Jag satte mig upp i den stinkande halmen och gnuggade min panna. Drömmarna kändes så verkliga, mer som visioner än vanliga drömmar.
Jag hade sett henne igen.

Med en tung suck reste jag mig och började otåligt vanka runt i min bur.
"Hur länge tänker hon hålla oss inlåsta här?!"
Jag sparkade på dörren och skakade i gallret "Liiiiriaaaa!!!"
"Will..."
"Jag måste ut A, jag kan inte sitta här längre! Det har gått två veckor!"
"Tro mig, jag har grubblat över flyktscenarion dygnet runt. Men murarna är för tjocka och järnet för starkt."
Jag muttrade för mig själv "om vi bara haft vår magi kvar."
"Mmmhm" grymtade Aaron "men det har vi inte."

Dagarna var långa och nätterna oroliga. Frustrationen växte inom mig och snart kändes cellen outhärdlig.
Aaron ställde sig vid gallret och sträckte en arm mot mig "William, vi får inte förlora hoppet. Jix vet att vi är här nere, hon-.."
"Hon ger inte upp, jag vet. Men om något hänt henne."
"Vi måste lita på henne."

Men just när allt kändes hopplöst så rasslade det till i halmen och jag stirrade förvånat ner vid mina fötter.
"Vad är det Will?"
"Jag tror det är en... mus?"
"Nästan rätt ers majestät"
Den lilla musen förvandlades kvickt till en älva som flög upp i min hand.
"Jix har hämtat hjälp."
Jag såg förvånat på henne "Hämtat hjälp? Vad menar du?"
"En vän, en släkting till dig. Han är påväg så gör er redo."
Och så plötsligt var hon en liten grå mus igen som slank iväg mellan springorna.

"En släkting? Vem kan det vara?"
"Någon som kan sin väg in i Tanoria" Aaron funderade ett slag "Sarah? Eller kanske Mira? Hon skulle storma hit med hela sin armé för att rädda dig, det är jag säker på."
Jag skakade på huvudet "jag hoppas inte det, jag vill inte starta ett nytt krig, inte riktigt än."
Vi slog oss ner på golvet igen, fyllda med hopp om än rastlösa. Och för att fördriva tiden så började vi än en gång att prata om sånt som varit.

"När hörde du något ifrån Ravenworth senast?"
Jag ryckte på axlarna "Allt för länge sen."
"Visste du att Mira har gift sig och har fått två söner, William den andre av Ravenworth och Renwald den förste."
Jag log åt nyheten "William den andre?"

Mira var en fantastisk drottning och dyrkades av maken som stod bakom hennes beslut. Under åren jag hade levt på vägarna som monster jägare så hade jag hört många nyheter från huvudstaden. Hon hade lämnat öarna för flera år sedan och byggt upp den gamla huvudstaden igen.
Även om monstren fortfarande drog runt i landet så kunde människorna leva någorlunda normala liv.

"Dina föräldrar bor kvar på öarna."
"Bra, dom förtjänar ett lugnt liv tillsammans."
"Du borde skicka ett meddelande till dem Will, så de vet att du lever."
"Så fort vi kommer ut härifrån A."
Han suckade "Det är dags att vi återvänder, båda två."

När jag såg på Aaron så bubblade ilskan inom mig, jag ville ha ihjäl var enda en som sårat honom och kastat ner han för att ruttna i den här hålan. Han var stark och positiv som alltid, men djupt där inne såg jag hur han plågades.
"Aaron, om du vill prata om det så-.."
Han skakade på huvudet "det är en lång historia"

Jag tittade sorgset bort på mannen som jag älskade mer än någon annan. Efter alla år ifrån varandra så var allt som vanligt mellan oss igen. Om än bättre, fast det var något han dolde för mig.
"Aaron" han såg upp på mig och skulle just säga något när jag fortsatte "jag tog för givet att du visste, förlåt för att jag aldrig sagt något."
Han tittade frågande på mig "sagt vadå?"
"Att jag älskar dig."

Han såg rakt in i mina ögon och log "Du behöver inte be om ursäkt, det vet jag Lei'ron, vi var unga och vilsna då." Han böjde sig fram och tog min hand "Tanken på att hitta dig var det som höll mig från att bli galen." Han suckade tungt "åren i Tanoria har varit hårda."

Jag såg smärtan i hans blick men sa inget utan hoppades att han skulle fortsätta. Det smärtade att se honom så nere och jag ville veta hur jag kunde hjälpa honom.
En sak var säker Jehro och Liria skulle få betala för allt dom gjort mot min familj.
"De första åren efter giftermålet var lugna" fortsatte han "vi hade inte så mycket att göra för Jehro regerade som vanligt. Vi fick rapporter om att naturen började förändras, Oshogos glänta växte sig vild och demonberget var fullt av lava igen. Där är fullt av demoner nu och den där idioten som dom kallar Lärjungen."
"Du skojar!?"
Aaron skakade på huvudet "Nej Lei'ron, han har varit kvar där och planerat sin återkomst ända sen dagen vi räddade Oshogo."
"Och han såg ett villigt byte i Liria."
Aaron nickade.

"Jag förstår inte, efter allt vi har gjort för att hjälpa Tanoria, hjälpa Alverna så hatar hon oss."
"Hon är bitter. Oshogo gav sina krafter till dig så att du kunde döda Khaltor, ju längre tiden gick desto galnare blev hon och fick Jehro att sprida falska rykten att du tog kraften för egen vinning. Att du" han tystnade och suckade "att vi människor fruktar dem och gör allt för att ta deras magi."

Jag såg storögt på honom "så du..."
"Jag blev utfryst som en förrädare ganska snabbt."
Jag skakade på huvudet "Hon hatar oss verkligen."
"När jag sa till Liria att jag ville leta upp dig så vägrade hon, hon sa att du var farlig. Tillslut bad jag henne på mina bara knän, jag klarade inte av att stanna där bland all misstro och konspirationer mot mig. Men det var då hon förstod mina känslor för dig." Han suckade "hon stormade iväg till kungen och sa att dom inte kunde lita på mig och jag inte fick lämna Tanoria, för att jag skulle berätta deras hemligheter för resten av världen."

"Det var hårt"
"Jag klandrar henne inte, jag hade ljugit för henne."
"Hon är inte samma person som vi kände då."
"Nej"
"Så du var deras fånge sen dess?"
"Så gott som" han ryckte på axlarna "jag kunde röra mig fritt i slottet och satt mest i biblioteket och övade på att få tillbaka min magi."
"Så varför hamnade du här?"
"Jag vet inte, hon är helt galen nu efter pakten med demonen."

Jag sneglade på honom ögonvrån. Allt vi hade offrat för att inte starta ett krig mellan länderna och till vilken nytta?
"Det var vårt öde, det är ingenting vi kan ändra nu."
"Sant, men jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade varit om vi gjort andra val."
Aaron skrattade till "jag hade varit galet trött på dig och dina upptåg vid det här laget."
Jag såg förskräckt på honom "mina upptåg?"
Han suckade dramatiskt "Det är aldrig en lugn stund med dig och du klarar inte av att sitta still i mer än några dagar Will, sen kryper du på väggarna."
Jag skrattade "du har ingen aning om hur mycket jag lidit."

Han höjde ett ögonbryn och jag slog ut med armarna.
"Jag var förlamad"
"Hela du?"
"Hela jag, jag kunde inte öppna ögonen eller prata."
Aaron gapskrattade
"Så kul var det inte" muttrade jag.
"Då fick du i alla fall öva ditt tålamod" flinade han.
"Jag dog nästan" muttrade jag.
"Det var ju inget ovanligt, du är näst intill en vandrande död."
Jag sträckte på min värkande rygg och skrattade "de döda har iallafall fall inte ledvärk."

Då plötsligt hörs nycklar i mörkret och den stora dörren ner mot hålan öppnades. I rummet spred sig ett starkt ljus och jag fick hålla för ögonen för att skydda mig.
In genom dörren klev en man, jag sneglade hastigt på honom men han ansikte var skyddat av huvan på hans rock.
Det var inte den vanlige vakten som gav oss brödkanter och gröt.

Han sneglade bakåt och stängde försiktigt dörren efter sig innan han gick fram till mitt lås och vred runt nyckeln.
Utan ett ord gick han bort till Aarons lås och gjorde samma sak. Sedan stannade han en bit bort och väntade på att vi skulle kliva ut.
Jag hade suttit kvar i hörnet och avvaktat, för att se vad som skulle ske. Men nu tog jag några snabba kliv ut ur cellen och studerade mannen. Aaron var strax bakom mig men vi hann inte fråga några frågor innan främlingen hade kilat upp för trapporna igen mot dörren.

Han vinkade åt oss att följa efter och vi var inte långt bakom honom.
På andra sidan dörren stod en mycket bredare och längre man, han nickade tyst åt oss och pekade åt höger och snart halvsprang vi alla fyra tyst genom tunnlarna som spred ut sig som en labyrint under slottet.

Det tog inte lång stund innan vi var framme vid en lucka i taket och den större av männen pressade lätt upp den så att solens strålar strilade ner i mörkret.
Han klättrade upp först och räckte ner en hjälpande hand mot den lille mannen som nästan flög upp ur hålet.
Efter honom var det Aarons tur som snart sträckte ner sin hand mot mig. Jag drogs upp av starka armar och solens varma strålar slog emot mig och jag drog snabbt ett djupt andetag och njöt av den friska luften. Leendes tog jag ett hårdare tag om Aarons hand och drog honom till mig i en hård kram. Han skrattade till och kramade mig om än hårdare tillbaka, om det nu var möjligt.

"Ni behöver ett bad."
Jag släppte taget om Aaron och vände mig mot främlingen med ett tacksamt leende, som snart byttes ut mot ett förvånat utrop. För mannen hade fällt ner sin huva.
"Pappa?!"
Den gamle mannen haltade fram till mig och klappade mig på axeln. "Kom nu, vi är inte säkra här."

Och så skyndade vi snabbt iväg mot utkanten av staden och bort mot gränsen där det en gång vuxit tjock förtrollad skog.
"Så Jix hittade dig?"
"Vi möttes halvvägs kan man säga."
"Vad menar du?"
"Jag letade efter dig."
"Jag förstår inte, jag trodde du var kvar i Tanoria."
"Det var jag, tills alla började bli galna här." Suckade han.

Vi närmade oss en glänta där jag såg Jix och några älvor som mötte oss med hästar packade med förnödenheter.
Hon förvandlade sig genast till sin stora form och kramade om oss båda två.
"Du klarade dig!"
"Såklart." Skrattade hon.
Den store mannen stampade oroligt bakom oss och mumlade lågt "vi måste gå Johannes."
"Tålamod Torek, jag har mycket att berätta för min son."

Jix blickade bort mot slottet med sorg i ögonen.
"Din vän har rätt, ni borde ge er av."
"Och du?" Jag så på henne och älvorna bredvid.
"Vi far hem till vårt rike, vi måste varna dem för Liria och alverna."
Jag nickade kort.
Hon vände sig mot Aaron och rättade till hans slitna kläder. "Var försiktig och se till att han inte gör något dumt."
"Jag kan inte lova något" skrockade han och hon log tillbaka.
Han kysste hennes kind och hon viskade lågt "det är det här du har drömt om Aaron're, ta vara på varenda minut."
Han suckade tungt och nickade "Om du någonsin behöver oss så kommer vi."
Hon nickade och log "Jag vet min vän."
Sen gick hon fram till mig och la sin sköra hand på min kind "Glöm inte bort oss när du räddar världen igen."
"Aldrig."

Så satt vi upp på hästarna och vinkade farväl till Jix som stod och såg efter oss.
"Hon är stark."
"Starkare än oss båda." Instämde Aaron
"Vad tror du kommer hända med Tanoria?"
"Jag vet inte Will, vi får hoppas att Jeroh vaknar till liv och att hans sinne inte blir påverkat av hennes galenskap."

Vi var alla tysta en stund medans hästarna travade fram och vi var på ett tryggt avstånd från den galna prinsessan innan min far tog till orda.
"William min pojk, vi har en del att prata om innan vi rider längre."
"Det låter som att du inte tänker följa med oss, du har väl inte tänkt att stanna i Tanoria?"
Han stannade och klev av hästen.
"Nej, men vi ska ge oss av till dvärgarna och Kentaurerna, de behöver också varnas förstår du."
Jag nickade och klev av min häst.
Han synade sakta mitt ansikte och mina kläder, smutsig och ovårdad men lyckligare än jag varit på länge.

"Du har vuxit" skrockade han.
"Du har krympt." Flinade jag och kramade om honom. Han log tillbaka och tog min hand för att leda mig bort till en sittplats.
"Kom, jag har något att berätta för er."

Vi slog oss ner och studerade min far som suckade tungt.
"För några år sedan fick jag höra talas om en alv med starka magiska förmågor. Han skröt om sina bedrifter och naturen och djuren viskade om honom med rädsla i rösten. Jag hade flyttat ut i skogen och träffat Torek" han nickade mot den tystlåtne mannen "han blev min dräng och vi levde ett lugnt liv under många år." Han bytte ställning och rättade till sin kappa. "Men så en dag fick jag höra talas om att alven hade en fånge, fåglarna viskade om en flicka med unika krafter. En magi som var så stark och kraftfull att hon kunde hela allt som är skadat."

Jag stirrade spänt på honom och mina knogar vitnade då mina händer kramade stocken vi satt på.
"Ayanas kidnappare är alven som kallar sig Celass."
Jag störtade upp på fötter och skrek "Den idioten!? Hur i-..!" Jag tystnade för att böja mig ner och slita upp en stor stock som jag kastade iväg ut i skogen med en smäll och skrek rakt ut. Oroligt började hästarna stampa med hovarna så att Torek fick resa sig för att lugna dom.

"William..." min fars röst var lugn "William, sitt ner." Han tog ett djupt andetag "Jag fann henne."
Jag spann runt och såg storögt på honom.
"Va?!"
"Vi planerade länge och studerade platsen där hon var fångad, så en dag hade vi vår chans så jag och Torek befriade henne och har gömt henne i mitt hus sedan dess." Han suckade "jag ville berätta för dig men jag var orolig att Celass skulle hinna före och ta henne om jag bröt skyddsbesvärjelsen runt mitt hus."

Jag stapplade fram till honom och satte mig på knä framför honom, med händerna på hans kinder stirrade jag bedjande in i hans ögon.
"Säg att hon är kvar där."
Men han skakade sakta på huvudet. "Nej, min son. Det var därför jag letade efter dig."

Jag lät huvudet falla ner i hans knä och den gamle mannen strök mitt hår tröstande.
"Det är mitt fel William. Efter alla drömmar hon haft om dig så ville hon leta efter dig. Hon sa att du var nära nu och att det var dags. Men jag sa nej, jag vågade inte för jag var rädd att Celass skulle hitta henne. Men hon är envis som en oxe William och väldigt lik dig. Så hon gav sig av för att leta efter dig."
Ett lugn spred sig i min kropp, hon letade efter mig.
"Så hon hatar mig inte?"
"Nej William, hennes största rädsla är att du glömt henne. Hon älskar er."
Jag såg upp på min far och log.
"Var inte ledsen far, jag kommer hitta henne. Det är vårat öde."

---------

Så här tänker jag mig att Liria ser ut nu, hon har förändrats helt och fått andra typer av krafter med hjälp av demonen från berget.

(Bilden har jag ritat själv)