Trädens kronor var fulla av grönska och vajade stilla under oss, livet kändes så fridfullt där uppe på Sfirs rygg, långt borta ifrån ondska och elände.

Men när jag kisade förbi lövverken såg jag spåren av ondskans förruttnelse.
Jag kunde inte bestämma mig för vad som var värst, de haltande kropparna eller de väsande ljuden ifrån de infekterade alverna.

Alver hade altid varit ett magiskt folk i mina ögon, vackra och graciösa, även om mina personliga erfarenheter med vissa utav dem fortfarande gav mig mardrömmar så tänkte jag inte dra dem alla över en kam. Min farmor hade varit en av dem, och jag visste i mitt hjärta att hon hade varit en god person, och vad jag förstått av Aaron och min far så hade Liria också varit det en gång i tiden. Tanken ledde mig till en plötslig fråga som jag hoppades att draken hade svar på.

"Tror du vi kan rädda Liria?"

Den mullrande rösten inuti mitt huvud lätt trött och full av sorg "Jag vet inte." Suckade han. "Det kan ha gått för långt."

"Men mamma då? Du sa-.."

"Jag sa att vi kan göra ett försök, och att du inte ska ge upp hoppet om henne Ayana." Svarade han samtidigt som den stora kroppen lutade sig åt vänster och jag kände hur han började segla ner mot marken. "Håll ögonen öppna, jag tror vi börjar närma oss."

Tankarna svämmar över inuti, men hans starka, glittrande kropp tröstade mig. Känslan av att inte behöva vara ensam var så stark, så överväldigande. Så annorlunda mot den uppväxt jag haft. Att spendera hela min barndom i ensamhet, med ett enda mål att göra min fångvaktare glad, var inget jag önskade någon. Inet ens min värsta fiende.

Jag undrade hur allt hade lett till den här stunden? Trots att jag blivit kidnappad som barn och trots min hårda uppväxt så visste jag skillnaden på ljus och mörker. Jag hade aldrig tvivlat på att mina föräldrar ville ha mig, att dom älskade mig och att något fruktansvärt hade hänt som lett till att jag blev tagen ifrån dom.

Men Liria då? Vad jag förstod så hade hon haft en fantastisk uppväxt i Tanoria, omgiven av lycka och kärlek. Jag kunde inte låta bli att undra hur det hade kunnat gå så långt att hon tillät sitt hjärta att bli så fyllt av hat att hon valde bort sina vänner, sin familj och sitt folk mot ondskan.

Jag kastas ur mina djupa tankar när den stora drakkroppen saktar in och glider ner mot en öppen glänta. Jag ser det han ser, våra sinnen kopplas ihop och mina ögon blir lika skarpa som hans. Långt där framme springer en kvinna klädd i dyrbara kläder som är sönderslitna av väder och skog.

Jag glider av hans fjälliga kropp och låter benen flyga över rötter, mossa och upptrampad mark. Jag är snabbare än min mor, men hennes kropp är fylld av panik och desperation. Ju närmre jag kommer desto bättre ser jag de vidöppna skräckslagna ögonen, jag ser de klo formade händerna och jag hör hur hon talar i gåtor med någon som inte finns.

Mitt hjärta blöder, det skriker åt henne att stanna, men min mun kan inte forma orden. Istället springer jag efter som en jägare efter sitt byte. En känsla av förtvivlan fyller mig, jag vet inte vad jag skall göra härnäst, skall jag ropa efter henne? Försöka få henne att stanna? Men jag vet djupt inuti att detta inte är min mor, hon kommer inte lyssna. Kvinnan framför mig är formad av svart magi och fylld av samma hat som Liria.

Men precis när jag glömt hur lyckligt lottad jag är, så blir jag genast påmind när Sfir landar framför min mor och stiger fram ur ett dammoln och sträcker ut sina lysande magiska händer mot henne.

Magin stoppar henne genast, som om självaste ljuset gör henne illa så tar hon några stapplande steg bakåt.

"Sarah," hennes namn lämnar hans läppar vänligt men bestämt och jag ser tacksamt hur han tar kontroll över situationen. "Din dotter Ayana vill tala med dig."

Jag ser hur min mor vänder sig om med ryckiga rörelser och hennes blick vandrar från honom till mig och sedan tillbaka till honom. hennes ansiktsuttryck visar tydligt att hon inte tror på honom, och att hon är rädd. Hon är rädd för ljuset.

"Mamma," vädjar jag och tar ett steg fram "Jag är tillbaka nu, precis som du önskat och drömt om så många gånger."

Kvinnan vänder sig storögt mot mig och håller min blick en liten stund innan hon faller ner på knä och börjar vagga fram och tillbaka på marken. Med tvivlande ögon möter jag Sfirs uppmanande ansikte, han vill att jag skall fortsätta, jag känner det utan att han behöver forma orden och säga dom.

"Visste du att jag drömt om dig och pappa varje natt sedan jag var liten? Jag hade bilder på er och jag fantiserade om hur det skulle vara att få krama dig, mamma, hur det skulle kännas att få sitta i ditt knä och bli vaggad till sömns."

Kvinnan framför mig slutade vagga tillslut men ansiktet var fortfarande vänt nedåt och hennes blick var fäst mot marken.

"Pappa är så lycklig med Aaron nu," fortsatte jag "han berättade att du visste om deras kärlek till varandra och att du alltid har stöttat honom. Det är nog det finaste någon har gjort för honom." Viskade jag och tog några steg mot henne. Jag sjönk sakta ner på knä framför den skakande kvinnan som var min mamma, när jag märkte att hon inte skyggade undan för mig. "Jag önskar att du kunde följa med mig mamma, följa med och se hur lyckliga vi är tillsammans, och vara en del av vår familj igen."

Med ett växande hopp i mina ögon såg jag hur hennes svarta, klo formade händer började gå tillbaka sin vanliga hudfärg och jag kände mig uppmanad att fortsätta. "Jag behöver dig mamma" sa jag och sträckte fram mina varma händer för att värma hennes "Vi behöver varandra."

Sakta märker jag hur hon vänder upp sitt ansikte och möter min blick. Djupt inuti de bruna ögonen ser jag en glimt av krigaren hon en gång var. "Det är för sent för mig" viskar hon med grötig röst och låter mig ta hennes händer i mina "Mörkret har omslutit mig för hårt."

Jag såg upp mot Sfir med tårfyllda ögon och han gav mig en kort nick som fick mitt hjärta att värka av sorg och ilska. "Följ med oss hem mamma." Viskade jag och kastade armarna runt den svaga lilla kroppen som en gång varit så stark och modig men som hade tynat bort under alla år som vi varit ifrån varandra.

Men Sarah skakade på huvudet och tog tag om mina axlar med nyvunnen styrka, för att kunna se in i mina ögon "Du är vårt hopp nu Ayana, du och din vän" sa hon och kastade ett öga på Sfir "låt mig hjälpa er en sista gång, låt mig gå till Liria och få henne att tro att jag står vid hennes sida, till er fördel."

Jag kände tårarna rinna längs mina kinder och en skrovlig hand som torkade bort dom lika fort, "du har en familj som älskar dig, gå till dem och stanna där, mitt öde är inte länkat med dem längre, det har det aldrig varit."

Jag nickade kort, men känslorna stormade inuti mig. Det var inte så här det skulle ske, mötet med min mor. Jag hade sett det framför mig så många gånger, hur vi kramades och skrattade. Men nu förstod jag vem hon verkligen var. Hon var en krigare, och hon ville dö i strid, hur skulle jag kunna neka henne denna sista önskan innan mörkrets magi förtärde henne inifrån?

Jag suckade djupt och böjde mig fram för att pussa hennes kind "Jag älskar dig mamma, vad som än har hänt och vad som än kommer att ske, så älskar jag dig."

Och då, för första gången såg jag henne le, och genast såg jag mig själv i henne.

-------------

- A/N -

Efter en lång låååång tid kommer det äntligen en ny uppdatering. Det närmar sig slutet som ni nog förstår, och det är därför som det tar sån tid för mig. Alla trådar skall knytas ihop :)

Tack för ert tålamod!