(Prolog för del 2)

William studerade sin spegelbild, han kände knappt igen sig själv, vem var det som såg tillbaka på honom?

De senaste dagarna hade hans kropp förändrats så snabbt, han anade varför men han kunde inte låta bli att känna sig förvirrad över hela situationen. Det jobbigaste var att han hade märkt hur människorna runt omkring honom börjat behandla honom annorlunda. Till och med hans familj, han granskade sin spegelbild igen. De spetsiga öronen och mönstren som framträdde som glittrande silversmycken över hela hans kropp hade börjat dyka upp strax efter att han blivit attackerad av Khaltor på klippan för några dagar sedan. Det hade börjat på bröstkorgen, runt området där hans halsband alltid hängde. Hans blick föll på den släta stenen, ljuset pulserade inuti den som vanligt.

Han hade tänkt kasta av sig det flera gånger och fantiserat om att förstöra det, tänk om det var anledningen till hans förvandling? Men det gick inte. Han kände en underlig samhörighet med halsbandet och så fort han varit på väg att ta det av sig, så ångrade han sig genast. Han hade fått halsbandet samma dag som hans föräldrar berättat att de ville adoptera honom. Det var den lyckligaste dagen i hans liv, han hade fått en familj igen. Och dom hade alltid behandlat honom som deras eget barn och han älskade dem.

Han gick ut från sitt rum med slöa steg och vandrade genom korridorerna. Han skulle träffa rådet. De skulle äntligen sitta ner allihopa och diskutera vad som hänt i Port Oak och attacken mot honom.

Ute på gården stod hans morbror Daniel och väntade. Hans långa blonda hår var som vanligt knutet i hästsvans och han bar en tunn linnetunika, läderbyxor och ett brett läderbälte. Folk som inte kände honom skulle ta han som en vanlig soldat. Han hade aldrig brytt sig om att han hade kungligt blod i ådrorna och var rent ut sagt överlycklig att Will skulle ta över tronen efter sin far.

"Will, du är i tid." 

"Jag är alltid i tid morbror."

"Jag vet." Skrockade Daniel och rufsade till hans hår som vanligt. Suckandes försökte Will ordna till sitt tilltufsade hår. "Kom, dom väntar på oss."
Tillsammans gick dom över borggården mot samlingssalen där alla satt och väntade.

"Willieeee!"

Will snurrade runt och fångade upp flickan som kom springandes mot dem i full fart och ropade hans namn. "Mira!"
Will gav sin lillasyster en lätt puss på kinden, hon var tre år och pratade mycket och ofta, dessutom avgudade hon sin äldre bror och följde honom som en svans vart han än gick.
Mira var en kopia av sin mor, det yviga röda lockarna spretade åt alla håll, de stora gröna ögonen tog in allt de såg och hon var helt orädd.
Daniel log kärleksfullt mot den lilla flickan som sträckte ut sina knubbiga armar mot mannen och tillsammans gick de tre in i mötessalen. Hans ögon mötte Sarah's. Han hade hållit sig undan på sitt rum i flera dagar och nu såg han hennes förvånade uttryck när hon fick syn på hans förändrade kropp. Han slog bort blicken och hoppades att hon inte skulle behandla honom annorlunda.

Vid det runda bordet satt hans föräldrar, Kung Leon och Drottning Evelyn. Vid hans mors sida satt Ren och närmast honom Kevin och Glenn.
Will slog sig ner bredvid sin far och Daniel tog plats bredvid honom.
Stämningen var tryckt och Evelyn bad Sarah att ta med Mira ut ur rummet, detta var ingen plats för barn.
Will kände Sarahs irriterade blick, hon var fyra år äldre än honom men hon tilläts aldrig att vara med på deras rådsmöten.

"William." Började Leon, han nämnde honom alltid med hela sitt namn när de pratade om allvarliga saker tänkte Will. Eller när han var arg på honom. "Vill du börja med att berätta vad som hände uppe på klippan?"

Will nickade och alla som satt runt bordet vände sina blickar mot honom. "Vi hade ridit dit med våra kikare, jag och Sarah. Jag ville se vad som hände borta i Port Oak." Han gjorde en paus och såg sig om i rummet. Han mötte Ren's blick. Han tjatade ofta på sin lillasyster att sluta dra med kronprinsen på onödigt farliga utflykter. Därför ville han poängtera att det var hans egen idé. Men Ren såg inte övertygad ut. "Vi såg fåglarna, som ett tjockt moln över staden, de var överallt. Människor skrek och flydde åt alla håll, men på andra sidan murarna fanns gråskinn." Det var namnet de gett till de levande döda som Khaltor producerade till sin armé. Will hade sett flera av sina vänner förvandlats och fasorna som döden ledde till nuförtiden. Alla som dog var tvungna att halshuggas eller brännas, annars reste de sig igen. "Vi stod där på klippan när jag plötsligt kände en fruktansvärd smärta i hela kroppen och jag ramlade ihop, jag kunde inte röra mig." Han fingrade på sitt halsband. "Jag tror halsbandet skyddade mig, för allt blev ljust runtomkring mig och smärtan försvann."

"När vi hittade dig och du vaknat upp så sa du att Khaltor attackerat dig och att Arinna räddade dig."

Will såg på sin far och nickade. "Hon talade till mig, i mitt medvetande."

Han blundade och tänkte tillbaka på det som skett för tre dagar sen och började sakta berätta vad som hänt för alla samlade.

"Will kom igen! ... Du är så långsam!" Sarah skrattade när hon klättrade före honom upp längs klippkanten.
Will suckade, lätt för henne att vara så där snabb och smidig. Hon hade tunna läderkläder och en lätt pilbåge på ryggen. Själv var han tvungen att bära ett stort svärd och hans plåtförstärkta kläder var mycket tyngre än hennes.
Han letade efter en spricka där han kunde sätta foten och sneglade upp, Sarah hade redan klättrat över kanten och stod och flinade mot honom.
"Behöver ers Majestät en hjälpande hand." Sara bugade sig och förställde rösten. Men vid det här laget hade Will tagit sig upp, han tog tag i hennes fotled och drog till så att hon tappa balansen och satte sig ner med en duns i gräset.
"Aj!"
"Så går det när man retas med kungligheter." Flinade han när han hävde sig upp över kanten.
När han ställde sig upp tog han genast fram kikaren för att blicka ut över vattnet. Synen fick honom att hastigt dra efter andan och han kände hur blodet isade sig i hans kropp.
En trevande hand letade sig in i hans, och han tog ett hårt grepp om den och såg på den unga kvinnan som stod bredvid honom.
Hennes blick var sammanbiten och han insåg att hon gjorde allt hon kunde för att hålla bort tårarna.
Deras mardröm var tillbaka.
De stod på den högsta klippan på ön, därifrån hade man utsikt över havet, och på en klar dag som den här så kunde man se bort till fastlandet med hjälp av kikare.

Ibland när han ville vara ifred brukade han gå hit och titta på skeppen som ankrade vid hamnen eller gav sig av mot andra kontinenter. Han brukade fantisera om att vara en av besättningsmännen på de skeppen och ge sig ut på äventyr, som huvudpersonerna i böckerna han brukade läsa.
Men nu var hamnstaden i kaos.
Det hade kommit flera budbärare med den fruktansvärda nyheten redan tidigt på morgonen men Will hade velat se med sina egna ögon.
Dom blickade förtvivlat ut mot staden, det såg ut som ett svart rökmoln som låg tjockt över taken.
Men det var ingen rök, det var fåglar.
Tusentals förhäxade rödögda fåglar som attackerade allt som kom i deras väg.

Sarahs bror Ren hade i sista stund lyckats ta sig ombord på ett skepp och flytt till ön tillsammans med deras soldater.
"Far gjorde allt han kunde för att försvara staden" suckade Will tungt.
"Så alla soldater har flytt? Vem skyddar folket då?" Fräste Sarah irriterat.
Will såg frågande på henne. "Tror du att han hade något val? Hela staden blev överrumplad, murar hjälper inte mot fåglar, dom förstör allt som kommer i deras väg. Hörde du inte vad Ren sa?"
"Men dom som är kvar?" Envisades hon.
"Det finns båtar och skepp till alla." Försökte han lugna henne med för han visste att det var extra jobbigt för henne.

För åtta år sen hade hennes mor valt att stanna kvar i deras hemby istället för att följa med sina barn hit. Ingen visste om hon eller hennes nya man överlevt. Förmodligen inte.
Khaltor's armé drog fram genom landet som en farsot, och för varje människa de dödade fick han en ny soldat till armén.
Will suckade tungt.
Och de stod tysta en lång stund.
"Varför fick vi inte fler stenar!?" Utbrast Sarah tillslut. "Nu är vi fast här på öarna, instängda som fångar."
"Jag vet inte Sarah. Men just nu är jag tacksam att vi fick de där stenarna överhuvudtaget."
"Så vad händer nu?"
"Jag vet att allt känns ganska hopplöst just nu. Men mina föräldrar har säkert en plan." Han fingrade på halsbandet som hängde tungt runt hans hals och tänkte på vad hans mamma alltid sagt. Att han var ämnad för något större. Först hade han trott att det var sånt som mödrar alltid sa till sina söner, men han kände att något börjat förändras inom honom.

I snart åtta år hade han blivit tränad och undervisad för att förbereda sig på att bli den näste kungen efter hans far. Det hade alltid känts som ett allt för stort ansvar, hur skulle han kunna leda ett folk? Han som egentligen bara kom ifrån en fattig bondfamilj.
De hade varit så fattiga att hans biologiska pappa jagat bort honom, sagt att han åt för mycket och att han fick klara sig själv. Han hade varit fem år.
Några år senare hade han smugit efter en riddare som varit på genomresa i byn han bott i.
Han hade egentligen inte vetat varför han följt efter honom, men blev guidad av en stark känsla som tagit över.
Ren, som inte alls var någon riddare, lät honom följa med honom. Will hade arbetat hårt och hjälpt till så gott han kunde. Men de hade snabbt blivit nära vänner, nästan som bröder. Ren hade till och med kallat honom för bror ibland.
Det var början på ett långt äventyr tillsammans. Will log när han tänkte tillbaka på alla soliga dagar han ridit tillsammans med sina nyfunna vänner, som så småningom skulle bli hans familj.
Trots allt fruktansvärt de sett, så kunde han ibland längta tillbaka till den tiden.

Hans morbror Daniel berättade ofta historier om hur det varit innan han blev en del av familjen. Om hans morfar, kung Eric som skickat bort Daniel och hans syster för att skydda henne och om deras uppväxt tillsammans i en avlägsen by.
Will älskade att lyssna på dom historierna.

En plötslig smärta skar genom hans kropp och han föll till marken. Han hörde Sarah ropa hans namn som en avlägsen viskning. Men allt omkring honom förvandlades till ett vitt starkt sken.
Han försökte röra sig, men hans kropp ville inte lyda honom. Han försökte prata, men han fick inte fram ett ljud.
Smärtan avtog och istället spred sig en lugnande värme inom honom.

"Var inte rädd, han skyddar dig. Vi skyddar dig."
Den kvinnliga rösten som trängde sig in i hans medvetande var mjuk och kärleksfull.
"Skyddar mig mot vad?" Tänkte han förvånat.
Rösten lät plötsligt bedrövad när hon fortsatte.
"Mörkrets härskare, han försökte attackera dig, men du behöver inte vara orolig längre, vi finns här."
"Vi?"
"Mitt namn är Arinna."
"Du... Du är Arinna, ljusets härskarinna? Som gav oss stenarna?"
"Det stämmer, och nu är jag här för att stenarna börjar förlora sin kraft. Det är din tur att ta över mitt arbete här."
"MIN tur? Men hur ska jag ku-..."
"Du vet tids nog. Men nu mitt barn måste du öppna ögonen och vakna..."

"Will... Vakna!"
Han kände hur någon höll i hans axlar och försiktigt skakade honom.
"Will?!"
Rösten tillhörde hans far, han hörde att han var orolig.
"Pappa?"

Sakta öppnade han ögonen och mötte sin fars blick.
Med en suck av lättnad drog Leon upp sin son i sin famn och kramade honom hårt.
"Du skrämde oss verkligen den här gången Will."
Will såg upp på sin morbror som satt på huk bredvid dem och rufsade om hans hår, med ett lättat leende på läpparna.
"Vad hände egentligen?" Leon släppte taget om honom och såg orolig in i hans ögon. "Sarah kom inridandes till slottet i panik och skrek att du låg medvetslös här på klippan."
"Jag är inte säker. Men jag tror att Khaltor försökte attackera mig."

Leon och Daniel reste sig båda upp hastigt och drog sina svärd. De cirkulerade som om de försökte hitta fienden där i närheten.
Will hade även han kommit upp på fötter.
"Inte fysiskt, pappa. Det var som om han lyckats ta sig in i mitt huvud." Will gned sin panna med fingertopparna.
Leon och Daniel utbytte bekymrade blickar.
"Men han lämnade dig ifred tillslut?" Daniel lät frågande om än tvekande. Varför skulle mörkrets mästare låta pojken leva om han lyckats få tag på honom?
"Jag fick hjälp."
"Hjälp?"
"Arinna var här." Han såg upp på sin far och morbror "Jag har mycket att berätta."
Leon tog sin son under armen för att stötta honom.
"Vi sammankallar rådet, jag tror att alla behöver höra det här."

Daniel nickade och mumlade dovt för sig själv
"Jag hade räknat med att vi hade sex månader kvar att förbereda oss på."
Will såg förbryllat på honom och sen på sin far som suckade,
"Vi har också en del att berätta."

Alla runt bordet satt tysta och lyssnade på historien som Will berättat. Tillsist reste sig Evelyn upp och tog med sig en bok som legat framför henne på bordet. Hon la boken framför Will och kramade om sin son. "Vi har mycket att prata om."

Han såg frågande upp på henne och sen på boken. "Boken tillhörde min morfar." Daniel log när han tänkte tillbaka på gamla minnen. "Han tjänade Arinna och hade stora kunskaper i ljusets magi." Will kände till sin gammelmorfars historia. Egentligen var han bara släkt med Daniel, men alla kallade honom alltid för morfar ändå. "I grottan, när jag och din mor fick stenarna av Maretta, berättade hon om profetian."

"Boken är din nu William" fortsatte Evelyn "för du är den utvalde ljusbäraren." Will såg chockat upp på sin mor som strök bort det vita håret, som började få slingor av silver, från hans isblå ögon. "Det är ditt öde."

...........
Kommentera gärna och rösta om ni gillar kapitlet.