  Nu, fem år senare, är det väl fortfarande ingen som är jättenöjd. Huset är kallt och på vissa ställen regnar det in. På vintern om snön vräker ner bildas det små snöhögar på dessa ställen. Pappa fixar alla hål som han hittar men så fort ett är lagat dyker ett annat upp. Renoveringen som de har pratat om har fortfarande inte blivit av och Linnea är övertygad om att det aldrig kommer bli någon heller. Då tror hon mer på jultomten. Men till Linnea och hennes syskons förvåning är huset faktiskt beboligt och vissa rum är i bra skick. De dåliga rummen används bara till att samla damm och råttor i. Linnea förstår inte vad de ska ha fyra våningar med obeskrivligt många rum till och tycker att det är onödigt. Hon hade varit nöjd med ett vanligt hus, något normalt, men hennes familj är inte normal.

  "Linnea är du hemma? Vi ska äta pannkakor till lunch, dom är snart klara." Mamma dyker upp i hallen där Linnea är i färd med att hänga av sig dunjackan. Susanne, som mamma heter, har ett rutigt förkläde på sig och viftar med stekspaden. Hennes hår är extremt lockigt och hon har klotrunda glasögon som får hennes blå iris att se extra stor ut.
  "Låter gott", svarar Linnea och tränger sig förbi henne. Hon går genom en korridor och viker av in i köket där det osar ur en stekpanna. Det luktar bränt, väldigt bränt. "Din pannkaka håller på att brinna upp tror jag."
  "Oj jag glömde vända på den." Susanne låter stressad när hon häller ut den brända smeten i soptunnan. Köksfläkten sköter inte sitt jobb på bästa sätt så röken åker ut i rummet. Linnea gör sig beredd på att brandvarnaren ska börja tjuta men mamma hinner öppna ett fönster för att vädra innan det sker.
  "Gick det bra på sånglektionen?"
  "Ja det gjorde det väl. Eller det gick som vanligt, jag blir aldrig bättre", svarar Linnea uppgivet och rycker på axlarna.
  "Jag tycker du är jätteduktig gumman." Hon häller i ny smet i den varma stekpannan och väntar lagom länge innan hon kastar upp pannkakan i luften och lyckas vända den.

  Linnea älskar musik och drömmen är att få jobba med det. Hon går första året på gymnasiet, samhäll med sångprofil. Egentligen ville hon gå enbart estet men pappa tyckte det var en dålig idé, han hävdade att det inte skulle finnas några jobb åt henne då. Och han hade nog haft rätt, hon är verkligen inte så bra som hon trodde att hon var från början. Får hon själv beskriva sina kunskaper skulle hon säga att de är värdelösa, även fast att hon innerst inne vet att så inte är fallet.

  En kvart senare sitter hela familjen samlad vid matsalsbordet. Pappa Stefan läser tidningen med sina gamla läsglasögon långt ut på nästippen. Hans skjorta är knäppt ett hack fel men Linnea väljer att inte kommentera saken och ler istället för sig själv. Mamma pladdrar på utan att någon riktigt lyssnar och mittemot sitter Klara. Åtta år och skitjobbig. Hon har ärvt mammas lockiga hår och det står åt alla håll och kanter. Stolt visar hon upp sin nya tröja med hästmotiv på. Linnea suckar bara och vänder sig mot sin storebror istället, Tommy. Tommy sliter inte blicken från sin mobiltelefon och har alldeles för mycket vax i det bruna håret. Pappa brukar irriterat be honom lägga undan mobilen men då kontrar Tommy alltid med att han inte ska få läsa tidningen i sånna fall, och då är diskussionen över.

"Vi har en sak att berätta för er", säger mamma plötsligt och ser väldigt allvarlig ut. Linnea tittar förvånat upp från sina pannkakor och sätter nästan i halsen. Hon hostar några gånger innan hon samlar sina tankar. Mamma ser oroligt på henne och Linnea känner sig illa till mods.
"Inte ett syskon till", häver hon ur sig och tittar allvarligt på sin pappa. Tommy skrattar från andra sidan bordet men lyfter inte blicken från skärmen. Det plingar till och han ler för sig själv innan hans tummar börjar trycka ihop ett svar. När ingen annan säger något blir Linnea nervös. Det är så tyst att klockans sekundvisare hörs. Nervositeten tar plats inom henne och hon vrider sig besvärat på stolen.
"Jag skulle väl inte hata honom eller henne i sånna fall men..."
"Du slipper ett syskon till", avbryter mamma och skrattar till, även om det låter lite tillgjort. Linnea andas ut och tar en ny tugga, känner den utsökta smaken av hemmagjord jordgubbssylt.
"Okej, ska ni skilja er?" Lika bra att gå rakt på sak. Utan att se sina föräldrar i ögonen väntar Linnea på ett svar men inser att frågan inte var lämplig. Klara ser extremt ledsen ut och tittar förtvivlat på mamma. Varför lyckas hon alltid säga något dumt vid helt fel tillfälle?
"Nej det ska vi verkligen inte göra", skyndar sig pappa att rädda situationen och Klara skiner upp som en sol igen. "Får vi berätta själva nu, eller ska fröken fortsätta att gissa sig fram?"
"Berätta bara", muttrar Linnea och huttrar till, det drar kall luft från fönstret. Utanför ligger gräsmattan grön och tråkig. När kommer snön egentligen? Inte en enda flinga har synts till ännu.
"Jo vi tänkte att det är onödigt att vi bor ensamma här i det stora huset", förklarar mamma entusiastiskt och gestikulerar med armarna. Armbanden klirrar högt. "Så jag och pappa har beslutat att hyra ut rum till gäster. Lite som ett bed and breakfast, eller ett mindre lyxigt hotell. Roligt va?"

Hyra ut rum, i ett hus som knappt ser ut att hålla ihop på utsidan? Linnea tror inte sina öron och det verkar inte hennes syskon heller göra för det är ingen som säger något, men mamma och pappa märker det inte för de är helt inne i sina nya planer. Linnea känner sig inte ett dugg orolig för att det ska komma främmande människor till hennes hem för hon är övertygad om att ingen frivilligt skulle välja att övernatta här. Dessutom är det många rum som de aldrig har använt och ännu mindre städat, dammhögarna börjar nog bli högre än Kebnekaise. Där skulle verkligen ingen vilja bo, speciellt inte i juletider.

***
Nedräkningen till jul har äntligen börjat! Om du vill göra mig lite extra glad, rösta och kommentera gärna på det du gillar!⭐️