Mitt hjärta bultade hårt när vi seglade ner genom molnen.
Långt där nere hördes skrik och tumult, jag såg genast flocken av fåglar som attackerade en by.
Människor sprang åt alla håll men fåglarna verkade inte bry sig om dem. De fokuserade på tre män som stod på en bakgård.

Fåglarna attackerade i vågor och varje våg brändes upp av någon sorts eld som kom ifrån en av männen.
"Magi."
"Det var så jag hittade dem, jag kunde känna resterna av hans magi i luften." Muttrade Sfir innan han drog in ett djupt andetag.
"Håll i dig hårt."

Innan jag hann reagera hade draken fällt in vingarna mot sin kropp och dök med en väldig fart. När vi var ett tiotal meter ovanför fågelflocken andades han ut och från hans käftar kom en eldsliknande blå magi. På några sekunder var fåglarna tillintetgjorda, förvandlade till damm och stoft som singlade ner över det lilla samhället.

"Du sa att du inte kunde spruta eld!"
Ett mullrande skratt spred sig inom mig "det var inte eld."
Så snart fåglarna var borta gjorde han sig klar att landa, byns torg var för trångt och han ville inte skrämma byborna allt för mycket. Så vi landade i utkanten, på ett böljande gult rapsfält i solen.

Där väntade vi på männen som stridit med svärd och magi mot mörkrets fåglar.
Mitt hjärta slog så hårt, för jag visste att en av dem var min far och äntligen skulle jag få träffa honom igen.

"Se, här kommer dom..."
Jag följde Sfirs blick och såg hur solen glittrade mot deras ringbrynjor och rustningar. De rörde sig långsamt, tvekande men ändå nyfiket.
Jag bestämde mig för att sitta kvar på Sfirs rygg, det kändes tryggast så.
Männen kom närmare och tillslut kunde jag se deras ansikten.

Där var han.
Mannen i mina drömmar. Min far.
Mitt hjärta slog snabbare och ett brett leende spred sig på mina läppar.
Sfir la sig ner med frambenen i kors, svansen ringlade runt honom och han studerade männen intensivt. Hans blåa skinn gnistrade i solen och jag förstod varför de andra männen tvekade och stannade en bit bort. Alla utom min far.

Nu stod han bara någon meter ifrån oss och våra blickar möttes. Jag såg hur hans ögon tårades när han log mot mig och sträckte ut armarna.
"Ayana." Viskade han mjukt med tårar rinnande ner för hans kinder.
"Pappa!"

Jag gled ner för Sfirs rygg och sprang in i de utsträckta armarna. Jag kramade honom så hårt jag bara kunde, skrattade och grät på samma gång.
"Ayana.. du lever." Mumlade han tyst och strök mitt vita hår. Men allt jag kunde göra var att nicka och gråta. Lättnaden jag kände inom mig var enorm, äntligen föll alla pusselbitar på plats i mitt liv.

Mardrömmarna skulle äntligen ta slut.
Jag kramade honom en sista gång innan jag tog ett steg tillbaka för att möta hans blick.
"Jag fann dig tillslut."
"Det gjorde du verkligen." Log han och sneglade mot Sfir "och du har fått hjälp."
Jag nickade och drog in ett djupt andetag för att samla mig. "Vi har mycket att berätta."
Han nickade och såg ner i marken, leendet försvann plötsligt och han såg allvarlig ut.
"Ayana... jag har aldrig slutat leta. Jag har-.."
"Pappa" avbröt jag honom "jag vet." Jag la en hand mot hans kind och log "du hade aldrig kunnat hitta mig, magin som höll mig gömd var för stark. Men det spelar ingen roll nu, vi är äntligen tillsammans."
Han torkade sina våta kinder och skrattade till. "Du är väldigt lik mig."

"Vi borde flytta på oss."
Jag tittade bort på Sfir och nickade "Hitta en bra plats så möter vi dig där."
Draken nickade till svar och reste sig, han bockade sitt huvud mot min far innan han spred ut sina vingar och lyfte från marken. Det tog endast ett par sekunder innan han var uppe i luften och snart flög han iväg bland molnen.

"Han skall leta upp en plats där vi kan tala ostört."
Förklarade jag och min far nickade förstående innan han tog min hand.
"Kom, jag vill presentera dig för de andra."
De två männen kom närmre och jag insåg att en av dem var i min fars ålder medans den andre var i min egen.
"Detta är Aaron, min bäste vän och livskamrat."
Den mörkhårige mannen utstrålade glädje, stolthet och förvånansvärt stark magi.
"Jag vet." Jag log mot de förvånade ansiktena och började förklara "jag har sett era porträtt, farfar hade massor av bilder på er och han har berättat allt om era äventyr. Det var de bästa godnatt sagorna."

Aaron klev närmre och tog mina händer i sina "jag är så glad att äntligen få träffa dig igen Ayana."
Sedan vände han sig mot den yngre mannen "det här är Jonas, son till din mormors bror, Daniel."
Jag log blygt mot honom och tog min fars hand. "Kom, Sfir har landat längre bort."
Han nickade och vände sig mot Jonas "Faran är över, informera byn och leta upp hästarna och se om du kan hitta vår packning."
Den unge mannen nickade och vi andra började gå mot en skogsdunge för att möta upp draken.

"Så han heter Sfir?"
Min far såg nyfiket på mig och jag log tillbaka mot honom.
"Ja, han är min... lärare och.. ja, det är komplicerat."
"Jo tack jag vet" skrattade han och gav mig en blink med ena ögat.
"Talar ni telepatiskt?" Undrade Aaron försiktigt och jag nickade. "Det är så mycket som ni behöver veta, men jag vill att han berättar det för er, inte jag."
De båda männen nickade förstående.

"Vi skulle ha tränat längre, men Martokks arméer har redan gett sig av." Suckade jag.
"Martokk?" Will och Aaron utbytte blickar med varandra och jag visste att de skulle få mycket att tänka på.
Vi gick igenom ormbunkar, över sten och rötter tills vi kom ut i en glänta omringad av skog. Vid en lägereld satt Sfir i sin mänskliga form och jag märkte direkt hur William och Aaron tvekade och la händerna på svärdsfästet.
"Det är ingen fara." Jag log mot dem "Sfir kan ta en mänsklig form om han vill."

Så sprang jag glatt bort mot honom och kastade armarna runt hans hals till hans stora förvåning.
"Du förintande fåglarna på sekunder Sfir! Det var helt fantastiskt!"
Han höjde ett ögonbryn och sneglade ner på mig medans han väntade på att jag skulle släppa taget om honom.
"Drakar kramas inte." Muttrade han inuti mitt huvud.
Jag skrattade till, road av hans envishet.
"Sfir, det här är min far William och hans partner Aaron."

De båda männen slog sig ner vid elden och värmde sina händer medans de studerade Sfir intensivt och nyfiket.
"Angenämt att äntligen få träffa er."
"Jag trodde att Oshogo var den sista draken." Började William försiktigt.
Sfir tog ett djupt andetag och nickade "det var han, tills er dotter föddes."
Förvånat sneglade William från Sfir till mig och sedan tillbaka till drakmannen.

"Alla elementardrakar har en utvald ryttare som delar dess kraft. När Tian'na föddes så vaknade jag ur min eviga slummer."
"Men Oshogo?"
Sfir suckade "Min far var väntade på sin utvalde, men något hände och han föddes aldrig. Därför valde han att ge sin kraft till dig Trisin'dal och du valde i sin tur att dela den med Aaron're. Han hade en plan att förena er och Tanoria för att bekämpa Martokk."
"Men vi var inte staka nog" muttrade William sorgset men Sfir skakade på huvudet.
"Min far var svag. Han hade levt ensam långt bort från vår kraftkälla under för lång tid. Ni hade aldrig kunnat bli starkare än så."
"Pappa" började jag "Sfir och jag har ett mycket starkare band än vad ni hade. Vi behöver inget halsband eller magisk koppling till varandra. Vi har en naturlig länk."
"Jag förstår, men allt det där hör till det förgångna, ni har all tid i världen att berätta det senare"
Jag kände min fars ögon studera oss intensivt. "Nu vill jag veta, vem är Martokk?"

Sfir nickade och reste sig upp, jag insåg att han var ett helt huvud längre än de andra männen vid brasan.
Han tog upp ett pulver ur en tygpåse och strödde det över elden som plötsligt blixtrade till och blev lila.
Inuti de lila flammorna syntes bilder av en enorm svart drake.
"Detta är Martokk. En gång var han vår ledare, bror till min mor. Han var en god ledare och just då var han den ende av oss son hade en ryttare. På den tiden levde människor, alver och dvärgar mycket enklare liv. Det fanns inga böcker och ingen kunskap på den tiden. Vi höll oss undan och levde vårt eget liv ovanför molnen."

Han tog en paus i sitt berättande och satte sig ner bredvid mig och hans fingrar började omedvetet trassla ut tovor i mitt långa vita hår.
"Men så en dag hörde vi talas om jättar som invaderade vårt land, Mortakks utvalde bönade och bad att vi skulle hjälpa hans folk. Vilket vi gjorde. Och när de de olika raserna en dag såg oss bekämpa den södra kontinentens jättar så började de dyrka oss som gudar."
"Jag har hört talas om den striden, den finns nedskriven i böcker."
Sfir mötte Aarons blick "det var en stor dag för våra släkten."
"Men nu är han din fiende?" Frågade William otåligt och Sfir log svagt "jag ser vart Aya's bristande tålamod kommer ifrån."

Han slutade att trassla ut mitt hår och istället vände han sig allvarligt mot min far.
"När en utvald dör, så dör dess partner."
"Så ert band liknar det magiska band som jag och Aaron delade." Konstaterade han och Sfir nickade.
"Martokks utvalde dog i en strid, men han var så stark att han lyckades att överleva. Dock skadades hans psyke och han blev galnare för var dag som gick. Tills mina föräldrar en dag beslutade sig för att döda honom."

Jag la försiktigt min hand på Sfirs, som för att trösta honom. Och jag fick ett litet tacksamt leende till svar.
"Det var ett långt utdraget krig." Suckade han "Martokk överlevde och lyckades döda alla drakar utom min far, mig och mina syskon."
"Det är fruktansvärt." Mumlade Aaron och stirrade tomt in i elden "i våra berättelser fick vi höra att ni var besvikna på oss och lämnade oss till vårt öde."
"Nej, inte alls. Min far sökte till och med skydd hos er. Han flydde till Tanoria och höll sig gömd där i årtusenden tills Trisin'dal väckte honom."
"Men jag var inte hans utvalde."
"Nej, men han märkte av en stor förändring i vår magiska atmosfär och visste att du var en viktig del av allt detta."
"Men du och dina syskon? Vart tog ni vägen?"
"Vi visste att jag skulle bli den näste att få en utvald, det visste vi redan när jag kläcktes ur mitt ägg. Därför gömde han mig och mina syskon på olika platser i landet för att gå i dvala tills den dagen min utvalde föddes."

"Så vad är planen?"
"Jag måste hitta mina syskon och väcka dem. Martokk är för stark för att jag och Ayana skall kunna besegra honom ensamma. Men om vi är fyra..."
Min far nickade "det låter som en plan."
Aaron nickade instämmande men såg upp på mig med orolig blick "Men Ayana, du sa att hans armé redan är påväg."
"Det är den, de är på väg mot Nya Ravenworth."

William suckade tungt och gned sin panna och såg ut att sjunka in i djupa tankar.
"Vi hinner inte varna dem."
Aaron himlade med ögonen "Will, öppna ögonen. Vi har övertaget nu."
William tittade förbryllat upp på honom när Aaron la en hand på hans axel.
"Sfir, kan du flyga oss alla till de gröna öarna? Så kan vi varna Williams föräldrar och förbereda deras arméer?"
"Det tar en dag eller två att ta oss dit." Nickade han så det långa svarta håret fladdrade.
"Undertiden kan Jonas rida tillbaka till Daniel och varna dem, han borde hinna före Liria?"
"Liria?" Utbrast jag förvånat "är inte hon på vår sida?"

Jag såg hur min far tog Aarons hand och kramade den hårt medans han skakade på huvudet.
"Även det är en lång historia som jag kan berätta i sinom tid. Men nu är det dags att se framåt. Vi har ett krig att vinna."

--------
Äntligen fick Will sin dotter tillbaka!
Jag ville så gärna skriva från hans pov men nu är det ju Ayanas resa vi får följa.
Dock kommer Will och Aaron alltid vara mina favoriter.
Jag vill gärna veta vad ni tycker!