"Igen."
Jag kände vindens kraft lyfta mig från marken i några sekunder innan jag föll ner i gräset.
"Det var bättre... igen."

Jag tog ett djupt andetag och skulle just använda samma magiska formel när jag plötsligt känner en enorm kraft skölja över mig som genast får min kropp att flyga upp två meter rakt upp i luften.
"Sluta!"
Hans befallande ord fick mig att falla ner i marken med en duns.
"Vad hände?!" Jag såg mig förvirrat omkring men frågade inget mer då jag såg hur hans ögon blixtrade av ilska.
"Du drog kraft från mig, kraft som du inte kan kontrollera än."
"Jag visste inte..." började jag men blev snart avbruten.
"Din oansvariga, lättpåverkade... svaga... lilla ... människa!"
Han bet ihop käken och morrade sammanbitet.
"Förlåt!" Suckade jag "jag visste inte att jag gjorde det!"
"Känner du inte vad du gör?! Känner du inte skillnaden?"
"Nej!" Skrek jag åt honom och slog ut med armarna. "Då hade jag väll inte gjort så!?"
Han himlade med ögonen och vände sig om för att lugna ner sig.
"Vad är det jag ska känna?" Frågade jag tyst, inte för att jag var rädd utan mer för att jag skämdes över att jag skrikit åt honom.

"Luften." Mumlade han och vände sig om "Vi följer vindens element du och jag. Du måste lära dig att känna spänningar i luften." Han suckade tungt "Ta en paus, vi fortsätter senare."
"Vänta" Jag tog tag runt hans arm och stoppade honom "Är det inte meningen att jag ska lära mig att dra kraft från dig?"
Han skakade på huvudet "Inte än lilla sparv, inte än."
Jag suckade och släppte hans arm "kan du sluta kalla mig det."
Han höjde ett ögonbryn "När du slutar att bete dig som en."

Irritationen bubblade inom mig igen och jag gick till mitt rum i rask takt. Den arrogante ... gamle... ödlan!
"Drake"
"Va??"
"Jag hör dina tankar lilla sparv... och jag är ingen ödla."
"På riktigt!" Jag stönade högt "du hör mina tankar!"
"Våt band blir starkare för varje dag."
"Toppen" muttrade jag högt och tog en tugga av ett kyckling lår. Att leva ensam med en drakmänniska och hans heta temperament hade inte varit lätt, men jag insåg att det skulle bli ännu mer komplicerat.

Vinden smekte min hud, över hela min kropp. Jag öppnade ögonen och såg vita fluffiga moln under mig och glittrande stjärnor över mig.
Plötsligt dök jag och min kropp seglade ner igenom molnen, en kylig fuktig dimma som spred kalla rysningar genom min kropp.
Jag kunde känna kraften i mina vingar där jag flög.
Vänta .. mina vingar?...

Jag vaknade med ett ryck .."Sfir?"
"sov..."
"Vad gör du?"
"Vet du inte det?"
"D-du ... flyger."
"Jag jagar..."
"Jag... jag var med dig."
"Jag vet..."
"Hur?"
"Ditt medvetande sökte sig till mitt när du sov."
"Kom och hämta mig!"
"Nej."
"Men..."
"Du behöver vila och jag behöver koncentrera mig."
"En annan gång?"
"En annan gång."

En pirrande känsla spred sig genom min kropp, han hade sagt ja!
"Okej... godnatt."
"God natt Ayana."

Jag la mig ner bland kuddarna igen och slöt ögonen. Men hur jag än försökte så lyckades jag inte somna om. Känslan av att flyga bland molnen hade varit helt fantastisk och jag längtade efter att få uppleva det igen.
Istället för att sova så klädde jag mig och gick ut i den kyliga natten. Jag klättrade upp på en avsats och slog mig ner för att vänta på honom.
Han hade aldrig visat mig sin drakform och jag var nyfiken på hur han såg ut.
Men hur länge jag än satt där och sneglade upp mot den stjärnklara natten så syntes ingen där.

"Du har visst inte förstått vad vårt band betyder för dig." Skrockade en mörk röst ovanför mig och jag böjde huvudet bakåt för att stirra in i det enorma gapet hos en mörkblå drake.
Hans tänder var långa som min underarm och näsborrarna som fnös mot mig var ännu större. Jag ställde mig förvånat upp och backade några steg för att ta in det jag såg.
"Jag känner vart du är och vad du gör." Mullrade han.
"Ehm.. jo, jag glömde visst."

Med ett skutt hoppade han ner från klippan och landade i dungen. Häpet följde jag honom med blicken. Trots att han var så stor så var han väldigt smidig och graciös. Även hans utstrålning var annorlunda, lugnare och vänligare på något vis.

"Tänker du stå där och stirra länge till?"
Jag himlade med ögonen och började min långsamma färd neråt.
När mina fötter äntligen mötte gräset och jag vände mig om, så möttes jag av hans safir blå ögon.
Draken hade rullat ihop sig som en katt, med svansen slingrande runt hans kropp, frambenen elegant korsade över varandra och huvudet vilade på dem.
Långsamt gick jag fram och la en hand på hans kind. De enorma blå fjällen glittrade i månljuset.

"Det här är min naturliga form." Började han "jag är bara människa när jag måste."
Jag la huvudet på sne och tittade in i det stora ögat som mötte min blick. "Så du trivs bäst så här."
Han nickade kort men den lilla rörelsen var ändå tillräckligt stark för att få mig att tappa balansen och trilla baklänges.
Jag skrattade till och låg kvar på rygg en stund och gned mitt bakhuvud, då en hand plötsligt sträcktes ut mot mig.

Förvånat insåg jag att han var människa igen.
"Så du ändrar form när du vill. Kan du bli andra djur?"
"Nej."
"Kan du lära mig att .."
"Nej, det finns inga människor som kan ändra form."
"Inga alls?"
"Nej, endast älvor och en del alver."
"Men jag har alvblod i mig!"
Han log ett mjukt leende och lät tummen glida längs mitt käkben och upp mot mitt spetsiga öra.
"Ja, men varken din far eller farmor besitter de kunskaperna.."
Jag suckade och slog ner blicken.
"Vilket djur skulle du vilja bli?"
Jag såg förvånat upp mot honom och jag slogs av att han faktiskt såg nyfiken ut.
"En fågel.. någon som kan flyga."

Han skrattade till "så du fick mersmak?"
Jag kände hur kinderna blossade och jag nickade generat.
"Det är inget att skämmas för, att flyga är en fantastisk känsla." Så tog han min hand "kom."

Jag följde honom upp på en klippavsats och det slog mig att platsen måste ha använts som en landnings plats för alla de drakar som levt där.

Han stannade vid kanten, nedanför fanns ett brant stup liknande det som jag klättrar upp för då jag försökt att ta mig upp till honom för första gången.
Jag sneglade på Sfir, mycket hade hänt sen dess.

"Hoppa."
Jag stirrade storögt på honom "Va?!"
"Hoppa, jag fångar dig."
"Är... är det här någon sorts övning?"
Han ryckte på axlarna "jag vill helst inte att du klättrar på mig. Det blir lättare så här."

När hans ord sjönk in så kunde jag inte annat än att skratta. Jag skulle få flyga! På riktigt, på en drake!
Han suckade och muttrade sarkastiskt "bäst du hoppar innan jag ångrar mig."
Jag gav honom ett brett leende innan jag tog sats och sprang snabbt och hoppade ut från kanten.
Jag sträckte ut armarna och lät vinden fånga min kropp när jag genast föll ner genom luften.

Det dröjde inte länge innan en stor mörk skugga svepte ner och la sig under mig. Snart landade jag med ett magplask rakt mellan Sfirs vingar och han höll vingarna stilla tills jag kunde hitta balansen och sätta mig upp.

"Sätt dig längre fram och håll i dig i en av mina taggar."
Jag sneglade framåt och förstod vad han menade. Likt en kort hästman hade han vassa taggar som sträckte sig från huvudet och ner längs halsen.
Försiktigt hasade jag mig framåt med båda benen på var sin sida om hans kropp.
Men ryggen var lika bred som tre hästar bredvid varandra, kanske fyra tänkte jag medans jag flyttade på mig.
När jag var framme och äntligen kunde hålla i mig så kunde Sfir pressa ner vingarna och ta fart för att få sin kropp att lyfta.
Jag höll i mig med all min kraft i den starka motvinden.

"Slappna av."
"Men vinden..."
"Slappna av, du måste lita på mig."
Jag nickade men det var lättare sagt än gjort. Jag var högt upp i luften, hans fjäll var hala och det enda jag hade att hålla mig i var en hornliknande tagg som stack upp ur hans rygg.

"Du hoppade utan tvivel på att jag skulle fånga dig. Så lita på att jag inte skulle låta dig falla."
Han hade rätt. Jag hade sprungit och hoppat utan en tanke på att något skulle hända mig.
Så jag drog in ett djupt andetag och slappnade av så gott det gick.
"Kläm åt med knäna och slappna av med överkroppen."
"Så här?"
"Just så. Känner du skillnaden?"
"Jag tror det."
"Bra."

Mina axlar slappnade av, greppet om honom blev lösare och jag böjde mig ner och strök hans lena fjäll.
Han var varm. Jag vet inte varför jag trott att drakar skulle vara kalla. Då slogs jag av en tanke

"Du Sfir?... kan du... spruta eld?"
Hela hans kropp guppade och jag hoppade högt där jag satt när han skrattade.
"Nej, endast eld elementarer kan det. De är oftast svarta eller röda."
"Jaha.. och du är blå och har vindens kraft."
"Jag kan flyga."
"Så alla drakar kan inte det?"
"Nej. Är du besviken?"
"För att du inte sprutar eld?"
"För att vi inte är som i sagorna."
"Nej. Det är bara synd att du inte kan bränna ner alla demoner och..."
"Det finns andra sätt Aya."
Sättet han använde mitt smeknamn fick mig att le och jag insåg att vi tagit ännu ett kliv närmre varandra.
"Titta åt höger."
Som på en befallning vände jag mig om och möttes av en syn i rosa, lila och orange. Solen var påväg upp över skogarna och de första strålarna sköljde över oss.

Det var när de varma strålarna mötte min hud som jag insåg hur mycket jag frös, men för en stund slog jag bort den obehagliga känslan och njöt av den vackra soluppgången, ljudet av hans enorma vingar som slog bredvid mig, och kraften av de starka musklerna under mig.
Jag fylldes en enorm vördnad över denna fantastiska varelse, den sista av sitt slag. Det var en ära att få vara elev hos honom insåg jag nu och jag skämdes när jag kom ihåg hur jag betett mig. Som en småunge som ville ha allt på sitt sätt.

Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig, från och med nu skulle jag inte ifrågasätta hans motiv. Han var god. Och jag visste att vårt öde var större än så här och vi behövdes.
För där nere i skogarna samlades ondskans demon styrkor och de förgjorde allt i sin väg.
"Sfir... de behöver oss."
"I sinom tid Aya, men vi har mycket att göra innan dess."