~~Två månader senare~~

Jag stod i mitt rum och granskade min spegelbild. Kammarjungfrun hade fullt upp med att kamma och fläta mitt hår, det räckte ända till nedre delen av ryggen nu. Som vanligt hade jag pärlor och gyllene band inflätat i håret och idag hade de tagit fram en gul, nästan guldskimrande klänning åt mig.
Maya var klar med mitt hår och tog ett steg bakåt.

"Det strålar om er idag Ers Majestät."

Vi avbröts av en knackning på dörren och Leon steg in. Han stannade till i dörröppningen och stirrade öppet på mig. Maya fnittrade när hon såg hans blickar och han slog plötsligt bort blicken och harklade sig.
"Eve.. ehm, jag menar Prinsessan Evelyn, det är möte i Vapensalen, jag tänkte att du ville höra vad som sägs."
Jag nickade och följde med honom genom stenkorridorerna, jag hade fortfarande svårt att hitta överallt i slottet och var tacksam över hans sällskap.
Medan vi gick sneglade jag på Leon, han kände mina blickar och såg ner på mig med ett varmt leende. Hastigt såg han sig omkring innan han stal en snabb kyss.

"Jag har saknat dig." Viskade han innan dörrarna till vapensalen gled upp, jag sträckte på ryggen tog ett djupt andetag och klev in. Alla samlade tystnade när de såg mig och min blick vandrade över de samlade männen. Där var Mathew, han stod och studerade en karta vid det stora runda bordet i rummets mitt. Han såg upp på mig och gav mig ett leende.
Jag nickade till svar.

Längs väggarna stod diverse rådmän och riddare, bland annat Patric och Daniel som båda hälsade mig med en bugning när jag klev in i salen. Jag höll mig ifrån att himla med ögonen åt dem, det kändes fortfarande ovant att bli behandlad som prinsessa.
Jag gick fram till den förhöjda plattformen där min far, Kungen, satt på sin tron, böjde mig fram och gav honom en lätt puss på kinden.

"Ursäkta att jag är sen far."
Han strök min kind och log mot mig, innan han vände sig mot Mathew och väntade på att han skulle fortsätta redogörelsen.
Jag bestämde mig för att stanna på plattformen och ställde mig bredvid min far och lyssnade medan jag fortsatte att se på männen i salen.
Leon stod kvar vid dörrarna, han såg bekymrad ut när han lyssnade på Mathew.

Nere i bakre hörnet stod min äldre bror, jag kunde knappt skymta honom i det dunkla ljuset men hans intensiva blick gick inte att ta miste på. Hans ögon var fulla av hat när han såg på mig. Han var liten och späd, hans röda stripiga och glesa hår var bakåt struket på hans huvud och de mörka ringarna under ögonen och insjunkna kinderna fick honom att se sjuk ut. Jag visste inte varför, men från dag ett hade han gjort klart för mig att jag inte var välkommen här.
Min far där emot hade tagit emot mig med öppna armar, tårarna hade runnit längs hans kinder när han såg mig för första gången. Han var helt annorlunda mot vad jag föreställt mig, och jag insåg direkt att han verkligen skickat iväg mig för att skydda mig, för att han älskar mig.

Jag stirrade tillbaka på min bror och tillslut vek han undan blicken. Bredvid honom stod hans närmsta män, hans personliga riddare. En av dom var Byron, han hade kommit tillbaka till slottet före oss andra. Det förvånade mig inte att han valt att stå vid sidan av min bror, dom passade ihop på något vis men jag kunde ändå inte låta bli att känna mig sviken.
Patric, Daniel och Leon var min personliga vakt. Någon av dem fanns alltid i min närhet. Tacksamt såg jag på dem i tur och ordning, och suckade, utan dem hade jag inte klarat av det här.
Jag tittade på Mathew och lyssnade när han gick igenom situationen vid gränserna. Oroligheterna hade eskalerat och flera av våra byar hade bränts ner. Fälten var nerbrända och boskapen slaktade, folket svalt på sina ställen.

"... -är deras strategi för att få oss delaktiga i kriget." Poängterade Mathew. "Kung Morgan har redan skickat sändebud om en allians mot Durrmon."
Durrmon, det var hans soldater som skövlat och bränt ner byn vi red igenom på vägen hit, röken som jag och Leon sett från klippan. Jag ryste när jag tänkte tillbaka på det, den fruktansvärda syn som mött oss, lukten av brända kroppar och förintelse som vi var tvungna att rida förbi.

"Kung Morgan är en idiot, och jag är en ännu större idiot om jag går med på en allians med honom." suckade min far. "Vad har vi för alternativ?" Han såg med trötta ögon på Mathew.

"Vi går till attack! Mot båda hållen! Det är den ända rätta vägen!" Det var min bror som gick fram mot oss med hastiga steg.

"Ers Majestät" Mathew harklade sig " vi har inte tillräckligt med män för det dessutom måste vi lämna kvar några att försvara huvudstaden."

"Idiot!" Väste han till svar. "Vi samlar in alla vi kan hitta, det finns säkert unga stridsdugliga män i byarna."
Jag stirrade ogillande på min bror, han var den totala motsatsen till vår far. Jag ryste när jag tänkte på att han var näste arvinge till tronen.

Kungen suckade och det var tyst i flera minuter innan han svarade. "Jag har inte bibehållit freden så här länge för att storma ut i krig om det kan undvikas."
Utan att tänka mig för gick jag ner till Mathew och studerade kartan ett tag. Alla blickar vändes mot mig och min bror himlade med ögonen åt mig och suckade högljutt.

I rummet hördes redan ett sorl av mummel och utrop, alla hade idéer och förslag på vad som skulle göras. Många höll med min far men de oroväckande många stod bakom min bror.

"Det går att undvika" min röst var hög, klar och full av självförtroende när jag överröstade männens sorl. Jag böjde mig ner och pekade på en plats på kartan. "Sir Mathew, vad finns här?"
Han såg ner på kartan där mitt finger pekade. "Det är en bergskedja, söder om den ligger vår främsta handelsstation, annars finns där inte så mycket."

"Så.." fortsatte jag. "Vi flyttar soldaterna norr ut till bergen, bygger upp en barrikad och ett provisoriskt fort. Det kommer krävas mindre soldater att försvara det och vi skulle ha kontroll över hela norra landet med väldigt små medel."

Mathew funderade ett tag innan han nickade. "Då kan vi fokusera våra resurser västerut och stå emot kung Morgans här."

Han såg upp på Kungen som tittade på mig med beslutsam min, sen vände han sig till en av männen borta vid väggen.
"Sir Clemens, ni får i uppdrag att genomföra barrikaden, rapportera till Sir Mathew."
Mannen nickade till svar. "Ja, ers majestät"

Kungen reste sig och gick fram till mig, la sin stora hand på min kind och såg på mig med ögon som lyste av stolthet innan han tvärt lämnade rummet.
Jag stod och såg efter honom när jag plötsligt fick kalla kårar längs med ryggraden, jag vände mig sakta om. Bakom min bror i mörkret stod någon, jag kunde inte se ansiktet men något hos personen gjorde mig illa till mods och av någon anledning kändes han bekant på något vis.

Dagarna gick sakta på slottet, jag hade mycket att stå i, men allt var helt annorlunda mot jag var van vid. Alla runt omkring mig förväntade sig vissa saker av mig och jag kände tvivlet bubbla inom mig.
Jag tittade ut genom fönstret där jag satt och broderade. Med en suck tittade jag ner på tyget jag hade i händerna. Varför var jag tvungen att lära mig det här.
Min hovdam som hört mina suckar såg upp på mig med frågande blick.
"Ehm.. jag behöver röra lite på mig, jag är strax tillbaka."
Hon reste sig artigt och neg innan jag gick. Jag drog en suck av lättnad när jag kom ut i korridoren, hur skulle jag någonsin kunna vänja mig vid det här livet?
Det hade gått flera veckor och jag hade haft fullt upp med vett och etikett lektioner. Jag hade vant mig vid de långa korridorerna och hittade ganska bra i slottet nu. Nöjd med att slippa undan det obekväma sällskapet av naiva hovdamer så strosade jag ner på borggården. Jag drog sjalen tätare om axlarna när jag kom ut där vinden var frisk och lite kylig.
Hösten var här.

Kung Morgan hade blivit rasande när vi tackat nej till en allians. Så Mathew hade ridit västerut med en förtrupp för att säkra gränsen. Undertiden rustade vi för krig i slottet, extra proviant bars in, portarna förstärktes och på den inre borggården höll Daniel på att träna de nya rekryterna.
Jag stannade till i valvöppningen och studerade soldaterna som tränade. Daniels min var bister, och jag såg varför. Rekryterna hade mycket kvar att lära, det skulle ta allt för lång tid att lära upp dem. Tid som vi inte hade.
Jag står där och tänker när jag känner hur någon kommer upp bakom mig och jag ser mig över axeln.
"Du är hemma!"
Jag måste anstränga mig för att inte kasta armarna runt Leons hals, jag ser att han måste kämpa lika mycket som jag. För tre veckor sen hade han rest iväg hem till sin far för att förbereda honom på det kommande kriget. Hans hand nuddade lätt min kind.

"Jag har saknat dig."
"Tre veckor.." sa jag med plågad röst.
Leon flinade "Vad har prinsessan roat sig med undertiden?"
Jag suckade "Dom vill att jag lär mig brodera."
"Brodera?" Han kvävde ett skratt och vände blicken mot Daniel och rekryterna innan han gav mig en utmanande blick
"Kom, vi visar dom hur det ska gå till."
Jag såg på honom med road blick.
"Vänta här, jag ska bara byta om."

När jag kom tillbaka stod Leon och pratade med Daniel. Båda hade ryggen mot mig.
Jag kände alla andras förvånade blickar på mig och hörde ett och annat mummel, jag visste att de inte var vana att prinsessor i läder kläder. Tanken fick mig att skratta till, för sex månader sen hade jag aldrig ens ägt en känning.
Jag gick fram till vapenhyllan och tog ner två tränings svärd. Dom var lika tunga som ett riktigt men trubbiga så man inte skulle skada varandra.
Jag ropade Leons namn och när han vänt sig om kastade jag svärden åt honom innan jag tog fram två nya till mig själv.

Daniel såg på mig med road min.
"Borde inte du sitta och sy med damerna?"
"Jag är ingen dam" flinade jag till svar.
Jag vägde svärden i händerna och väntade på Leon som gjorde sig klar. Han mötte min blick och i några sekunder stod vi stilla, båda väntade på att den andre skulle attackera. Jag snurrade svärden i mina händer, kände dess tyngd när jag halvspringande närmade mig min motståndare. Jag siktade mot hans högra sida. Han parerade lätt mitt slag. Jag snurrade runt bakom honom och höjde min vänstra arm för att träffa honom i axeln, han duckade och parerade. Leon svingade sina svärd mot mig,

"Klang!"... Stål mot stål.
Han var starkare än mig men vi var lika snabba.
Soldaterna som hade stått runt omkring oss flyttade på sig för att ge oss mer utrymme.
"Här ser ni två stycken som båda har tränat sen barnsben. Ser ni hur de studerar den andres rörelser och förutser nästa utfall."
Daniels röst ekade på borggården och på balkongen ovanför hade en grupp samlats. Vad jag inte visste var att min far stod och såg på.
"Man måste vara lätt på foten, I vanliga fall har man en sköld, men se hur båda parerar med ett av svärden för att samtidigt göra ett utfall med det andra." Daniel fortsatte sin föreläsning medan jag och Leon fortsatte i samma tempo.

"Er dotter är verkligen speciell ers Majestät."
Kungen skrockade där han stod med herr Ulrik, sin gamle vän och rådgivare, uppe på balkongen. Hans blick var fullt fokuserad på det som skedde nere på borggården. Daniel hade berättat om Evelyns uppväxt, hur hon tjatat och hur han tillslut tränat henne på samma sätt som en blivande ung riddare. Hon var envis, precis som sin mor tänkte han. Hon rörde sig smidigt och visade en förvånansvärd styrka. Hennes hår hade lirkat sig ur flätan och stod nu åt alla håll, men det hindrade henne inte. Kungen såg på sin dotters ansikte och insåg att hon njöt av varje sekund, ett lyckligt leende syntes på hennes läppar.
Leon där emot var fokuserad, det var en jämn match men ett tränat öga såg att Leon höll igen, som en sann gentleman. Men det syntes även något annat i hans blick.

Plötsligt frös jag till, svärdet var höjt och jag hade planerat nästa rörelse. Svetten rann om mig men just i den stunden kände jag en isande kall kår längs ryggen. Jag vände mig om och mötte blicken hos min brors rådgivare. En plötslig smärta i tinningen gjorde att jag tappade greppet om ena svärdet. Jag höll hans blick stadigt och han flinade sitt elaka leende innan han bugade åt mig och gick sin väg.

"Vad hände?" Leon lät orolig.
Jag skakade på huvudet och såg mig omkring, allas blickar var fästa på mig.
"Inget, jag är bara ur form, jag blev trött."
Han såg tvivlande på mig och höjde ett frågande ögonbryn.
"Inte här" viskade jag, och han nickade till svar. "Säg till Daniel att möta oss i mitt rum.. Nu!"
Med darrande steg gick jag snabbt genom slottet, in i mitt rum och stängde dörren hårt bakom mig. Mina händer skakade fortfarande när det knackade på dörren och Daniel och Leon klev in. Båda såg oroligt på mig.

"Vad vet ni om min brors närmsta man? Han med det vita håret och svarta ögonen?" Min röst darrade.
"Emanuel?" Daniel nästan spottade ut namnet. "Han och prinsen är väldigt nära, Emanuel viskar för mycket idioti i Prinsens öra och om man ska tro på rykten så är dom även älskare."
Jag bet mig i underläppen och såg ner i golvet.
Leon gick fram till mig och tog mina skakande händer i hans.
"Hela du skakar..."
Jag såg upp på Leon, tårar trängde fram ur mina ögon.
"Jag tror han vill döda mig." Mina ord är bara en viskning.
"Jag vet att han är obehaglig Eve, men -..."
"Dan, det känns som han planerar nåt och Seth hatar mig. Tänk om det är han som vill döda mig."
Leon drog mig till sig och höll mig hårt.
"Inte om jag dödar honom först" Leons röst var inte mycket högre än min viskning, men fylld med hat.
Daniel stirrade på mig och tog ett djupt andetag för att lugna sig.

"Först måste du berätta vad som hänt Eve, vi kan inte bara gå och anklaga någon i hovet utan bevis."
Jag såg på Daniel med allvarliga ögon. "Jag har inga bevis, men jag tror det är han som är trollkarlen."
Daniel spärrade upp ögonen och Leon tog ett steg bakåt för att se mig i ögonen.
"Hur kan du vara säker Eve, han var alltid maskerad."
"Sättet han ser på mig, hans elaka flin. Om han bara pratade skulle jag känna igen hans röst.. "
Daniel såg på Leon med beslutsam min.
"Vi får turas om alla tre, någon av oss ska alltid finnas vid Evelyns sida. Nästa gång ska vi ta honom på bar gärning."

Den kvällen låg jag och stirrade upp i taket, det var helt omöjligt att sova. Ville min bror verkligen döda mig? Jag hade inte gjort honom något och det var ju han som var arvingen till tronen, inte jag.

Jag flyttade mig närmare Leon där han låg i sängen bredvid mig. Han andades tungt och hans kroppsvärme lugnade mig.
"Sov Eve... du tänker för mycket, jag kommer inte låta något hända dig."
Han öppnade ena ögat till hälften och kikade på mig, ett brett leende sprack upp i hans ansikte när han drog mig ännu närmre. Han kysste min hals retsamt. Men jag puttade bort honom och såg honom allvarligt i ögonen.
"Du kan inte vara hos mig dygnet runt och dessutom kan ingen av oss försvara oss mot magi."
Hans ansiktsuttryck ändrades och han såg allvarligt på mig när han la sin hand på min kind.
"Som jag sa Eve, inget kommer hända dig. Vi är många som lever för att skydda dig."
Jag borrade in mitt ansikte vid hans bröst och suckade djupt.
"Jag vet."
Han strök mitt hår lugnande och tillslut somnade jag.

På morgonen vaknade jag ensam, som vanligt hade Leon smugit ut innan min kammarjungfru kom för att väcka mig. Jag saknade honom redan och önskade av hela mitt hjärta att vi skulle slippa alla hemligheter men jag vågade inte berätta för pappa, tänk om han skulle förbjuda oss att träffas. Då skulle allt bara bli värre.
Jag klev upp och studerade min spegelbild, bara på den här korta tiden på slottet hade jag förändrats så mycket. Jag hade alltid håret uppsatt, vackra klänningar och smycken, mina ögonfransar var svärtade och på läpparna målades en rosa glans. Förr lät jag jungfrurna välja kläder och smycken, men nu ville jag välja själv, det var till och med roligt men det fick mig att känna mig sårbar.

Så snart jag klev ner till matsalen satt alla redan och åt. Jag gick fram till min far, gav han en lätt puss på kinden.
"God morgon."
Jag såg mig omkring i rummet, längs väggarna stod tjänstefolk och väntade på att servera oss. Vid dörren stod de kungliga vakterna men trots det kände jag mig inte särskilt trygg, för vid bordet satt Seth, min bror och hans blick fick huden att knottra sig.
Jag slog mig ner nära min far och blev genast serverad min frukost.
"Evelyn"
Min fars röst mullrade i den tysta stensalen. "Det är snart dags för den årliga höstfestivalen, det kommer bland annat att vara en bal. Jag har ordnat med en danslärare åt dig."
Jag såg förvånat upp på honom och våra blickar möttes.
"Eller har Daniel lärt dig redan?"
Till svar skakade jag lätt på huvudet och direkt hörde jag en fnysning från andra sidan bordet. Vår far ignorerade Seth och istället log han mot mig.
"Du lär dig snabbt ska du se."

Lite senare på dagen satt jag som vanligt på min etikett lektion. Idag gick vi igenom bestick, hållning och samtalsämnen. Jag koncentrerade mig hårt, jag ville att allt skulle gå perfekt på festen. Ingen, framför allt inte Seth, skulle kunna skratta åt mig eller håna mig.
Just som jag sitter och funderar på vilken gaffel jag ska ta så knackade det på dörren och en man klev in. Jag hade aldrig sett honom förut, hans kläder och hållning visade att han var av hög börd. Hans hår var långt, blont och uppsatt i en hästsvans, huden var lätt solbränd och hans blå ögon såg snälla ut. Han måste vara ett par år äldre än mig, tänkte jag när jag studerade honom. Han gick artigt fram mot mig och bugade.

"Ers Majestät, mitt namn är Eric, jag har fått den stora äran att träna tillsammans med er inför den stora höstbalen."

Erics röst var varm och i hans ansikte lyste godhet och en genuin styrka som sken igenom hela honom.

Han erbjöd sin arm och med ett leende reste jag mig från min plats och la handen på hans arm. Och på samma sätt gick vi genom korridorerna mot det rum som Eric sett ut för våra danslektioner. När vi gått ett tag sneglade Eric plötsligt bakåt. Jag följde hans blick och såg att Leon följde efter oss.

"Han tillhör min personliga vakt, någon av dem följer mig vart jag än går." Jag log lugnande mot Eric som nickade kort åt min förklaring. Men hela vägen till salen kände jag Leons brännande blick mot min rygg och jag kämpade för att agera som en riktig prinsessa och därför hade jag kvar handen lätt på Erics arm när vi fortsatte att gå.

I rummet fanns en mindre orkester som satt och väntade på oss. Eric ledde mig in i mitten av golvet och placerade sig mitt emot mig. Leon klev in och stängde dörren efter sig, med händerna på höfterna ställde han sig framför dörren och tittade på oss.

Musiken började och Eric tog mina händer och instruerade mig på dansgolvet. Jag lyssnade på musiken och kände takten, Eric var en duktig dansare och jag behövde knappt tänka på vad jag gjorde då han med lätthet förde mig över dansgolvet.
"Ett... två... tre... fyra och så snurr... tre.. fyra." Han räknade takten åt mig och jag kände hur mina fötter rörde sig lättare över golvet. Min créme färgade klänning var broderad med gyllene mönster som glittrade i ljusskenet när jag snurrade runt. Eric log beundrande mot mig.

"Du är duktig, är det säkert att du inte dansat förut, Ers Höghet?"Erics röst lät förvånad.

Jag såg upp på honom och log.
"Jag har bara dansat med svärd."

Han rynkade pannan och skrattade till "Verkligen? Du får visa mig någon gång."

Jag skrattade jag med och nickade till svar, då med ett fast grepp om min midja drog han mig närmre sig och vi dansade vidare med min kropp tätt intill hans.

Musiken tog slut, Eric bugade och jag tackade för dansen.
"Samma tid i morgon Ers Majestät?"

Med en kort nick till svar gick jag mot dörren, Leon vände sig om och öppnade dörren åt mig och följde mig tillbaka till mitt rum. Mina kinder var rosiga och jag log för mig själv. Jag hade aldrig anat att det var så härligt att dansa. Jag tog några danssteg där jag gick och snurrade runt.

Min dans bröts hastigt när Leons hand tog tag i min och stannade mig, han såg bekymrad ut, på gränsen till arg. Jag såg oförstående på honom.
"Vad gör du?" Hans röst var ovanligt hård.
"Vad menar du?"
Han sa inget utan bara stirrade på mig.
"Leon, jag försöker bara lära mig att vara som en riktig prinsessa."
Han fortsatte att titta på mig, länge. När tystnaden tillslut bröts av en suck såg han mer förtvivlad ut än arg.
"Förlåt Eve, jag-.." Han skakade på huvudet och skulle just gå när jag tog ett kliv närmre och la lätt min hand på hans bröst, precis ovanpå hans hjärta och sökte hans ögonkontakt.
"Eric är bara min lärare, jag hade mycket hellre dansat med dig."

Våra ögon möttes och han tvingade fram ett leende men vi avbröts av en grupp damer som kom gående längre bort i korridoren och vi tog båda ett kliv ifrån varandra, jag började gå mot mitt rum igen. Väl där gick jag in själv, Leon ursäktade sig att han hade träning med de andra riddarna och lämnade mig.

Han kom inte tillbaka till mitt rum den kvällen, inte heller de kommande kvällarna men varje dag följde han mig till dansträningen och varje dag stod han och såg på när jag dansade med Eric.
Så fort vi blev ensamma ursäktade han sig och gick sin väg, jag fick aldrig chansen att prata med honom och tillslut blev jag både arg och ledsen. Förstod han inte att det här inte var något jag var tvungen att göra.

Det var eftermiddag och Eric och jag hade precis avslutat vår lektion. Just den här dagen hade Leon lämnat lektionssalen tidigare och Eric följde mig till mitt rum. På vägen dit stannade han till vid öppningen till slottsträdgården.

"Skulle Ers Majestät vilja göra mig äran att visa mig den kungliga trädgården?"
Jag tog hans arm och vi går längs stigarna mellan blomsterrabatterna. Jag beundrar de vackra blommorna och han berättar vad de heter och dess olika betydelser. Vi pratar och skrattar, jag inser att det var länge sen jag skrattat så här mycket.
Jag sneglar på Erics profil där han går bredvid mig och han måste ha märkt min blick och vände sig mot mig med ett leende på läpparna.
"Jag har tagit alldeles för mycket av er tid Prinsessan, låt mig följa er tillbaka till ert rum."
Jag nickade kort och tillsammans gick vi genom slottet, väl framme sa vi god natt och jag gjorde mig iordning för natten.
Jag log för mig själv när jag la mig i sängen och tänkte på dagens händelser. Livet som prinsessa var inte så farligt ändå, inte när man träffar nya vänner som berikar det.
Som vanligt väntade jag ett tag för att se om Leon skulle dyka upp.
Men tillslut blev ögonlocken för tunga och jag somnade.

................

Glöm inte att rösta :)
Och berätta vad ni tycker. Stort tack till er som läser <3