Där var han... så nära!
Hon sträckte ut sin hand, Pappa!

Hon vaknade med ett ryck och såg sig omkring.
Rummet var mörkt och tyst. Allt som hördes var snarkningar bortifrån hörnet och knastret ifrån den glödande veden i den öppna spisen.
Hon studerade irriterat den gamle mannen där han låg och sov. Hur många gånger hade han inte lovat henne att de skulle ge sig av? Hon var rastlös och otålig, men varje gång hon tog upp sin önskan så skrattade han bara och mumlade att hon var precis som sin far.

Hennes far, hon suckade inombords och smekte smycket som hängde runt halsen.
Drömmarna kom oftare nu. Först hade hon bara känt hans närvaro, sedan sett en skymt av honom. Ibland hörde hon hans röst. Men nu var första gången hon sett hans ansikte klart och tydligt. Det knöt sig i magen på henne. Drömmarna ville visa henne något, hon behövde ge sig iväg och hitta honom.

"Vad tynger dig?"
Hon hoppade till när hans röst bröt stillheten i rummet. Hon hade suttit så djupt försjunken i sina tankar att hon inte märkt hur snarkningarna tystnat.
"Tror du att dom glömt mig?"
"Glömt dig?"
"Det har ju gått så många år."
"Ayana" hans ton var förebrående men blicken var mild. "Du vet varför jag gömt dig här i alla år, eller hur?"

Hon suckade och nickade kort.
"Jag har sett till att ingen kan hitta oss här. Inte ens med hjälp av magi. Men du har rätt, om du gav dig ut på vägarna så skulle din far säkert hitta dig inom en kort framtid." Han pausade och tittade allvarligt på henne "Men konsekvenserna skulle-.."
"... de skulle vara förödande." fyllde hon i.
"Vi har haft den här konversationen förut, och har mitt svar någonsin ändrats?"
"Nej."
Hon blängde surt på honom och reste sig ur sängen för att börja plocka fram frukost åt dem.
"Men varför så sur? Idag ska vi ju träna på formlerna som du önskat."

Ayana ställde fram skålar och muggar i tysthet, försjunken i djupa tankar. Hon visste att det inte var någon idé att diskutera mer. Deras vardag hade sett ut så här under de senaste fem åren, ända sedan hon blivit gammal nog att förstå vad som faktiskt hänt under hennes barndom. Han hade fått henne att känna sig älskad och trygg, känslor som hon glömt bort under den tiden hon varit fängslad och bortförd av hennes kidnappare.
Hon skulle aldrig glömma dagen då dörren slagits upp och Torek stormat in tätt efterföljd av Johannes som tagit henne med sig ut i skogen. Under åren som gått fick hon veta sanningen och Johannes hade berättat att han kunde hjälpa henne att kontrollera sina krafter, forma den och göra henne starkare. När hon tvekat och hade han berättat om hennes föräldrar och om de stordåd som hennes far varit med om och tillsammans skrev de ner dem i en bok som hon ofta satt och bläddrade i om kvällarna.

Johannes hade många bilder gömda i lådor och om kvällarna när han lagt sig tog hon ofta fram dem och satt och drömde sig bort och önskade att hon varit med och sett de fantastiska Kentaurerna, hon ville träffa sin farbror Aaron och hans familj. Hon ville leka med älvorna, se dvärgarna och rida på Rokk och hans flock. Men hennes käraste ägodel var en bild på hennes föräldrar undangömd under madrassen, innan hon somnade brukade hon studerade deras ansikten, varje millimeter, för att inte glömma hur de såg ut.
Ibland när hon studerade sig själv i bäckens spegelblanka yta så kunde hon se likheterna mellan sig och sin far. De hade samma ansiktsform, samma ljusa hy och vita hår. Deras ögon var klarblå och öronen en aning spetsiga.
Hon hade inte träffat dem sen hon var en baby men ändå saknade hon dem nåt otroligt, och i många år hade hon gråtit sig till sömns och varje natt blev hon räddad av sin far i hennes drömmar.

Johannes såg upp på henne som om han läste hennes tankar. "Dina krafter är en gåva, men innan du kan hantera dem så måste du vara kvar här hos mig."
"Men jag har blivit starkare, du har själv sagt att du snart inte har mer att lära mig."
"Det är sant mitt barn, men det betyder inte att du inte kommer att skada dig själv eller någon annan i en konfrontation. Du vet att du inte kan kontrollera dig när du är stressad, upprörd eller-.."
"Ja, ja. Jag vet" suckade hon innan han hann prata färdigt. "Men hur ska jag kunna träna på det om jag aldrig blir pressad i en sån situation?"
De satt vid det slitna, grova träbordet. Dess grovhuggna plankor som skapade bordsskivan var så ojämn att skålarna med gröt vinglade när de rörde vid dem.

Hon såg trotsigt på honom där han satt på andra sidan och bet i en brödbit för att sedan dricka sitt ört te. Samma te som han drack varje morgon. Hans skinn var gråaktigt och ringarna under ögonen var mörka. Hans gamla kropp var ihopsjunken och späd. En gång i tiden hade han säkert varit lång och ståtlig, tänkte hon. Hans hår och skägg var mycket långt och sträckte sig ner till hans bälte. Hans mörkblå rock förstärkte färgen på hans himmelsblå ögon. Han såg alltid vänlig ut, log ofta och hade ett enormt tålamod med henne och hennes utspel. Men på senaste tiden hade han börjat se trött ut. Just nu stirrade han ner i sin kopp och han verkade fundera på något. Hon suckade igen och struntade i honom och åt sin gröt under tystnad.

"Du har rätt." Konstaterade han efter en lång stunds tystnad och hon skulle just öppna munnen när han fortsatte. "Vi skall ge oss ut på en vandring."
Han log slugt åt hennes förvånade min.
"Du måste lära dig att kontrollera dina förmågor, och hur skall du kunna det om du aldrig blir utsatt för nya situationer." Fortsatte han "Så, ät din frukost, gör dina sysslor och packa matsäck åt oss. Så ger vi oss iväg."

Hon kunde inte tro att det var sant. Han hade lyssnat på henne och de skulle ge sig iväg på en vandring! Precis som hon alltid velat.
Hon skyndade sig att äta upp sin frukost och plocka undan, för att sedan springa ut och mata hönsen, hämta äggen som de värpt på morgonen och sedan fortsätta med resten av de dagliga sysslor som hon utförde varje morgon.
Torek stod som vanligt och högg ved borta vid vedboden. Han brukade starta dagen med att jaga eller fiska, komma hem med frukost för att sedan hugga ved. Men idag hade han inte kommit in för att äta. Han hade undvikit dem hela morgonen och hon kunde inte låta bli att undra varför. Men den mannen hade alltid varit ett mysterium. Han hade hjälpt Johannes att rädda henne och han hade funnits med på gården ända sen dess. Men han hade alltid hållit en viss distans till den unga kvinnan. Han behandlade henne som om hon var något farligt, något som man borde undvika och när hon hade frågat Johannes hade han bara konstaterat att Torek arbetat för honom i många år, och att han inte skulle ha klarat sig utan honom. Han var som en familjemedlem.

När de äntligen var klara stod solen högt på himlen och dess strålar brände mot hennes bleka hud.
"Är du klar?"
Hon snurrade runt och såg Johannes som kom gående bakom henne. Han var klädd i reskläder och bar en läderväska på ryggen. Ayana sken upp och gav honom ett brett leende.
"Jag ska bara hämta min väska!"
Med snabba steg gick hon bort till huset för att ta väskan som stod packad på sängen, men där inne möttes hon av Toreks bekymrade blick.
"Borde jag inte följa med er?"
Hon synade honom förvånat. Det en av få gånger som han visade något intresse för henne eller vad hon gjorde.
"För att hålla koll på mig?"
Han suckade "Ifall ni skulle hamna i någon form av knipa."
Hon ryckte på axlarna "Du får fråga Johannes."
Johannes skrockade i dörröppningen.
"Du gör som du vill Torek, det har du alltid gjort."
Han nickade till svar, och kort där efter var de alla tre på väg ifrån stugan som hon kallat sitt hem under de senaste sju åren. Johannes och Torek hade ingen anledning att ta farväl till stugan, då utflykten de skulle göra bara skulle ta dem en bit in i skogen åt väst. Johannes hade planerat att vara tillbaka innan skymningen samma kväll.

Men Ayana hade andra planer. Hon såg bort på den söta lilla vita stugan med vasstak och sa farväl till hennes hem. För i djupet av hennes hjärta visste hon att hon aldrig skulle komma tillbaka hit igen.

De hade vandrat i timmar och Ayana hade lyssnat tålmodigt på sin farfar när han stannat och visat alla läkande örter och växter längs vägen.
"Din farmor var väldigt intresserad av vår världs växter."
"Vår värld?"
"Tanorias natur är annorlunda."
"Varför kan vi inte resa dit, borde jag inte vara trygg där av alla platser?"
Johannes suckade "ja man skulle ju kunna tro det."
Ayana tittade undrande på den äldre mannen som fortsatte gå.
"En gång i tiden fanns där en mäktig väktare, han var den siste av de gamla gudarna som stannat kvar här för att skydda Tanoria mot ondskan."
"Varför just Tanoria och inte resten av världen?" Muttrade hon "vad gör det landet så speciellt?"
"Magi" muttrade Torek
"Det stämmer" suckade den äldste av dem "Förr fanns magin överallt och alla raser var utspridda över kontinenten. Men maktgalna människor drev de andra raserna på flykt och tillslut samlades dom alla bakom tjocka murar i landet som vi kallar Tanoria. Där levde de i fred och blev bortglömda som sagor och sägner."
"Men det är ju förfärligt! Varför gjorde ingen något?"
"Jag har inte alla svar kära du, det skedde för flera hundra år sedan och vi kan bara gissa."
"Så pappa fick magin genom sin mamma för att hon var alv?"
"Jag skulle tro det."
"Och du då? Du är inte heller som alla andra." Hon studerade sin farfar genomträngande som skrockade åt henne.
"Tack du."

De gick vidare och samtalade glatt hela vägen upp mot en kulle.
"Vi slår oss ner där uppe och äter vår lunch" bestämde deras vägvisare som pustade och suckade av den långa vandringen. Torek kom upp bredvid honom och gav han en stöttande hand.
Men Ayana sneglade bakåt, under den senaste timmen hade hon känt sig bevakad men hon sa inget till någon, utan höll ett vakande öga bakåt.

De slog sig ner i gräset och njöt av vädret och fågelsången. Torek delade ut bröd och ost och samtliga åt i tysthet.
Hon tog en till tugga av det saftiga brödet när hon kände nackhåren resa sig. "Jag är snart tillbaka"
Johannes såg förvånat på henne "vart ska du gå?"
"Jag kommer snart, var inte orolig."
Så gick hon ner för slänten mot träddungen. Hon visste att något fanns där inne men inte vad.
Huden på hennes armar knottrades när hon närmade sig och klev in det dunkla ljuset bland buskar och snår och tog inte länge innan hon kände en närvaro bakom sig och hon snurrade runt.

"Du!"
"Det är dags att gå hem Ayana."
"Aldrig! Jag tänker inte bli inlåst igen!" Hon backade bakåt igenom skogen och han kom långsamt efter.
"Du tror att du kan kontrollera dina krafter, men du har ingen aning om vad du är. Kom med mig så ska jag hjälpa dig."

Ayana studerade alven framför sig, mannen som hon kände så väl. Han hade typiska spetsiga öron, blek hud och gröna ögon, rösten var mjuk och len, och kroppen gänglig. Han hade inte förändrats nånting på alla år som hon varit borta från honom.

"Ayana, var inte rädd. Du vet att du är som en dotter för mig, tog jag inte hand om dig alla de åren efter att dina föräldrar lämnat bort dig."
"Dom lämnade inte bort mig! Jag vet sanningen nu, det vad du som tog mig ifrån dem!"
"Åååh... så du litar mer på din så kallade farfar än på mig?"
"Han är god Celass, inte som du!"
Alven suckade och skakade på huvudet "som du vill" han gjorde ett tecken i luften och fler alver steg fram ur buskarna runt dem.
Ayana stålsatte sig, hon vägrade gå tillbaka till rummet där hon vuxit upp som barn. Celass hade fostrat henne hårt och tvingat henne att genomföra tester och studerat hur hennes magiska krafter utvecklats.

En blandning av rädsla och ilska växte inom henne och tårarna började rinna längs hennes kinder. "Jag följer inte med er!"
"Lugn nu Ayana, du vet hur mycket jag älskar dig. Följ med mig hem."
"ALDRIG!"

Hon öppnade sina händer och sträckte ut armarna längs sidorna, ögonen blixtrade till med ett blått ljus och från hennes kropp pulserade det ut en enorm kraft som genast fick alvernas kroppar att flyga flera meter bort. Bladen ifrån buskarna runt henne slets av grenarna och ett moln av damm sköljde över platsen där hon stod. Hon tog ett djupt andetag och samlade sig innan hon vände sig om och sprang, hon sprang det fortaste hon kunde genom skogen. Hon ville komma så långt som möjligt från Celass och från sin familj som ovetandes satt på kullen och åt lunch. Hon fick klara sig själv nu, hon ville inte utsätta dem för fara igen.

Hon sprang så länge som benen orkade bära henne och det började skymma när hon kom fram till en liten gård. Utmattad stod hon och kippade efter andan. Alla var inomhus och från skorstenen steg rök och doften av mat sipprade ut ifrån ett fönster. Hennes mage protesterade högljutt och såg sig omkring, där fanns en liten lada och en brunn på gården. Inget ätbart i närheten, suckade hon och gick vidare tillbaka in i skogen.

Hon snubblade på rötter och sten, men hade inte ro att stanna.
En gång i tiden hade hon älskat alven som kallade sig Celass. Hon hade litat på hans historia, att alverna tagit hand om henne då hennes föräldrar hatat henne för de krafter hon hade. Då hade hon varit liten och rädd och gjort allt för att göra sin beskyddare nöjd.

Johannes hade tålmodigt lärt henne vad en riktig familj är och hur härligt det kan vara att få en uppmuntrande kram eller ett stolt leende ifrån sin lärare. Det hade tagit tid för henne att lita på Johannes, men tillslut kunde hon inte ignorera hans kärlek till henne och alla de fantastiska historier som han hade berättat om hennes föräldrar.

"Pappa."
Hon kastade ut en förtvivlad tanke ut i natthimlen
"Snälla pappa... hitta mig."
Hon grät.
Hon kände sig så där liten och ensam som hon gjort under sin uppväxt.
Hon sjönk ner på knä i mossan och tog upp bilden hon hade av sina föräldrar och stirrade på bilden av sin far innan hon slöt ögonen och skrek ut i natten
"PAPPA!"