Vi hade lämnat hjortarna en bit bort, vi skulle gå sista biten till fots.
När jag sträckte ut armarna kom de andra emot mig och vi fattade varandras händer, samlades i en ring och tog några djupa andetag för att hålla oss lugna. såg på varandra och andades djupa andetag för att hålla oss lugna.

"Oshogo, är du med oss?"
"Jag är hos er Trisin'dal. Varenda man, kvinna, centaur, alv och älva är med er i denna stund mina barn. Vi har samlats i min glänta. Alla är här. Era föräldrar och vännerna som inte följde med."
"Tack"
Det var allt jag kunde få fram, jag saknade dem så otroligt mycket när jag tänkte på dem.
"Trisin'dal."
"Ja, mästare?"
"Vi utför en gammal alvisk rit, som innebär att ni kan dra energi ifrån oss om ni behöver."
Jag och Aaron utbytte blickar "men ni är ju så långt bort"
"Drakar har vissa egenskaper som inte ni andra har" skrockade han "lita på mig. Och säg bara mitt namn när ni känner er svaga, så skall jag hjälpa er."

Vi släppte varandras händer och fortsatte längs vägen. Men det var något mer jag ville diskutera med min mästare, något privat. Så jag stängde mitt medvetande för alla utom en.

"Oshogo?"
"Ja, Trisin'dal?"
"Hur bryter jag mitt band med Aaron're?"
Det var tyst ett tag innan han suckade.
"Berätta varför du har dessa tankar."
"När vi möter Khaltor, om vi hamnar i en situation då ja måste..." jag pausade och vägde mina ord "Jag är beredd att offra mitt liv för alla. Om det är vad som krävs av mig för att alla andra ska överleva. Men om jag dör..."
"Jag förstår, du vill inte offra er båda."
"Nej"
"Har du frågat vad han vill?"
"Nej"
"Så du tar det här beslutet åt honom."
"Jag är kung, och en kung tar svåra beslut så att andra slipper."
"En okrönt konung"
"Oshogo!" Jag var otålig och ville ha ett svar, jag behövde veta.
"Det finns ett sätt. Men det är svårt och jag skulle inte rekommendera det."
"Berätta."
"I sekunderna innan du dör så måste du överföra din magi och din livskraft till honom."
"Är det ens möjligt?"
"Ja, på samma sätt som när du återupplivade honom. Men du är starkare nu, det kommer gå lättare."
"Men min själ?"
"Den följer inte med."
"Så jag kommer inte finnas kvar i honom?"
"Nej"
Jag drog en suck av lättnad, han kunde överleva.
"Men du måste hinna överföra allt innan du dör." Hans röst var full av kärlek, den var mjuk och lugn när han fortsatte "men låt oss hoppas att du slipper tänka på det här."

"Will!"
Mitt samtal med Oshogo avbröts av Liria som pekade ut mot dikeskanten. Ut ur sumpmarken reste sig ett tiotal skelett klädda i diverse trasiga rustningar som var dränkta i lera och fulla av gammal stinkande mossa. De hade alla något slags vapen i handen och en del bar även sköldar.
"Jag tyckte väl att det var för lätt att bara traska in." Suckade Aaron.
"Vi var ju faktiskt inbjudna" grymtade jag tillbaka.
"Aaa, så du menar att du trodde att det gick att lita på honom?" Fnissade Jix och himlade med ögonen åt mig.
"Självklart inte" flinade jag tillbaka.

Jag drog mina svärd och rusade efter Aaron som redan var framme vid de första fienderna.
Liria och Jix spände sina bågar och snart kände jag vinddraget från deras pilar som swischade förbi oss. Jag svingade mina svärd till höger och vänster om mig. Benbitarna flög när jag träffade mitt mål och ljudet av stål mot ben ekade över den annars tysta dalen. De här var svaga magiska varelser och det gick fort att få ner dem alla. Benknotorna föll snart till marken och låg livlösa i gyttjan.
"Är inte det här fusk?" Suckade Liria när alla skelett tillslut var strödda i bitar runtomkring oss.
"Jag tror inte att det finns några regler." Suckade Aaron som gick fram till henne för att försäkra sig om att hon var okej.
Vi hade fått några små rivsår och skråmor, men inget livshotande. Det här var simpla vakthundar och vi visste att det riktiga motståndet fanns innanför portarna.

Så vi gjorde rent våra vapen och började gå upp mot portarna. Vi hade några hundra meter kvar tills vi skulle vara framme vid den långa trappan som ledde upp mot den enorma porten. Jag gick först och längst bak gick Aaron och höll ett öga bakåt. Vi förväntade oss att fler skelett skulle dyka upp, men än så länge var allt stilla och tyst som i graven.
"Han vill väll trötta ut oss." fortsatte Aaron.
"Är han så rädd för oss" skrattade Jix när hon spanade ut över den bubblande träskliknande sörja som började välla fram i diket.
"Inte för oss" konstaterade Liria och vände sig mot mig "han är rädd för William, det är jag säker på"
"Rädd för mig?"
"Han har jagat dig i hela ditt liv Will, redan innan du blev prins jagade han din mor för att förgöra dig. Och nu är du här och ska möta honom, jag tror nog att det finns en del tvivel och rädsla inom honom också."
"Han var trots allt människa en gång i tiden" instämde Aaron.
"Vi behövs alla fyra för att magin ska bli starkare, men du är ljusbäraren Trisin'dal, det är du som ska förgöra ondskan tillslut."

Aaron klev fram och dunkade mig hjärtligt i ryggen "Känn ingen press" och blinkade åt mig.
"Tack" ordet dröp av sarkasm när jag stirrade upp för den långa bläcksvarta trappan som låg framför oss.
"Nån mer än jag som känner för att ta bakvägen?"
"Det är nog ingen idé, den där ormen vet nog redan att vi är här."
Aaron hade säkert rätt, någonstans där inne satt han säkert och studerade oss.
"Kom då, vad väntar vi på?" Sa jag och började gå upp längs den oändliga trappen.
Vi var alla vältränade och starka, men vi hade inte ens gått upp för halva trappan när låren började protestera och mjölksyran skrek i benen.

Titt som tätt stannade vi för att hämta andan. Jix hade tagit sin lilla form och jag blängde avundsjukt på henne när hon la sig ner för att vila i läderväskan som jag hade hängandes från bältet.
"Vissa har det lättare än andra" skrattade Liria retsamt där hon gick upp för trappstegen med lätta fötter. Även om hon bar sin skimrande alviska rustning så rörde hon sig lätt på foten och hon andades utan ansträngning.
Mina muskler kämpade på, men jag bar en relativt lätt läderrustning i vitt och silver som de tillverkat i Tanoria åt mig. Jag kunde röra mig smidigt och lätt och jag trivdes inte med tunga rustningar som den som Aaron bar.
Även om hans var special tillverkad och gjord i Tanoria och den var mycket lättare och smidigare så syntes det ändå hur han fick kämpa för varje steg.
"Vi tar en pau-.."

Då öppnades portarna och ut stormade varelser som en gång varit något slags djur. Jag gissade på vargar, björnar och hundar. Men nu lös ögonen röda, skinnet hängde i slamsor längs med det ruttnande köttet vars stank slog emot oss som en vägg. Deras enorma käftar högg vilt åt alla håll med skummande fradga som skvätte omkring dem.
"Cirkel formation!" Skrek jag det högsta jag kunde för att överrösta det djupa morrande lätena, de höga skriken och intensiva ylandet som kom ifrån djuren.
Jix flög genast upp ur min väska och ställde sig vid min sida, Liria och Aaron gjorde detsamma och snart stod vi alla med ryggarna mot varandra och höjde våra vapen mot bestarna. Vi cirkulerade sakta och förberedde oss på deras attack.

I ögonvrån såg jag en stor skugga som visade sig i dörröppningen.
Djuren skyggade undan från skuggan och började gny ömkligt, de kutade rygg och vissa la svansen mellan benen innan de alla sakta smet iväg.
Jag vände mig mot dörröppningen, blodet isades i mina ådror och jag fick anstränga mig för att inte låta paniken ta över.

Där var han. Khaltor.

Jag tog ett djupt andetag och satte tillbaka svärden på min rygg. Jag tog ett steg framåt mot honom och kisade när jag stirrade in i hans ansikte.
Han mötte min blick och studerade mig lika ingående som jag.
"Såå, ni har kommit." Hans röst skar igenom luften som knivar. Hans hållning visade ett obehagligt lugn och jag studerade hans rörelser för att se den minsta hint av svaghet. Hans hud var blek som om den var död, ögonen lika röda som på hans slavar. Hans rustning bestod av ben från sina offer och i hans hand höll han en lång stav med en skalle som krönte toppen. Ur skallens ögon pulserade grön stinkande magi.
Han vände sig sakta om och började röra sig inåt medan han förnöjt väste "Välkomna in i min enkla boning"

Vi såg på varandra, det var nu det skulle ske, nu som vi skulle avgöra allas framtid.

((Jag vill gärna höra vad ni tycker om mina kapitel! Kommentera gärna och rösta 😊))