Det långa svarta håret fladdrade i vinden och det piskade som en tjock mörk mantel bakom honom. Handen som sträcktes ut mot mig hade långa välvårdade naglar målade i mörkblått och även hans hud skiftade i en mörkblå ton. Men det mest utmärkande hos mannen var hans skimrande safir blå ögon.

"Ge mig din hand."
Jag tog spjärn med benen och sträckte mig upp med all min kraft för att nå handen ovanför klippkanten.
Jag hade klättrat i timmar och mina muskler värkte av ansträngningen.
Plötsligt kände jag en stark hand som tog tag om min handled och drog mig upp på fast mark.

"Välkommen Trian'na"
Jag andades tungt och såg storögt på mannen framför mig, om han nu var en man, för jag hade aldrig sett någon som honom förut.
Han var mer än ett huvud längre än mig, hans kropp var annorlunda på något vis, med axlar som var bredare än hos de flesta män jag träffat men midjan var smal. Hans armar såg en aning längre ut än vad de borde vara då hans fingrar var slanka och prydda med de långa vassa naglarna. Det slog mig att han hade bar överkropp och var endast klädd i ett långt tyg som var fäst runt midjan trots att vinden ven och det var iskallt där uppe på berget.
"Så du är Sfir?"
Han nickade kort "kom, du måste vara hungrig"
Så ledde han mig mot en grottmynning som öppnade sig i bergväggen, utan att säga något mer.

Så, han bodde i en grotta, tänkte jag och såg mig omkring. Men jag hade fel, tunneln som ledde oss djupt in i berget var så mycket mer än en grotta. Vi gick länge längs de iskalla bergväggarna som var prydda med facklor som visade vägen i det bläcksvarta mörkret.

"Så du är min lärare?"
"Ja."
"Och du kan magi?"
"Kan?" Han sneglade bakåt på mig med ett roat uttryck i ansiktet. "Jag består av magi."
"Åh, ehm.. okej."
Han skrattade till "du får snart veta mer."

Jag suckade trött, lite mat och vila var vad jag behövde och jag drog fötterna efter mig.
Vi gick länge i mörkret och jag började undra vart vi var påväg, jag skulle precis fråga när jag äntligen kunde se ljus i änden av tunneln, och snart klev vi ut i en stor sal.
Jag flämtade till och såg mig storögt omkring. Salens väggar var prydda med målningar av drakar i olika färg och storlekar. Taket sträckte sig säkert femtio meter upp och i mitten kunde jag se den blå himlen utanför. Öppningen var kantad av guld mönster som visade de fyra elementen runt hålet och målningen snirklade sig ner mot en avsats där de slutade vid stora gluggar i väggen som såg ut som portar.

"Välkommen till Mar'tokk, drakarnas boning."
Jag ryckte till av hans ord och studerade honom uppifrån och ner.
"Så du är..?"
"Ja."
"Men varför..."
"Ser jag ut som en människa?" Muttrade han irriterat "för att inte skrämma ihjäl dig såklart."
"Så du kan byta form?"
"Du är smartare än du ser ut." Flinade han men det vassa tonläget var allt annat än skämtsamt.
"Kom, jag ska visa dig ditt rum."

Sfir ledde mig bort mot en trappa och upp mot avsatsen där portarna låg på rad längs hela kupolen.
"Vart är alla andra?"
Han stannade plötsligt och suckade djupt "Vilka andra?"
"... så... du bor själv här?"
Han pekade på en dörr "Vila dig och ät, jag berättar allt sen."
Och så lämnade han mig ensam.

Förvirrad av hans bryska mottagande drog jag undan tyget som hängde för öppningen och klev in i rummet.
Där inne var det kalla stengolvet prytt med tjocka röda mattor och kuddar, även väggarna var klädda med tyg i rött, grönt och skimrande guld. Där inne fanns ett runt lågt bord dukat med silvertallrikar som var fulla av frukt, bröd och grillat kött. Runt bordet fanns flera sittpuffar utspridda men jag beslöt mig för att undersöka rummet innan jag åt. Längst in fanns en stor säng med en skir sänghimmel som bredde ut sig över den. Sängen var full med kuddar och filtar och i taket hängde vackra lyktor i koppar som lyste upp det luxuösa rummet.

Trött kastade jag mig på sängen och somnade direkt. Även om allt var nytt och främmande så visste jag att jag var trygg i mitt nya hem och jag lutade på Sfir.
Rösten hade guidat mig i veckor och äntligen hade jag fått möta mannen öga mot öga.
Jag hade märkt att hans röst varit annorlunda, djurisk på något vis. Men aldrig hade jag gissat att han var en drake.
Jag måste ha sovit i timmar för jag kände mig helt utvilad när jag reste mig.
Min mage skrek av hunger och jag gick bort mot bordet för att ta en bit av brödet som låg kvar där.

"Jag är vaken."
"Bra, jag väntar ute."

Jag tog en sista tugga av brödet och tog med mig ett päron innan jag klev ut ur rummet och såg mig omkring. Ute. Vilken väg skulle jag ta?

Av någon underlig anledning kunde jag känna hans närvaro, precis som när jag vandrat i skogen. Han hade berättat vilken väg jag skulle gå, men samtidigt kunde jag känna av hans medvetande och hans magi.
Jag gick genom salen och tittade upp igenom öppningen i taket, det var stjärnklart och natt. Jag måste ha sovit längre än jag trott, tänkte jag för mig själv när jag gick in i en ny tunnel.
Den var smalare och kortare än den vi hade använt tidigare och ledde ut i en skogsglänta som var omringad av berg. Men det som slog mig var den enorma kraft som var samlad under jorden. När min fot klev ut i gräset kunde jag genast känna magin som vibrerade under mig.
"Vart är vi?"
"En gammal krater, en uråldrig plats där vi tränat våra elever sen begynnelsen."
Jag tog några steg ut mot honom och studerade hans ansikte frågande.
"Varför är jag här?"
"Sätt dig, jag har mycket att berätta."

Jag såg mig omkring efter något att sitta på men insåg snart att platsen var endast prydd med mjuk frodig mossa, så jag slog mig ner på det mjuka underlaget och väntade tålmodigt.

"Trian'na, du är dotter till mannen de kallar Trisin'dal. En ljusbärare och vattentämjare."
Jag såg frågande på honom men sa ingenting, min farfar hade berättat en del om min fars krafter men inte allt och jag väntade med spänning på att få höra mer.
"De sa att han var den utvalde."
Sfir satte sig framför mig och såg mig rakt in i ögonen "vilket var fel."
Jag rynkade på ögonbrynen och mötte hans blick "men han dödade Khaltor och.."
"Det stämmer" avbröt han "och han har åstadkommit mycket ljus i mörkret. Men mörkrets krafter är mycket starkare än så är jag rädd." Han suckade tungt.

"Min magi är starkare." Började jag och ångrade mig genast när hans irriterade blick svepte över mig.
"Det handlar inte om styrka. Det handlar om att ha en viss typ av magi, att födas med en viss kraft, alla föds med olika öden."
Han gnuggade sig i ansiktet och andades djupt och för första gången såg han mänsklig ut och inte lika skrämmande.
"Har du hört talas om de gamla gudarna?"
Jag nickade kort och visste inte om jag skulle öppna munnen eller inte.
"Din fars lärare var en av dem."
"Oshogo."
"Han valde att leva i Tanoria och hjälpa dess invånare att lära känna sina magiska krafter. På grund av det så sinade hans egen magi och han dog tillslut."
"Farfar sa att han var den sista av de gamla gudarna."
"Det var han." Hans tunga gled över hans sylvassa tänder som dolde sig innanför de smala läpparna "tills du väckte mig."

Jag stirrade häpet på honom "vad menar du?"
"Jag ska börja från början..." Han backade något och la sig raklång i gräset för att stirra upp i stjärnhimlen. "Oshogos maka och de andra elementarerna blev dödade av mörkrets makter under den största och mest fasansfulla striden i vår historia. Utom sig av sorg så lämnade han vår klippa för att göra det enda han kunde för att bevara magin i er värld och bevara vår kunskap."

Jag studerade honom där han låg, nu när jag satt så här nära kunde jag se de smala mönstren i hans hud som skimrade likt skinnet på en ödla eller ... en drake.
Jag fick en plötslig längtan att sträcka fram handen och stryka fingertopparna längs hans bara arm, men tog mitt förnuft till fånga och hindrade impulsen.
Utan att ta någon notis om mig så fortsatte han lugnt sin historia "Men de lämnade fyra barn efter sig, sovandes väntade vi på att den utvalde skulle födas." Han vände på huvudet och mötte min blick "Du."
Jag skakade på huvudet och gömde ansiktet i händerna "jag förstår inte..."
"När du föddes så vaknade jag." Mumlade han "du och jag är sammanlänkade genom våra krafter och det är därför ondskan är efter dig."

Han satte sig upp plötsligt och tog bort mina händer för att kunna möta min blick "Den vet att vi tillsammans kan förgöra den för alltid.

-------

Förlåt att det tog sån tid innan jag publicerade det här kapitlet! Jag har haft så svårt att komma på en bra fortsättning, men nu är jag igång igen!
Tack för att ni är så tålmodiga och väntar.
Hoppas ni gillar det!