(Kolla bilden! Jag är så himla glad att någon ville rita Aaron, Will och Ayana ❤️ visst är dom snygga!
Tack till Everybery på DeviantArt)
---------------------------

Aaron vände sig hastigt om och skulle just öppna munnen när jag avbröt honom.
"Tyst!"
Jag höll in hästen tvärt och vädrade i luften. "Känner du?"
Han grimaserade illa "Stanken?"
Jag nickade "det är en Roth'gohl, den är alldeles för stor för oss, vi får ta en omväg."
Aaron höjde på ögonbrynet "verkligen?"
Jag skrockade "den är inte värd besväret."
Han skakade allvarligt på huvudet "säg det till familjen som blir av med alla sina kor" han gjorde en paus och såg på mig "eller sina barn."

Han hade rätt, jag visste det och jag gjorde allt jag kunde för att skjuta undan känslan som gnagde i mig. Det skulle ta tid att döda ett sånt stort monster och jag ville inte stanna här så länge.
"William."
"Vi lämnar hästarna här." Suckade jag och gjorde mig redo när en vision plötsligt blixtrar förbi mina ögon.

Min dotter springer hejdlöst genom skogen flera mil bort.
Grenar piskade mot hennes hud och rispade märken på hennes bara kinder och armar ovetandes om att vi var påväg.

Jag gnuggade mina ögon innan jag hoppade av min häst och band den vid ett träd.
"Vi skyndar oss."
Aaron såg fundersamt på mig innan han tog fram ett gammalt Tanoriskt svärd som var instucket mellan sadelväskorna. Det var inte hans vanliga gamla svärd utan något Jix hade lyckats få tag på åt oss.
En enorm tacksamhet sköljde över mig när jag såg att allt i mina gamla väskor fanns kvar. Jix hade hittat både väskorna, min gamla rustning och mina svärd.
Jag tog fram en ask med örter som jag luktade på. Jag valde ut dem som jag behövde och smulade ner dem i en skål och blandade i olja, rabblade några magiska ramsor och rörde runt allt tills det blev en jämn smet.

Undertiden satt Aaron och studerade mig.
"Hur har du lärt dig allt det där?"
Jag smörjde mitt ansikte och all oskyddad hud innan reste mig upp och räckte honom skålen.
"Böcker."
Aaron såg frågande på mig.
"Monstrets saliv är frätande, det här hjälper."
Han stirrade på den illa luktande röran och suckade.
"Har du ångrat dig?"
Han himlade med ögonen och började smörja in sig i ansiktet.
Jag muttrade för mig själv. Jag var inte lat, bara stressad över mitt barn och dessutom var jag var orolig för Aaron. Han hade ingen rustning och ingen sköld och han var otränad efter att ha suttit fängslad länge.

Jag sträckte på ryggen och stretchade innan jag gjorde mig redo.
"Kom, vi går."
Jag smög först genom skogen och följde spåret av slem som låg utspridd på marken.
"Trampa inte i det." Viskade jag till Aaron
"Försent" muttrade han när han förgäves försökte få bort den kladdiga smeten från stöveln.
"Det är ingen idé, låt det vara."
Vi smög närmre och stanken blev värre, så illa att jag var tvungen att dölja näsan och munnen i armvecket medans vi gick.
Jag signalerade åt Aaron att vänta medans jag gick före och sneglade fram mellan buskarna. Synen som jag möttes av fick mig att må illa. Den stora slemmiga klotliknande demonen var död och runt den stod fyra alver som åt utav liket.
Det var inga vanliga alver, deras hud var gråaktig och öronen hängde. Ryggarna var böjda och armarna hängde ner, deras munnar var ovanligt stora och fulla av sylvassa tänder och fingrarna hade långa klor.

Jag backade sakta bort mot Aaron "Lirias armé är här"
Han såg frågande på mig "vad menar du?"
"Alver... med röda ögon."
Han skakade på huvudet och suckade "så det har redan startat..."
Jag drog mina svärd och nickade
"Kom, vi gör slut på dem."

Vi smög upp bakom dem och lyckligtvis så de märkte oss inte då de var helt upptagna med sin festmåltid.
När jag bara var en meter bort lyfte en av dem på huvudet och stirrade förvånat på mig innan halsen separerades från kroppen med ett enda hugg från Aarons svärd.
De andra tre reagerade direkt, de lämnade sin middag och gick till attack. En flög mot Aaron i full fart medans de andra två störtade emot mig.

Deras gängliga kroppar slog emot mig och jag pressade bort dem för att undvika de vidöppna käftarna som slog mot mig. De tryckte sig mot mig och jag fick släppa ett av svärden för att ta tag om halsen på en innan den skulle bita mig i kinden.
Jag sparkade till den andre i magen och lyckades spetsa den med svärdet. Den slutade såklart inte att röra sig men den var fast på ett betryggande avstånd.
De ruttna kropparna rörde sig ryckigt framåt och pressade mig baklänges, klorna rispade min rustning och jag var oerhört tacksam över att lädret höll. Allt jag behövde göra var att hålla mig borta från tänderna tills Aaron var klar med sin och kunde ge mig ett handtag.

Jag höll ett krampaktigt grepp om halsen på den ena och demonens slem droppade från dess tänder och ner på min handske.
"Varför fräter ni inte sönder inifrån era fördömda idioter??!" Muttrade jag genom sammanbitna tänder.
Till sist hör jag hur något faller till marken och snabba fötter som kommer emot mig. Jag ser Aarons profil och svärdet som glänser till innan ett huvud flyger till marken. Jag skyndar mig att rycka ut svärdet ur dess mage för att hastigt skära halsen av den andre.
Båda kropparna faller till marken och jag pustar ut.
"Dom är starka"
Aaron nickade instämmande "dom har inte varit döda så länge."
"Men hur har dom hunnit ända hit?" Jag suckade och såg mig omkring innan jag högg huvudet av den siste av dem.

Aaron böjde sig ner och inspekterade kropparna "Will titta här, dom bär Tanorias kungliga emblem."
"Kungens personliga vakt?"
Han nickade "de här är lättklädda de måste vara scouter."
"Så Liria har skickat ut dem på ett uppdrag? De såg knappast ut att ha något medvetande kvar A, de följde bara sin instinkt att äta."
"Alverna är sjuka länge innan dom förvandlas Will."
"Så du menar att hon har skickat ut dem när de var sjuka?"
"Det räcker om en av dem bär smittan och infekterar de andra."
"Bäst vi håller ögonen öppna, vi vet inte om den kan överföras till människor."
Aaron blev sammanbiten och vände sig bort "Du behöver inte oroa dig för det."
Jag tog ett steg framåt och granskade hans rygg när det slog mig att det här var hans mörka hemlighet som han inte ville prata om.
"Aaron... du behöver inte-.."
"..- Dom försökte men jag blev aldrig sjuk." Mumlade han.
"Dom?"
"Liria och Lärjungen."
Jag slog näven i en trädstam och röt av ilska. "Hon experimenterade på dig?! Sin egen man och-...!"

Aaron vände sig om med sorg i blicken och jag insåg att det han blivit utsatt för måste ha varit fruktansvärt.
"Jag vet inte varför dom inte lyckades, men alvernas farsot påverkar oss inte."
Jag suckade tungt och kastade ifrån mig svärden på marken innan jag gick fram för att omsluta honom i mina armar.
"Tack gode gud för det."
Han kramade mig hårt och suckade tungt "det värsta av allt är att det var hon. Vi som brukade vara så nära, hon som stod för grön magi med livskraft och-.."
Jag tog ett steg tillbaka och såg på honom
"Hon är inte samma person som då."
Han stod tyst och såg sorgset på mig.
"Vi var nog aldrig de fyra utvalda ändå."
"Vad menar du?"
"Inget blev ju bättre efter allt vi fick igenom och vi fyra samarbetade ju aldrig så som vi lärt oss."
Aaron ryckte på axlarna "vi fick ju aldrig chansen."
"Det känns bara som att legenderna borde stämma bättre än så här."
"Livet blir aldrig som man tänkt sig."

Han kysste lätt min kind innan han plockade upp mina svärd för att gå tillbaka till hästarna.
"Ska vi hitta ett värdshus? Jag vill ha nya kläder och sova i en säng för en gångs skull."
"Varm mat och en öl." Mumlade jag med drömmande ton i rösten.
"Och ett ordentligt bad" flinade han
Jag skrattade till "Lägg av så illa stinker jag inte."
"Har du luktar på dig själv? Du slogs precis mot ruttna monster."

Vi kom fram till platsen där vi bundit hästarna och Aaron gav mig mina svärd innan vi satt upp.

"Vi behöver pengar om du ska ha en ny rustning."
"Det räcker med hela kläder."
"Inte i en strid A."
Han var tyst ett tag och vi hann rida en bit innan han fortsatte. "Om vi rider till Mira först, för att varna henne om alverna så kan hon säkert ge oss bättre vapen och-.."
Jag suckade för att jag visste att han hade rätt. Men jag var orolig för min dotter och jag ville skynda mig att hitta henne.
"Omvägen blir inte så mycket längre Will."
Motvilligt gav jag honom en kort nick innan jag skyndade på hästen i en snabbare trav.

Demonens saliv hade börjat fräta igenom min handske och jag skyndade att ta av mig den.
"Dom här fienderna är farligare än vanliga gråskinn"
"Tror du... tror de medvetet dödade just den demonen?"
"För att bli ännu äckligare monster med frätande rinnande slem droppande ur munnen?"
"Mmmm."
"Om det är så så är situationen värre än sist."
"Tycker du?" flinade Aaron sarkastiskt

När vi väl kom fram till Kungens kors stannade vi till och synade den gamla slitna vägskylten.
"Nya Ravenworth" mumlade jag innan jag tog åt höger för att rida mot den ny upp byggda huvudstaden där min syster fanns. Aaron hade rätt, det bästa var att varna henne först.
Men det högg till i magen när jag tänkte på alla andra som jag kanske skulle träffa på.
"Jag vet inte om jag klarar att se Sarah i ögonen A"
"Ta det lugnt Lei'ron, jag kan hantera henne om det behövs."
Jag skrockade i sadeln "jasså?"
"Men jag tror inte du behöver oroa dig, du kommer med glada nyheter."
"Det hade varit ännu bättre om vi hade hittat henne."
"Men hon lever Will, Ayana lever."

-------
Bilder från Pinterest