"Neeeeej!"

Jag la hela min tyngd mot axeln som jag pressade mot porten samtidigt som jag blundade hårt och tog i av all min kraft.
Men den var orubblig.

Jag gav upp efter flera försök och gick pustande fram mot Aaron och la min hand på hans axel för att få honom att sluta.
"Det är lönlöst A, vi behöver spara på krafterna."
Han såg upp på mig och skakade på huvudet och det fanns en hint av panik i hans röst.
"Det var hans plan hela tiden, att separera oss."
Jag suckade tungt och försökte se beslutsam ut när jag såg in i min brors ögon. För även om han nu låg steget före, så kunde vi inte börja tveka.

Porten hade slagit igen så fort Aaron och jag klivit över tröskeln och Liria och Jix var kvar utanför.
"Dom klarar sig."
Jag försökte låta lugn på rösten men inombords var jag nära till panik.
"Dom ja, men vi då?" suckade min bror bredvid mig.
Jag la en stöttande hand på hans axel
"Det får vi snart veta... kom"

Jag vinkade åt honom att följa mig, och vi drog våra vapen när vi rörde oss längre in i det mörka, grymma palatset.
Det var helt öde. Den kalla och råa luften fick huden att knottra sig på vår blottade hud.
Förvånansvärt nog så fanns där inga spår av ruttet kött eller blod och död som jag hade förväntat mig.
Istället bredde det ut sig ett enormt grått marmorgolv, höga resliga stenväggar med några få fönster som spred ett kusligt sken genom salarna. Varje ljud vi gjorde skapade ett eko som spred sig i tystnaden.

"Håll dig nära mig A, vi får inte låta honom sära på oss också."
Aaron nickade till svar och vi gick sakta med välplacerade steg och inväntade hans nästa drag.
Det kändes som att vi gick runt i cirklar i de enorma salarna. Överallt var det tomt. Inte en skymt av något levande... eller dött.
Sakta började en ilska gro inom mig.

"Han leker med oss..."

Aaron såg på mig men sa inget, istället fortsatte vi vår långsamma vandring genom rum och korridorer.
När vi väl kom in i vad som såg ut som den största salen, så hade jag svårt att hålla mina känslor under kontroll.

Jag synade varenda vrå och la märke till en hög tron som stod längst bort i rummet. Det slog mig att det här måste vara ett gammalt mottagningsrum. Ett rum för kungar och drottningar att ta emot sina besökare, tänkte jag.
Men han hade fel.
Det var inte han som skulle ta emot oss, det är jag som är kung, det är jag som skall inta tronen, tänkte jag irriterat.

"En tron för en kung" mumlade jag och stövlade fram mot den med bestämda steg.
"Will?"
Aaron tvekade, men gick tillslut efter mig.
Väl framme klev jag upp på avsatsen och satte mig ner i tronen med en duns. Den var hård och inte alls bekväm, men mitt syfte var inte att vila. Jag ville reta honom och locka fram demonen som gömde sig i skuggorna.

"Vad gör du?"
"Bara håll dig i närheten Aaron, jag har en plan."
Han suckade och skakade på huvudet.
"Du inser väl att vi är fast i hans råttbo?"
Jag stirrade intensivt på min bror.
"Vi kommer fixa det här."

Det här var inte alls som jag tänkt mig. Jag hade planerat det är mötet i flera år. Fantiserat om hur det skulle gå, hur jag skulle döda honom till och med hur jag skulle dö. Men aldrig hade jag tänkt tanken att han skulle bjuda in mig, för att sedan gömma sig i skuggorna. Hela situationen kändes löjlig på något sätt. Varför tvekade han, varför gick han runt och gömde sig? Men jag vägrade spela med i hans spel. Jag tänkte trotsa hans planer så mycket jag kunde.

Skuggorna omkring oss blev tätare. Mörkret blev på något sätt ännu mörkare.
Runt omkring oss, längs väggar, på golvet och i taket spred sig en tjock svart rökliknande dimma.
Jag kände igen skuggfigurerna från dagen vid sjön. I den lilla stugan hemma hos Gus.
Mitt i dimman tändes röda små lysen.
Ögon.
Aaron klev närmare mig och ställde sig bredvid tronen med blicken vänd bakåt. För att hålla min rygg fri.
Skuggorna tvekade inte, de attackerade från alla håll.
Jag visste att våra svärd inte skulle skada dem och jag letade frenetiskt efter en ljuskälla som jag kunde använda emot dem. Min blick irrade runt i rummet och mitt hjärta slog snabbare när jag såg hur dimman tätnade och ögonen blev fler och fler. De närmade sig och snart var vi omslutna av en väsande cirkel och i bakgrunden kunde jag känna hans hånleende.

"Fega usling"

Jag reste mitt svärd och skulle just springa emot dimman i ett försök att skingra den och skapa en passage mot Khaltor när en rummet fylls av eld.

Aaron stod kvar bakom mig och från hans händer sprider sig elden runt i en cirkel och slukade mörkret och dimman. Som en orm som slukar sitt byte.
Jag drar en lättnads suck. Eld! Såklart, varför tänkte jag inte på det?
Jag hann inte fundera mer på det, ljudet av rustningar och tunga fötter ekade in i salen och snart fylldes den av soldater. De här var bara skelett.
Jag vet inte hur han lyckats skapa dessa monster för alla människor brändes nu för tiden för att inte kunna återupplivas. Men jag hann inte fundera mer på det. De stormade emot oss och vi höjde våra vapen.
De klövs på mitten av våra svärd, fastnade i mina isfällor och brann upp av Aarons eld.
De tog aldrig slut.
Jag visste att mina krafter snart skulle sina och jag började fundera ut en plan.
Skeletten blandades med de stinkande djuren som vi mött utanför. Jag måste erkänna att jag hellre slogs mot soldaterna. Bestarnas stank var outhärdlig men åtminstone dog de lätt av våra vapen.

"Will, har du en plan?"
"Vi måste locka ut honom på något sätt."
"Okej, men hur?"
"Jag tror jag vet."

Jag tog ett djupt andetag och med stadig röst försökte jag påkalla hand uppmärksamhet.
"Är du rädd för mig?!" Mina ord studsade mot det hårda väggarna och ekade ut igenom salen.
Jag väntade men fick inget svar.
"Du är rädd... och du är feg. Du gömmer dig bakom dina slavar."

Vi fortsatte att slåss men märkte snart att inga nya skelett sprang in genom valven och en gnista av hopp tändes inom mig.
"Bakom den där skrämmande ytan finns Emanuel, mannen som misslyckades och var tvungen att bli en demon. Men inte ens det klarade du av!"
Jag försökte låta så kaxig som möjligt och spottade ut orden drypande med förakt.

Jag såg mig omkring. Ingenting rörde sig. På golvet låg högar av benknotor och rustningsdelar blandat med ruttnande kadaver. Jag drog in ett djupt andetag och med spelat självförtroende gick jag tillbaka till tronen och slog mig ner och la upp benen bekvämt på ett av armstöden. "Du är ingenting Khaltor, bara en-..."
Mitt hjärta bultade hårt när jag märkte att min plan lyckades, jag hade drivit ut honom ur skuggorna med mina ord. För mitt i meningen svävade han fram mot mig. Ögonen glödde värre än någonsin och hans elaka flin var bortblåst. Ilska och hat var det enda som speglade sig i hans ansikte.

Hans långa kappa tycktes flyta över golvet när han kom närmare mig och jag tryckte undan alla känslor som kröp under mitt skinn när jag såg på honom. Istället tänkte ja tillbaka på alla timmar jag spenderat på övningar för att hitta fokus och snart spred sig ett lugn genom min kropp.
Det var nu allting skulle ske, det var nu jag skulle döda honom.

Jag reste mig ur tronen och ställde mig rakt framför honom. Jag gjorde allt jag kunde för att se så stark och lugn ut som möjligt och det verkade fungera. Den mörka varelsen tvekade och tog ett steg bakåt.
"Varför? Varför har du gjort allt det här?"
"Jag?" Han såg roat på mig "jag är blott mörkrets tjänare det finns högre makter än mig pojk." Han skrattade till "trodde ni verkligen att det är över bara för att ni besegrar mig?"

Plötsligt skymtade jag en hint av rädsla i hans blick. Han stirrade uppåt, som om någon fanns snett ovanför mig.
"Arinna?" Han spottade fram namnet och orden dröp av förakt blandat med avsky. "Du fann mig tillslut."
I den stunden var alla tvivel som bortblåsta och jag kände hur jag fylldes av ett ljus.
En mjuk kvinnoröst ekade inom mig.
"Du är ljusbäraren Trisin'dal. Använd ljuset."

Jag kände hur min kropp inte var min egen längre, istället fylldes jag av ett starkare medvetande.
Jag öppnade munnen för att tala, men det är hennes vilja som formar mina läppar.
"Jag har aldrig letat. Jag har bara väntat på rätt tillfälle."

Jag tillåter min kropp att lyda hennes befallningar och jag känner hur jag sträckte ut ena handen mot Aaron och den andra riktades mot Khaltor.
"I ljusbärarens namn förkastar jag dig tillbaka till det mörker du kom ifrån Khaltor."

Utan att veta vad jag gör så märker jag hur jag drar ut Aarons krafter ur hans kropp och formar dem i min utsträckta hand. Jag blundar och i mitt inre ser jag ett spjut ta form. Ett spjut gjort av is och eld.
Spjutet väger tungt i handen och när jag öppnar ögonen stirrar jag rakt in i ett par röda tvekande ögon som stapplar baklänges i ett sista försök att fly.

"Nu."

Jag tömmer oss båda på all magi och fyller spjutet med all vår samlade kraft. Det lyser och pulserar i vapnet när jag tar sats för att kasta iväg det.
Med en sista kraftansträngning skriker jag ut
"Oshogooo!"

Spjutet flyger genom luften och jag faller utmattad ner på knä, men jag tvingar mig själv att lyfta blicken för att se en skymt av spjutet. Genom mörkret och dimman skär det mäktiga vapnet som nu har formats till en vrålande drake. Det enorma spjutet penetrerar en förvånad kropp som direkt går upp i rök.

I stunden då vår ljusa magi träffar hans mörka kropp skapas en kraftvåg. Och vi båda slungas bakåt. Jag känner hur min svaga kropp flyger in i väggen bakom mig och en stark smärta hugger till i min rygg.
Grus och sten faller ifrån taket. Jag hör Aarons rossliga andetag i närheten och jag försöker dra mig fram över golvet.
Istället stoppas jag av en mjuk närvaro.

"Vila William. Du har förtjänat det."
Jag försökte hålla ögonen öppna, men hennes ord var som en befallning och min kropp lydde henne. Mitt huvud lägger sig trött ner på det kalla stengolvet och jag suckar tungt när jag faller in i en djup sömn.