"Det var fantastiskt!"

Mina kinder blossade och håret stod yvigt åt alla håll när jag kanade ner ifrån Sfirs rygg och landade i det mjuka gräset.
Och bara några sekunder senare omgavs den stora draken av ett rökmoln som snart skingrades och i dess mitt såg jag honom, mannen med det långa svarta håret. Det kändes fortfarande overkligt att det var en och samma person.
Han suckade tungt och gick förbi mig utan att säga något.

Förvånat såg jag efter honom. Hade jag gjort något fel? Jag rannsakade mig själv och tänkte tillbaka på allt jag sagt och gjort de senaste timmarna. Men jag kunde inte hitta något som kunde förklara hans irritation.
Det hade varit underbart att flyga på hans rygg, men nu togs glädjen bort från mig. Jag förstod fortfarande inte vad han förväntade sig av mig.

"Kom."

Hans ord ekade i mitt huvud och jag ryckte förvånat till. Sakta lyfte jag på fötterna och började gå bort mot salen där jag instinktivt visste att han var.
Det var en overklig känsla att känna av någons närvaro på det sättet, men där fanns även en annan känsla. Något som jag ville fråga honom om men inte vågade.

Jag klev in i den stora kala salen och gick bort till honom där han stod och studerade väggmålningen av hans förfäder.
En enorm svart drake hade sina sylvassa käkar runt nacken på en orange mindre drake. De virvlade runt varandra i något som såg ut som en luftstrid.

"Aya.." började han. "Vi har slut på tid."
Jag rynkade på ögonbrynen och såg frågande på honom.
"Vad menar du?"
"När vi flög så såg jag arméerna. Dom är nära nu, det dröjer inte länge innan allt ditt folk är kuvat eller-.."
"Utrotade."

Han vände sig sakta om och såg allvarligt på mig. "Vi får fortsätta din träning undertiden."
"Så, när reser vi? Och vart ska vi? Vad är planen?"
Han sträckte fram en slank hand och smekte min kind. "Vi skall hitta din far, lyssna på hans plan och ge råd. Sedan skall vi finna mina syskon och tillsammans skall vi utplåna allt som inte hör hemma här."
"Ja... det lät ju enkelt."

Han skrattade till och jag såg försiktigt upp på honom, jag visste inte vad jag skulle säga. Det fanns inga ord som beskrev det jag kände. Jag skulle äntligen få träffa min familj, men samtidigt skulle jag ge mig ut i krig och slåss mot krafter som var mycket starkare än mina egna.

"Gå och gör dig klar, packa allt du vill ha med dig, vi flyger i kväll."
Jag vände mig för att gå, men tvekade. Istället tog jag mod till mig och ställde mig framför honom. Jag såg hans förvånade min när jag tog hans hand i mina.
"Jag vet att jag inte har varit lätt att handskas med, jag är envis och ifrågasätter allt." Jag märkte hur han log när jag pratade och det gav mig mod att fortsätta. "Jag vill bara säga att jag är tacksam, för ditt tålamod och för att du ger mig den här chansen."

Med ett varmt leende och en mjuk röst började han förklara "Aya, det var aldrig min chans att ge. Ödet har sammanlänkat oss, om det var våra själar som valde varandra eller en starkare kraft kan jag inte säga. Men ända sedan du föddes så har vi hört ihop."
Jag sneglade upp på honom och såg djupt in i de blå ögonen.
"Så det är därför."
Han väntade tålmodigt på att jag skulle fortsätta och jag tog mod till mig att säga alla tankar jag hållit för mig själv.
"Jag har varit frustrerad och arg, jag kan ha verkat otacksam. Men innerst inne Sfir, så känns det som att jag äntligen är hel."

Han nickade. "Du måste lära dig att avskilja dina känslor från mina. Irritationen är ofta min" han suckade "och den beror inte på dig. Du lär dig snabbare än jag hoppats, men det är mycket som står på spel."
"Jag förstår."
Han smekte min kind än en gång "men du har rätt, jag har väntat på dig i många år, och nu när du äntligen är här så kan vårt liv börja på riktigt."
Så vände han sig om och gick.

Några timmar senare satt jag på hans rygg igen, han bar en sadel som gjorde det enklare för mig att hålla mig fast. Där hade jag även hängt fast våra väskor med kläder och annat vi behövde.

"Titta i sadelväska till höger, det finns en liten blå sammets påse där i."
Jag sträckte ner handen i läder väskan och snart hittade jag det jag letade efter.
"Öppna den."
Jag spände benen och knep åt hårt med knäna medans jag släppte taget med båda händerna för att kunna öppna den tunga påsen.
Nyfiket kikade jag ner i den och insåg att den var full av kristaller.
"De kan hjälpa dig på olika sätt, du kan dra kraft från dem om du känner dig trött, eller fylla dem med magi."
"Fylla dem med magi?"
"Vad har du lärt dig?"
"Jag kan kontrollera vinden, skapa virvelvindar, skapa skyddsmurar, jag kan förflytta mig snabbt som vinden... jag kan-.."
"Och vad skulle vara nödvändigt att ha om du inte hade krafter kvar att framkalla något av det?"
"Energi?"
"Ja, men du kan även fylla en kristall med en viss kraft, en barriär till exempel."
"Jag förstår."
"Så... din första läxa är att fylla de vita med energi som du drar ifrån solens ljus. Och de lila fyller du med nödvändig magi som du kan behöva senare."
"Och de blå?"
"De är gåvor."
"Gåvor?"
"De är redan färdiga, jag har skapat dem. En är till dig, de andra är till dem du litar på. De kommer att skydda er och berätta för mig vart bäraren befinner sig."

Jag sken upp, det var en fantastisk gåva och jag böjde mig ner för att krama hans breda nacke.
"Tack Sfir!"
"Du kan göra ett halsband av det."
Jag grävde vidare och hittade silver tråd och kedjor och genast började jag tillverka en stadig ram som kunde hålla kristallerna på plats.
När jag var färdig tog jag den största av dem och drog över mitt huvud. Genast spred sig en värme genom min kropp och mönstret av drakfjäll och runor glittrade till över min kropp.
"Vad händer?"
"Vårt band blir starkare."
"Jag minns .. min farfar berättade om min fars märken, även han hade ett halsband."
"Oshogos halsband."

Jag smekte försiktigt stenen jag bar runt halsen och kände hur det pulserade av kraft inuti det.
"Men de saknade länken som vi har."
"Han skapade en länk med mycket mäktig magi, han gav kraft åt fyra varelser i ett försök att rädda världen."
"Visste han att det inte skulle räcka?"
"Förmodligen. Men de lyckades att fördröja processen, eller hur?"
"Jo, det är sant."

Jag satt tyst ett tag och studerade molnen under oss. Vi var högt uppe för att hålla oss undan från nyfikna blickar och fåglar. Jag huttrade där jag satt och drog manteln tätare omkring mig.
"Har du glömt din läxa?"
"Skall jag göra allt idag?"
"Ja?"
Jag suckade tungt och himlade med ögonen.
"Såklart."

I nästa stund satt jag med alla de vita kristallerna i mina öppna handflator, jag höll dem så att solens strålar kunde träffa dess yta medans jag repeterade orden som Sfir mumlade inuti mitt huvud.
Förvånad insåg jag att jag inte blivit trött som jag brukade, tvärt om kände jag mig fylld av ny energi.

"Lägg undan kristallerna och blunda."
Utan att tveka så gjorde jag som han sa och tog ett djupt andetag för att sjunka in i den meditations övning som vi hade gjort varje kväll. Men den här gången var något annorlunda.
"Vi skall inte till bergstoppen den här gången. Istället vill jag att du föreställer dig ett stort bibliotek, i mitten står en piedestal med en gammal men värdefull bok uppslagen. Det är all min kunskap."
"All din kunskap?"
"Ju starkare vårt band blir, desto mer kunskap låser du upp i boken. Förstår du? Ayana, du kommer att få tillgång till tusenåring kunskap som ingen annan människa vet om."
Jag drog efter andan och såg mig omkring i biblioteket där jag stod.
"Men du måste förvalta kunskapen med största respekt."
"Självklart." Mumlade jag vördnadsfullt
"Bra. Så, leta efter användbar magi att fylla de andra kristallerna med."

Jag gick genast fram och började bläddra i den stora boken. Jag läste sida efter sida med formler och dekokter, jag fick kunskap om hur man sover på en drakrygg utan att falla av, hur en drake jagar och hur man helar en sårad drake.

Genast öppnade jag ögonen och tog fram tre lila kristaller och mumlade formeln för att hela en drakes sår. Kristallerna började pulsera av kraft och förvånat insåg jag att jag lyckats på första försöket. Sen när var magi så enkelt? Hur var det ens möjligt? Men då slog det mig.
"Du hjälper mig!"
"Du sitter på mig... och du besöker mina tankar, letar i mina minnen efter kunskap. Självklart är jag en del av det du gör."
"Så du vägleder mig inte medvetet?"
"Ayana.. lyssna på mig. Du är jag och jag är du."
"Så allt jag gör kan förstärkas av dig..."
"Och jag kan vägleda dig när du behöver hjälp."
Han gäspade stort och ruskade på det enorma huvudet.
"Vi är framme... bered dig på strid."
"Framme? Vart då?"
"Hos din far."

-------
Hej på er!
Ursäkta att det dröjer mellan uppdateringarna, har inte hunnit redigera det här kapitlet än, så det kan finnas lite stavfel och sånt. Men jag ville ändå publicera det 😊
Hoppas ni gillar det!